Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPuls
FREDAG 8 JANUARI 1999
  



– Det är tråkigt att bli gammal


Allt som Anna Mannheimer rör vid blir succé. Hon är det hetaste namnet hos kanaler och produktionsbolag och den tv-profil som de helst vill signa.

 Hon är den här generationens ”Triple & Touch”.
 Anna Mannheimer är kvinnan som ska ta Göteborgshumorn in i 2000-talet.
 Därför fick hon träffa Puls Filip Hammar.

När vi i framtiden slår upp uttrycket ”Go gubbe” i Nationalencyklopedin, kommer det att stå: ”Oerhört trevlig människa från Göteborg, Lilla London, med en gemytlig mentalitet, glimten i ögat och alltid en fräck ordvits i bakfickan.”
  Lasse Kronér är och förblir urtypen för denna art.
  Men det finns så många andra: ”Loket”, Janne Jingryd, Stefan Andersson, Jörgen Mörnbäck, Lasseman i Arvingarna, Ingvar Oldsberg med son, Hagge Geigert med son, Lasse Brandeby, bröderna Tengby och Glenn Hysén.
  De är alla enkla killar som älskar att förgylla vår tråkiga tillvaro med sitt trevliga sätt. Det kan handla om tigerbalsam i lagkamraternas kalsonger, en fräck imitation av Ingvar Carlsson (”Foten” funkar än, trots att det är hundra år sedan han var statsminister), sånger om att ”fånga månen” – eller bara att ha på sig ett par slitna basketkängor till sin smoking. Det har ju varit Lasse Kronérs framgångsrecept i flera år.

- När jag var yngre kände jag mig jävligt misslyckad
Ingen go’ gumma
   Anna Mannheimer hade, med tanke på var hon kommer ifrån och att hon jobbar med underhållning, lätt kunnat bli en go’ gumma. Men hon sorteras inte in i det facket. Hon representerar en annan humor, och kopplas inte samman med ”west coast-skolan”.
  – Jag förstår inte varför jag har sluppit undan, jag är ju lika mycket Göteborg som alla andra, säger Anna.
  Men det där är inte hela sanningen. Hon kommer inte alltid undan. Det händer att kollegor i Stockholm avfärdar hennes idéer med: ”För mycket Göteborg, för mycket buskis, Anna!” I början var det jobbigt och hon blev ledsen. Nu skrattar hon åt sådant där. Och ser istället fördelarna med sitt ursprung.
  – Det är något med dialekten. Jag kan vara grymt elak, få ur mig djävulska saker och ändå säger folk bara: ”Vad go’ hon är...”. Om inte jag hade varit från Göteborg, hade jag nog varit död i dag med tanke på allt elakt jag har sagt om män och alla mina grova generaliseringar.
  Allt prat om Göteborg är naturligtvis överdrivet. Problemet är betydligt mindre än vad som antyds. Skulle Aftonbladets redaktion ligga i Haparanda hade texten förmodligen inte inletts med en dåligt underbyggd tes om de goa gubbarna.
  – Det är bara stockholmare som irriterar sig på oss. Resten av Sverige tycker att göteborgare är jättetrevliga och jätteroliga. Jag orkar inte med det eviga Stockholm/Göteborg-gegget. Jag kommer från Göteborg, det är ingenting jag kan göra åt det. Om folk inte kan acceptera mig, får de väl döda mig, säger Anna.
  I höstas var Anna Mannheimer sidekick åt Erik Blix i nyhetssatiren ”Detta har hänt” på Sveriges television. Kritiken var lysande, precis som tidigare. Allt hon företar sig blir succé, vare sig det handlar om radio eller tv.
   Enligt en undersökning i Aftonbladet förra året, är hon den tv-profil alla kanaler och produktionsbolag helst vill knyta till sig.
  – Då tänkte jag: ”Era jävlar, bespara mig detta.” Jag blev inte glad. Det där kom när jag knappt hade gjort någon tv alls.
  De flesta hade blivit otroligt smickrade. Men inte Anna Mannheimer. Hennes tv-karriär är ett slags paradox, för även om hon framstår som bekväm framför kameran, gillar hon inte att synas.
  – De som såg mig i ”Let’s go” tycker nog att jag verkar modig, men det är bara för att jag blev inslängd i en situation som jag var tvungen att fixa. Jag måste ju betala min hyra. I ett reportage skulle jag stå på ett torg och tala i megafon. Det var så plågsamt att jag höll på att dö.
  – Om någon sa till mig att jag skulle vara med i en redaktion, men slapp synas, skulle jag bli jätteglad, berättar hon.
  Anna Mannheimer är i dag en etablerad yrkeskvinna i mediavärlden. Hon får kontinuerligt erbjudanden om nya tv-jobb. Och om hon vill får hon vara med och leka med andra kändisar både i ”Kockduellen” och ”På rymmen”.
  Att hon har nått den statusen på så kort tid är rätt unikt. I alla fall om man kan hennes förflutna. Hon har aldrig varit den energiska karriäristen, vars yrkesval var självklart i samma stund hon gjorde sitt första framträdande under ”Roliga timmen” i skolan.
  Istället har hon varit en ganska rastlös kvinna utan några konkreta mål här i livet.
  – Ja, jag var en slow starter, har ju bara jobbat med radio i tre år. Jag var jättekass i gymnasiet, skolkade och ägnade mig åt allt annat än skolan. Jag hade ingen framförhållning. När folk pratade om vad de ville jobba med i framtiden, tänkte jag på vilka kläder jag ville ha nästa dag, säger Anna.
Du har haft många jobb, har jag hört.
   – Jag har jobbat på en fritidsgård och på restaurang, stått i baren, stått i garderoben och diskat. Sedan har jag sysslat med marknadsundersökningar. Det var ett ovärdigt jobb. Steg ett var att sitta med headset och ringa runt till folk. Jag skulle ställa frågor som: ”Har du ätit frysta ärtor?” ”Tyckte du att de var goda”. Steg två var att ställa sig på Frölunda torg och fråga människor om de använde mjällschampo. Det var förnedrande.
  Under ganska många år gled Anna runt i Göteborg och försörjde sig på ströjobb. Hon hann bli både 20 och 25. Ja, nästan 30. När hon i dag ser tillbaka på sitt liv, tycker hon inte att hon hunnit med speciellt mycket. Hon är inte gift och har barn och hon har inte rest jorden runt. Ja, hon har inte ens varit i London, men dit ska hon snart. Så är det bara.
  – När jag var yngre kände jag mig jävligt misslyckad och var rädd och feg. En stor del av mitt liv har jag ägnat åt att sitta och titta på andra. Ibland kan jag bli arg på mig själv när jag förstår hur lite jag har gjort. Men å andra sidan behövde jag de där åren, då jag inte gjorde någonting. Jag hade inte kunnat börja plugga direkt efter gymnasiet.

