|
|
|
|
|
Så vände du dig mot mig. Sträckte dig efter min hand och kysste mig hastigt och reste dig upp och ledde mig in i mitt hus. Som var lika mycket ditt. Som jag redan då önskade var vårt. I mitt minne: pärla för pärla för pärla. I mitt minne ser jag oss den där första morgonen när vi ligger i sängen och gör så försiktiga saker med varandras kroppar, behandlar varandras kroppar så varsamt att ett enda oförsiktigt fingers smekning, ett enda alltför häftigt andetag blir ett övervåld. Jag ryser när jag minns. När jag känner hur det kött som är ditt allra hemligaste och blötaste kött är det friskaste hemliga kött jag någonsin smakat och du för ett finger in i en onämnbar del av dig själv och min tunga får det att dra i dina flicksenor och flickmuskler och förgyller dina flämtningar med en njutning så ren och så rå och så stark och så för mycket att den här lilla pojken kommer. Men du ger mig ditt mildaste överseende leende och gör saker med mig som kanske någon gjort i mitt tidigare solkiga sorgliga liv men som du gör på ett sätt som svindlar sockrigt saltigt somrigt under ögonlock som pressas ner mot min vilja. Mot min vilja, för jag vill ju så gärna se, jag vill ju så gärna se dig och din blick och din kropp när du gör det där du gör, när du gör så att jag kommer och kommer igen.
Men vi har våra gryningar och våra förmiddagar och en och annan sen och stilla skymning vid vattnet. Eller på bryggan. Hur du sitter och dinglar med benen och tankspritt låter dina tår nudda en skymningsblank vattenyta och roas av de försiktiga små ringar du gör. Hur du lockar en spindel ur sitt nät under bryggan och låter den rusa över dina sunda händer, varpå du fnittrar och skrämmer mig när du låter den landa på mitt nakna bröst som aldrig varit friskare, aldrig varit sundare eller somrigare än denna sommar.
Hur jag vill prata om dig och mig och oss till hösten vintern våren framtiden och du säger att vi måste ge oss till tåls och jag försöker ta din vaghet som tecken på vacker blygsel och säger jag förstår. För du säger ju ändå som jag. Du säger ju att det inte finns någon återvändo, du säger ju att du hittat hem. Jag tänker att du ger mig precis vad jag behöver, precis vad jag vill ha. Liksom jag ger dig vad du behöver. Hur ska jag kunna ana att ditt behov är något annat än en vacker spegelbild av mitt? Hur ska jag kunna ana någonting innan tiden i stugan är till ända, då jag ska ge mig av och du på förmiddagen gråter och säger att det ju är för vår skull som vi måste ta farväl på ett kärlekslöst sätt nere vid bryggan på eftermiddagen? Hur ska jag kunna ana någonting innan det ögonblick då båten från stan lägger till och landgången läggs ut och jag skakar hand med dig och din far och din mor och din far därpå nöjt utbrister: Om det är då jag förstår, så spelar det ingen roll. För allt jag just då vet är att jag som i syrlig men tung dimma gör allt för att inte förlora balansen i min onda onda svindel och med otäck fördröjning ser dig springa mot landgången med utsträckta armar medan din far klappar mig på axeln och skrockar: ”Han ringde häromdagen och sa att han skulle komma hem tidigare... Men ville att det skulle bli en överraskning för henne.”Så ser jag dina föräldrar röras av sin svärson som rusar i din famn och hur ni håller om varandra så som älskande håller om varandra. Så som jag hållit om dig hela denna kalla sommar. Denna kalla sommar som ju aldrig talade om kärlek, denna kalla sommar som bara ville säga: Du ska inte tro det blir sommar. Per Hagman
 |
