|
|
|
|
|
– En revolution skulle
Janne Kask hoppade av Brainpool för att satsa på solokarriären. Sedan träffade han Puls Filip Hammar för att prata om tjejerna, festandet och revolutionen. Visst hade han tänkt på det, men han var konflikträdd, precis som de andra i bandet. Så det rullade på ungefär som vanligt. Brainpool gjorde några spelningar, jammade fram nya låtembryon och festade tillsammans. Men till slut kunde Janne Kask inte tygla sin innersta vilja. En morgon förra hösten var han bara tvungen att tala klarspråk. När den yrvakne skåningen fick ett samtal från skivbolagsmanagern och 80-tals-ikonen Ben Marlene, Trance Dances välfönade frontfigur, som berättade om planerna, skivsläpp i England och stor turné därborta, fick det vara nog. – Jag har inte lust, sa Janne och lämnade därmed in en avskedsansökan. Flera månaders turné i en inrökt van på den engelska landsbygden, spelningar inför en publik som inte visste vilka de fyra popkillarna på scenen var, lockade inte, helt enkelt. – Jag tänkte hoppa av under en lång period, men det var naturligtvis ett svårt beslut. De var ju ändå mina bästa kompisar och vi hade gått igenom så mycket fantastiska saker. Men eftersom lusten att spela var borta, fanns inget alternativ, säger Janne. För oss som aldrig har fått spela in en skiva, aldrig har fått höra tusentals människor sjunga med i ens egna låtar, aldrig har fått kasta ut en tv från hotellrummet, aldrig har blivit jagade av fyra fnittrande tonårsflickor med folköl i blodet, verkar beslutet tämligen korkat. Janne Kask hade ju en drömtillvaro. – Jag förstår att folk tänker så, men det gick liksom inte. Vi var trötta på varandra, vi hade ju trots allt umgåtts varje dag i fem år och då lär man verkligen känna varandra. Och alla människor har dåliga sidor och därför blir det pressade situationer. Det går inte att undvika problem, tror jag, säger han. Kvartetten sprängdes Kasks uppbrott från Brainpool handlade inte om att de plötsligt hatade varandra, även om det fanns meningsskiljaktigheter. – Vi är alla vuxna och intelligenta människor och när jag lade fram mina argument kunde de inte säga så mycket. Men de blev ju inte glada, förstås, konstaterar Janne. Nu har det gått ganska många månader. Den homogena kvartetten är splittrad. David, Jens och Christoffer bor i Skåne och håller tillsammans med en ny sångare på att göra Brainpools fjärde album. Janne bor i en andrahands-etta på Söder i Stockholm och har just släppt sin första solosingel, ”Summer is here”. De pratar väldigt sporadiskt med varandra, att fortfarande kalla dem bästa polare vore fel. – Jag träffar dem när jag är i Skåne, men det är inte så ofta. Jag har ju jobbat själv hela våren och jag vill inte fråga dem om de har en ny sångare och de frågar inte mig om hur mitt material låter. Det är ju lite känsligt, vi är väl konkurrenter någonstans. Det är ofrånkomligt, folk kommer att jämföra oss. Men det blir nog ingen Blur vs Oasis-grej, hoppas jag, säger Janne och skrattar.  Har de kommenterat din nya singel?– Nej, det har de inte gjort. Just nu är svenska artister hetare än någonsin. Lilla Sverige med ungefär nio miljoner invånare är en stormakt i musikvärlden. Bara USA och England är större. Men trots tre hyllade skivor och en trogen publik i hemlandet, funkade aldrig Brainpool utomlands, deras melodiösa pop bemöttes kallsinnigt. Inte ens de lättflörtade japanerna var intresserade. – Jag förstår inte varför det inte funkade, det var något slags förbannelse. Men jag tror att jag har lika stor chans att lyckas utomlands med min nya skiva. Den musik han gör nu är inget gigantiskt steg bort från Brainpool-land. Kask, som det står på skivomslaget, är närbesläktad med sin gamla grupp. Låter amerikanskt – Många av låtarna är ju sådant som var tänkt för Brainpool. Men det låter nog lite mer amerikanskt nu, jag gillar ju powerpop, grupper som The Nerves och Flaming Groovies, säger Janne. – Sedan är den engelska 60-tals-popen naturligtvis fortfarande en grund i min musik. Svensk musik, då. Brukar du inte ströva omkring med Lundell i lurarna på Stockholms gator?– Nej, det skulle jag aldrig göra. Många av mina polare tycker att han är skitbra, men jag har aldrig förstått mig på honom, kanske är jag för rastlös. I dag är Jan Kask 26 år, fortfarande ung i en bransch som i och för sig kryllar av småglin. Ändå kan han känna sig gammal, han orkar inte leva det där vilda, dekadenta popstjärnelivet längre. – För några år sedan kunde jag vara ute och festa hårt två veckor i sträck. Jag var hela tiden rädd för att missa något roligt om jag inte gick ut. Nu behöver jag inte jaga det roliga längre för jag vet att det finns där ändå – även om jag inte super. Dessutom pallar jag inte att gå ut lika ofta, kroppen säger ifrån. – Om nu Dregen lever det liv han lever, fattar jag inte hur han pallar. Aldrig en tanke på att du kanske var alkoholist?– Nej, egentligen inte. Jag kunde faktiskt ta det lugnt när jag jobbade... men det var säkert livsfarligt ändå.  Fortsättning...
|