- Jag är lite efterbliven och är inte riktigt i min ålder
Omtumlande flytt
   Inför ”Let’s go” var Anna tvungen att flytta till Stockholm. Hon lämnade sin trygga tillvaro på västkusten för huvudstaden. Det blev en exotisk upplevelse. Ungefär som att komma till New York för vissa andra. Omtumlande, med andra ord.
  – En gång sa de till mig att jag skulle flyga till Stockholm och ta en hyrbil från Arlanda för att hinna. Då tänkte jag: Tror de att jag ska kunna flyga ENSAM. Och att jag ska kunna köra en hyrbil in till stan ENSAM. Jag är ju för ung för sådant.
  – Jag är lite efterbliven och är inte riktigt i min ålder, konstaterar Anna och skrattar. Sedan säger hon, för att inte helt idiotförklara sig själv:
  – Men jag läser mycket, är rätt intresserad av politik och hänger med. Mitt beteende är en motsättning, för jag har ändå ett intellekt som överstiger en tioårings. Annars hade jag varit en odräglig brudjävel.
  Att vara turist i en storstad, som Anna är just nu, kräver en karta. Det är jobbigt för många. Inte för att det är svårt att läsa den utan för att det är pinsamt. Ibland kan det vara värt att gå 40 kvarter fel för att behålla stoltheten. Nästan, i alla fall. Men den oerhörda kreddförlusten som en titt på kartan innebär, bryr sig inte Anna om.
  – Jag skiter i kredd. Nu har jag kommit upp i den åldern att det inte spelar någon roll. Jag bryr mig inte ifall någon ser mig med en karta i handen. Vad ska jag göra? Jag hittar inte.
Trivs du i Stockholm?
   – Ja, fast det är lite ensamt. Jag har inte en massa kompisar här och jag har inga rötter här. Men jag har haft jätteroligt i Stockholm och det är vackert. Ibland kan jag till och med känna att jag vill flytta hit.
  I folks ögon är Anna Mannheimer rolig. Det har blivit hennes jobb, att få folk att skratta. En tuff match naturligtvis. Utan att vara fördomsfull, kan man konstatera att det är svårare att vara komiker än att sitta som spärrvakt på SL eller vara sportjournalist på DN.
  – Är jag rolig? Eftersom det är mitt epitet, så är jag väl rolig. Men jag är rädd för att någon ska avslöja bluffen.
Så du tycker inte att du är rolig?
   – Jo, ibland. Jag kan vara jävligt rolig när jag hör att folk skrattar. Men jag skulle aldrig ställa mig upp på en middag och hålla ett roligt tal.

