|
|
|
|
|
Dagens program är fyllda med dårar
Kommer ni ihåg dem? Tjejen som visste allt om Kiss i "48 000-kronorsfrågan"? Frimärkssamlarna, kalenderbitarna, popnördarna, mopedmekarna? Det finns ingen plats för dem längre. Till och med den där killen i klassen som kunde dra en kondom genom näsan är utdöd. Inte för att han hade något större svängrum förr i världen heller, men jag minns klart hur alla de där töntarna senare i livet kunde vända sina hånade hängivenheter till fördelar – framför allt till jobb inom media. Frimärkssamlarna blev ankare på TV-sporten (Bosse Hansson), popnördarna blev passionerade publicister (Andres Lokko). Man hade ägnat så mycket av sin uppväxt åt läsande och tänkande att det såtts något i skallen på en som ville ut och sprida sig, kommunicera med alla generationskamrater som aldrig velat prata med en tidigare. Men bland den nya generationen mediearbetare, bland alla nya unga i TV och tidningar, finns inget utrymme för dessa missionärer och eldbesjälade original. Många svenska TV-program är som science fiction-klassikern "Världsrymden anfaller", där rymdvarelserna tar över människors kroppar så att det på ytan inte syns någonting, men blodet är grönt, känslorna iskalla och hjärnorna stumma. I en av huvudrollerna ser vi Alice Bah. När hon öppnar munnen blir jag lika skrämd som när Donald Sutherland i slutet av nyinspelningen av "Världsrymden anfaller" öppnar munnen och med ett slags vegetabiliskt skri röjer att också han är den nya generationens mutant. Varenda kväll numera är ett lågvattenmärke i svensk TV-historia, men ta ett par programpunkter från onsdagen den 9 december som exempel: Först leder Alice Bah sin så kallade debatt med frågor som "men i dag är det många som tror på ödet, vad tror ni det beror på, är det ett tecken i tiden?". Sedan ser jag Mårten i ZTV:s "På drift" stega in på ett modemagasin i Prag och undra: "So, this is where you do the newspaper?"
Inte minsta lilla minimala kvalitet någonstans. Under mina år på olika tidningsredaktioner har jag förvånats över hur oseriöst många TV-researchers jobbar. De kan ringa mig och fråga, "visst har ni väl haft nån stor intervju med Lasse Åberg?", och jag svarar nej. "Men vet du nån tidning som haft det då?", fortsätter de. Jag svarar att, ja, kanske Månadsjournalen... och de tjatar: "Har ni den liggande där eller? Kan ni skicka den?" Jag svarar, nej, du får ringa Månadsjournalen... Och de envisas: "Vad är det för telefonnummer dit då?" Resultatet av den inställningen syns varje kväll på TV, där reportrar och programledare ständigt trampar snett för att de inte vet något på djupet om det de gör TV om. Deras passion är att synas, inte att kommunicera på riktigt. De är inte ens intresserade av att verkligen, och riktigt proffsigt, "göra TV". Dagens unga programledare ser ut som om de bara leker "riktiga programledare" framför spegeln i tonårsrummet. I SVT:s "Diggiloo" kör unge programledaren Henrik Johnson rent av huvudet i spegeln och krockar med den gamla TV-världens ärkeproffs – när han sitter och ska "leda" programmet men uppenbarligen inte har en aning om vad de äldre specialisterna och tävlandena pratar om. Då inser man hur otroligt mycket hellre man fortfarande tittar på Ingvar Oldsbergs eller Lennart Swahns rejäla proffsprogram i stället för alla dessa nya programledare, som alla försöker spelar rollen som naturlig och "skön" personlighet utan att säga eller göra något som verkligen är personligt. Ämnena – spåkonst eller modet i Prag – spelar ingen roll.
"Var’e Linda’ru hette?" "Nej, Melinda." "Vaddå MIN Linda?" "Me-linda!" "Ööh går’e bra om vi kallarej Linda..." Ändå kan jag tycka att Josefin Leffler i ZTV är otroligt charmig. Med nån sorts mental push-up-BH lyfter hon upp hela sin TV-personlighet i ansiktet på publiken och jag stirrar gärna, precis som jag kan sitta i flera minuter och bara fascineras av Alice Bahs säregna kombination av uttänjda linne-kofta-set och gapa-med-munnen- när-du tittar-på-gästen-för-då-ser-du-uppriktigt-intresserad-ut. Båda "funkar i rutan". Problemet är att det inte krävs något bortom att "funka i rutan" – och det problemet är inte programledarnas. Killen med kondomen i näsan kanske är historia, men "klassens clown" lever kvar – på gymnasiets medialinje flockas de i tusental. Denna unga generation som helst av allt vill "jobba med medier" är en generation av ofrivilliga pajasar. Det är inget fel i sig att vara en pajas, inte när det finns en cirkus som avlönar en. Men om Alice Bah tjänar rätt rejäla pengar så får Josefin Leffler bara smulor av ZTV. Snittlönen för en ung TV-arbetare är förskräckande usel. Och vilka ungdomar är det som söker sig till TV? Inte är det de bättre bemedlade, som efter goda utbildningar och utlandsvistelser kan bli läkare, jurister, mäklare eller högre tjänstemän. Nej, det är arbetarklassens barn som ska "funka i rutan", och som – när de inte funkar – får gå till arbetsförmedlingen med det värdelösa mediagymnasiet som enda merit.
