FREDAG 31 JULI 1998

Likt en sjöjungfru vid havsbrynet. Spetsklänning i bomull för ogenerade kroppar. Klänningen kommer från Monroe, 598 kr. Du ska inte tro det blir sommar Sommaren och kärleken. Puls bjuder dig på en nyskriven novell av författaren Per Hagman.   Andreas Lundberg fotograferade och Helena Aro stylade 1997 års Fröken Sverige, Victoria Lagerström, till flickan i historien.   Sömnlös av lycka. Ja, sömnlös av lycka efter sömnlösa år av olycka. Det var så jag tänkte, det var så jag trodde.    Men man ska inte, nej man ska inte tro det blir sommar.   Du var en fiskardotter med späda flickfötter genom högt högt gräs och över hala hala klipphällar. Du var inte som flickorna från stan, du var inte som på tv video tidningar. Du var min flykt från eurodisco och jag hade drömt om dig så länge.   Och så fick jag dig och älskade dig och visste att du var min räddning och min trygghet och att du skulle göra mig vuxen.   Och jag dig.   På varsitt sätt.   På varsitt språk.   Denna kalla sommar, vars språk jag borde förstått.   Jag hade hyrt stugan intill ditt hem av din far. Jag såg dig var dag från mitt fönster. Jag såg dig gå ner till vattnet, jag såg dig göra allt.   Och aldrig hade jag sett en så vacker flicka så självklart stöpt i hav och klippor och sommar och hjärta.   Du visste att jag såg dig. Du visste att jag såg på dig. Du visste hur jag såg på dig. Och du älskade det.   Det var en gryning strax efter midsommar som vi ovetande om varandra gick ner till havet och på varsin sida om en hög klippa simmade ut i iskallt vatten. För att plötsligt få syn på varandra när den utskjutande klipphällen inte längre skilde oss åt. ”Jag såg dig var dag från mitt fönster”   Så ohyggligt generade – och utan någon som helst förmåga att se det söta i situationen – reagerade vi likadant. Vi nickade kort åt varandra, simmade tillbaka och tog oss upp på våra respektive sidor av klippan för att skyla oss med handdukar. Bara för att några sekunder senare stöta ihop igen en bit upp på land. Men inte ens då, inte ens då kunde vi le åt det hela. Så nervösa och blyga gjorde vi varandra att vi inte ens nickade utan nästan sprang åt varsitt håll, trots att vi skulle åt samma.   Det gick en dag. Jag såg dig från mitt fönster. Jag försökte arbeta. Det gick inte.   Det gick en dag till. Varv på varv i mitt rum och sedan fram till fönstret. Jag bara drömde om dig såg dig spejade efter dig fantiserade om dig.   På den andra dagens kväll stod en tallrik med rökt fisk på min trapp. Jag visste inte vad jag skulle tro. Var det en blyg present från dig eller hade din far sänt iväg dig med överbliven fisk som du varit alltför blyg för att våga lämna över?   Den fjärde dagens morgon tog jag mod till mig och gick över till ditt hus. Jag hade sett din mor åka iväg i bil och visste att din far var till havs åtminstone några timmar till.   Jag knackade på.   Din bländade kisning och strålarna som fick solen att slå ut i din mun när du öppnade dörren och log. Lika blygt som förtjust, lika oroligt som förväntansfullt. Morgonsolen som fick dina läppars kött att blänka, fick dig att se ut som en bångstyrig liten flicka när du kisade, fick dina tänder att se så friska och sexuella ut som bara den friskaste och sundaste skärgårdsblondinens tänder kan se friska och sexuella ut.   Tänder tänder tänder.   Allting och åter allting förlorar sitt värde när den friska blondinen visar sina tänder och sitt tandkött. Det är mitt öde, det är min förgiftning, det är min stora sorg och olycka, det är den största kraft jag kan utsättas för. Jag och det enkla hjärta som är mitt.   Det hjärta som såg ro i dig.   Jag bjöd över dig på ett glas hemgjord lemonad. Du tackade ja. Vacker kvinna på klippans kant. Här har Victoria på sig en klänning med små fjärilar på. Klänningen kommer från Monroe och kostar 998 kr.   Vi satt på min trapp. Lät oss villigt bländas av solen för att slippa se på varandra. För där på min trapp med varsitt glas lemonad i handen var allting så darrande skirt att vuxen modig ögonkontakt var alldeles alldeles otänkbar.   Bredvid mig satt en flicka som var gjord av det goda och som jag hoppades såg något gott i mig. Som jag hoppades var lika girig efter min exotism som jag efter hennes. ”Jag försökte arbeta. Det gick inte”   Evigheter mellan repliker och bråkdels sekunders bråkdelar mellan våra fågelhjärtans slag. Tills plågsamheten och längtan inte längre gav något val.   Så jag vände mig mot dig, vilket du måste känt. Jag vände mig mot dig med en fråga.   Men du rörde inte en min, du fortsatte bara att kisa hårt men ljuvt mot solen när du svarade ja.   Jag hade frågat om jag fick kyssa dig.   Så kysste jag din kind. Så lätt så lätt. Men tillräckligt för att förnimma smaken av en flickras så fullkomligt väsensskild från de flickraser jag tidigare mött.   I en två fem sekunder låtsades du oberörd.   Skräckslagen stirrade jag på dina soldränkta drags profil. Fortsättning...