En kul tjej
   Av någon anledning är det ofta viktigt att poängtera att Anna Mannheimer faktiskt är en rolig tjej. Precis som om det vore manligt betingat att skoja till det.
  – Jag vet, det är lite sjukt. En rolig person är ju rolig, liksom. Ibland känns det nästan som om man inte behöver vara lika rolig som killar för att vara rolig. Sedan tror jag att det inte finns någon tradition att kvinnor ska vara roliga. Det enda viktiga kriteriet är att du ska vara söt och duktig.
Skrattar män och kvinnor väldigt ofta åt olika saker?
   – Jag tror att kvinnor och män skrattar åt samma saker, men har olika erfarenheter. Jag kan inte göra roliga grejor om för tidig utlösning..
Nej, men om fontänorgasmer...
arkiv Anna Mannheimer Namn: Anna Fransiska Mannheimer. Ålder: 35 år. Familj: Mamma, pappa och bror. Pojkvän: Kanske. Intresse: Skrapa skraplotter och läsa. Det har jag gjort hela julen. Bor: Stockholm och Göteborg. Äter: Allt, är ett matvrak. Dricker: Vatten och vin. Karriär: ”Morgonpasset” och ”Rally” i P3. ”Let’s go”, tv-programmet med Erik Haag, ”Detta har hänt”, tv-program med Erik Blix. Nu i vår kommer hennes första egna program.Utbildning: 40 poäng svenska och journalistlinjen på Kungälvs folkhögskola. Inkomst: 26 000 kronor i månaden.
   – Javisst. Därför kan manlig och kvinnlig humor uppfattas som olik. Men trots det tror jag att vi skrattar åt samma saker väldigt ofta.
  Trots ett par år på P3, där hon bland annat blev känd som ”Väder-Annika”, kom hennes stora genombrott i tv-programmet ”Let’s go”. Där agerade hon hovreporter hemma hos de verkliga ”Barbie” &”Ken” – ”Don & Angelique.
  – Jag hade sett dem på premiärer och känt att jag ville komma dem in på livet. Jag ville göra hemma-hos-reportage med dem.
  Detta var i samband med den stora Don & Angelique-hypen. Svenska media hade aldrig konfronterats med två så mediekåta varelser. Och tidningarna tackade givetvis och tog emot. Det var fantatsiskt med två personer som släppte in svenskarna hela vägen in i sovrummet. En bild på dem är redan klassisk: Angelique ligger i sin säng med stringtrosor och ett stort bandage över skinkan. Bakom står Don med knuten näve för att illustrera hur stor Angeliques böld var. Kanske inte årets bild, men ändå en milstolpe inom nöjesjournalistiken.
  Anna Mannheimers reportage om dem var alltså bara en liten del i exponeringen när drevet gick.
Ändå tyckte vissa att du drev med dem?
   – Jag visste att den faran fanns. Men jag var lika rädd för att folk skulle tycka att vi gjorde för mycket reklam om dem. De är ju trots allt två artister som säljer skivor.
Så du tycker inte att du gjorde narr av dem?
   – Don och Angelique är väldigt trygga i sig själva. Man ska akta sig för att tro att de är dumma i huvudet. De vet vad de gör och är inga offer.
  Till skillnad från Don & Angelique väljer Anna att inte vika ut sig privatliv för allmänt beskådande. Men hon förnekar inte att det ibland kan vara jobbigt att hon inte har bildat familj ännu.
  – Ibland vaknar jag klockan två på natten och får panik. Jag måste ha man, hus och barn. Hallå! alla mina väninnnor har börjat skilja sig och nu tar de mina singelkillar... Det känns som om jag ligger tio år efter. Det kanske börjar bli dags att börja dejta.
- Jag är rätt nöjd med mitt utseende
Hur känner du inför att åldras?
   – Det är tråkigt att bli gammal. Men vad är alternativet? Jo, att dö.
Vad tänker du när du ser dig själv i spegeln?
   – Ful men kul. Fast jag har växt till mig och kan vara rätt nöjd med mitt utseende ibland. Och dessutom kan jag måla över skiten om jag vill.

Vill bli seriösare
   I vår dyker Anna upp i en ny produktion på Sveriges television. Vad det blir vill hon inte säga ännu. Men förmodligen ska hon vara rolig – igen. Det är inte troligt att hon tar över efter Sverker Olofsson i Plus eller får chansen att alternera med Jarl Alfredius som Aktuellts nyhetsankare. Även om hon skulle vilja bli lite seriösare.
  – Jag skulle verkligen vilja jobba med radio och dokumentärer, men jag vågar inte ännu.
  – Usch, vad pretentiös jag låter...
Filip Hammar

   
 MER I PULS