Det var så jag själv blev journalist: jag tog mycket lätt på skolan och frossade i skivor, böcker, filmer. Och efter att ha slukat så mycket popkultur att jag utvecklat en "accquired taste" kände jag ett starkt behov av att börja missionera – så jag började som rockkritiker. Och även när jag efterhand fortbildat mig har den där passionerade nyfikenheten på hur och varför människor kommunicerar varit själva utgångspunkten.
Men jag har svårt att tro att den här andan kan hålla i sig. Kanske är den bara en extremt olycklig symbios mellan den millenieskiftesrelaterade ungdomsfixeringen och att reklam-TV-boomen från 80-talet fortfarande genererar svallvåg på svallvåg; från trenden med dagligsåpor till MTV Nordic. Att "jobba med medier" kommer inte att behålla sin högstatusklang. Även om USA, som ända sedan televisionens genombrott legat ett par decennier före Sverige, har några av världens värsta unga skitprogramledare - främst Carmen Electra och den där surfarkillen på MTV:s "Singled Out" - så finns där också ett stort medialt utrymme för människor som James Prosek. En 20-årig supertönt från New York som i stället för att hänga med collegekompisarna ut och festa på helgerna bunkrade upp med vattenfärger i pojkrummet och målade av foreller och laxöringar. I dagens Sverige hade en sådan killes enda framtidshopp varit snaraste möjliga sjukpensionering. I USA har han utsetts till en av årets coolaste personer, sedan hans målningar förvandlats till en kritikerhyllad hip coffee table-bok och Prosek själv trollbundit TV-pratshowernas masspublik med sitt uppriktiga fiskeintresse. Det närmsta jag själv kommit en sådan chans i svensk TV var när Kristian Luuk ville ha mig i fåtöljen bredvid Östen Warnebrings för att diskutera schlagerkompositörer. Det, och när Staffan Ling bad mig komma och bjussa TV-tittarna på mina bästa familjesemestertips (!), är de enda tillfällena jag känt att jag möjligen kunnat vara mig själv i TV, utan att förminskas till pajkastande pappkartongpajas. Alla andra gånger (trots åratal av konstant nejtackande har jag väl fått 50 förfrågningar), har det i regel handlat om att sätta mig i rollen som nån sorts endimensionellt "ung, kaxig stockholmare", antingen det är ärrade debattshoware som Siewert Öholm och Sverker Olofsson eller ZTV som velat ha mig med. Visst blir jag ibland inbjuden med utgångspunkt för något jag skrivit, men då uppstår nästa problem: I USA sitter inga krönikörer i talkshows och rapar upp sina egna krönikor. I Sverige förväntas jag däremot just personifiera sånt jag skrivit, trots att jag - i likhet med amerikanska krönikörer - i text gärna prövar teser som jag inte till 100 procent står för personligen, men som känns spännande och viktiga som prövande tankegångar. Om någon bad mig vara med i TV för min förmåga att tänka fritt skulle jag bli glad och överväga det, men aldrig för att förkroppsliga en enstaka lösryckt kröniketanke, aldrig för att avkrävas ett enda, exakt ställningstagande och sedan sitta där, förminskad till allmän beskådan, utan chans att förklara och fördjupa. Nu är inte ens ett nej tack en garanti mot att man slipper vara med. När jag avböjde Robert Aschbergs inbjudan att komma och prata om en krönika jag skrivit, dök det i mitt ställe upp en annan journalist i programmet, som - medan Aschberg höll upp min tidningssida framför kameran - satt och förklarade "vad Häglund menar". Vore det alltid så enkelt att ställa upp och få gratis PR skulle jag kanske tacka ja jämt, det måste jag medge. I en bättre värld hade jag gladeligen deltagit - i en bättre TV-värld där man kunnat föra spirituella diskussioner med både programledare och andra gäster, där man bjudits in som fullblodig konversatör och inte bara som en pappfigur, typ tjej-som-tror-på-spåkonst eller rockkritiker-som-sågar-allt. Men i det cirkustält som svensk television rest under 90-talet tar jag hellre plats på en trist träbänk långt från manegen, för att slippa kladda ner mitt liv och mitt jobb med clownsmink.
Kjell Häglund
|
|
Kunskap. Utbildning. Passion. Var tog det vägen? 
