Fredag 6 februari 1998

Jag skriver bättre låtar än Per Gessle Skuggan är större än kroppen som kastar den. Det är samma sak med Olle Ljungströms rykte. Inställd intervju leder till menande leenden och sötsura kommentarer, jojo, vi anar nog hur det ligger till: han är bakfull. Livet är hårt när man inte ens får lida av seriös magsjuka i fred. Det hände på Teneriffa. I övrigt är han osäker. Den dominerande teorin är att det var kycklingklubborna han satte i sig till lunch dagen han var på utflykt och kollade in valarna och delfinerna.   -Det är det sista jag kommer ihåg att jag åt, säger Olle.   Tolv timmar på muggen.   Hemresan var heller ingen komedi. Magsjuk, svag och uttorkad som ett russin. Började stiligt med tre timmars väntan på flygplatsen på Teneriffa.   - När vi väl lyft och kommit upp en bit i luften meddelade kaptenen att förseningen berodde på ett sprucket fönster i vårt plan.   Mild hysteri utbrast. Olle mådde skit. Barnfamiljernas barn skrek och bajsade och föräldrarna bytte blöjor i kabinen. Det luktade skit överallt.   Nytt plan i Köpenhamn. Ett med hela fönster. Nya förseningar. Efter en mardrömsresa på 18 timmar var Olle hemma på Kungsholmen. Klockan var halv tre på natten.   - Min tjej hade gjort i ordning lite mat, men istället för det fina som hon ordnat drack vi välling.   Morgonen efter skulle jag och Olle ha träffats. Han ställde in. Nämnde det för ett par vänner, de hade teorierna klara: bakfull sa X, bakfull sa Y, bakfull sa Z. Hur är det att leva med myten om sig själv?   - Det är inte så kul, det kan du väl förstå. Dessutom, med tanke på att jag faktiskt var och fortfarande är magsjuk... Men om jag nu legat och svettats i spritångor, så skulle det varit tråkigt ändå.   Samtidigt. Ingen kropp, ingen skugga. Det finns reella orsaker till att Olle Ljungström dras med sitt rykte, förra sommaren uppträdde han, till exempel, packad på en diktuppläsning i Kivik.   - Jag är alkoholist.   Det var öppningsrepliken. Blev ett jävla liv. Olle tror att det beror på att det var juli och nyhetstorka.   Där har han nog fel.   Popstjärna som i påverkat tillstånd läser ur en diktsamling döpt till ”Kända tjejer som jag knullat” och biktar sig och slirar betänkligt i mellansnacket... Elva på tians skala   På en tiogradig, tabloid nyhetsskala prickade Olle in en elva. Juli eller vilken månad som helst.   En briljant skandal. Mindre kul för privatpersonen.   - Jag betedde mig säkert som en idiot och det gjorde ganska många runt omkring mig också och jag kan inte begripa hur... att jag inte skyddades från nåt håll, eller blev bemött med nån sorts respekt, när den ständigt rattfulle TV-kändisen hålls om ryggen...   Det var inte första gången han från en scen presenterade sig själv som alkoholist.   - Jag har definitivt druckit en hel del i mina dar... Om jag nu väljer att presentera mig så i offentliga sammanhang... Då får jag stå för det, det är nåt jag delger dem som lyssnar just då.   Ett roat leende lägger beslag på Olles ansikte och övergår i skratt. Garvade läppen av sig   - Jag väljer att prata med en stor publik om såna saker och aldrig kring ett sånt här bord. Aldrig vid en sån här man-to-man-konversation, men smäll upp ett tält så ska jag tala ut.   Kopplingen mellan självförbrännande liv och rock 'n' roll fascinerar, så är det, har alltid varit och kommer alltid att förbli.   - Det är rockens devis. Jag tycker också om att läsa om Keith Richards, undrar om han gör det? Men... Äh, det finns många i TV-huset som lever rockliv och på din redaktion också...   Liksom ganska många rörmokare.   - Ja, det är så folk tar sig fram här i livet, säger Olle.   ”Kända tjejer som jag knullat med”, titeln, var en ploj. Diktsamlingar säljer inte men det gör sex och kändisar och... ja, ni fattar.   - Jag och en polare kom på det tillsammans. Vi garvade läppen av oss. Så jävla bra, tyckte vi.   Titeln hade ingen täckning i texten men bokförlaget LeanderMalmsten spelade med och underblåste grundlösa förväntningar.   När skandalen inträffade höll de sig undan. Olle Ljungström kände sig sviken och drog tillbaka boken.   - Nu ligger diktsamlingen tryggt i min dator och där blir den kvar. Den är inte längre på tapeten.   En diktsamling av Olle skulle försvara sin plats i vilken bokhylla som helst, att döma av texterna på nya skivan - ”Det stora kalaset” - som bara de är värda cd-priset.   Albumet är plåster på såren tills han kommer på bättre tankar och ger ut boken.   - Den här plattan är gjord under extremt bra arbetsförhållanden, och det tror jag hörs, det handlar inte om vad jag tycker, det är den bästa skiva jag gjort.   Arbetsprocessen funkade som hälsokost.   - Den var så rolig att göra och så nyttig att göra. I flera bemärkelser, och det får du tolka hur du vill...   Olle och hans kumpan och medkompositör, Heinz Liljedahl, satt varje dag mellan 10 och 16 och skrev nya låtar. De valde en billig studio för att få mer tid för pengarna.   Tid att experimentera, att klä varje låt i passande kostym, de provade sig fram, en och samma komposition kunde spelas in i olika arrangemang och med olika instrumenteringar.   - Det är kanske första gången som vi fullföljt saker och inte nöjt oss med nästan...   - På den här skivan har vi försökt hitta varje låts själ. ”Nitroglycerin” är traditionell country, gjord som vi tror att country görs i Nashville, en sång som ”Morotsman” är en helt annan värld.   Det blev mycket och det blev bra.   - Vi hade planer på en dubbel-cd till enkelpris. Mest för att det var nåt vi ville lägga till meritlistan. Men... ja, fri prissättning råder och den hade kanske hamnat på ett pris på över 200 spänn och jag vet själv hur det är, några tior hit eller dit avgör om jag köper en platta eller inte. ”Jag ljuger” fick inte plats   Nu bjuds publiken istället på en späckad enkel-cd och de åtta-tio låtar som blev över ska i möjligaste mån portioneras ut på annat sätt, tre av dem släpptes på den EP som kom före jul.   Det är ett styrkebesked att en sång som ”Jag ljuger” kunde förbigås när Olle valde material till albumet.      Jag ljuger   för mig och alla andra   Jag ljuger   jag ljuger för att alla ska må bra      Många är vi som nyttjat den överlevnadstrategin när sanningen skulle sårat för mycket.   - Undrar om det inte är rätt okej egentligen? Det handlar nog lite om skillnaden mellan manligt och kvinnligt... kvinnor kan ju fullständigt tillintetgöra all mark man står på med sina förbaskade sanningar och verkligheten är inte alltid så jävla bra, säger Olle.   ”Det stora kalaset” är musikaliskt stark. Men det är Olles texter och ljusa, sköra röst som ger särprägeln. Det låter överklass   De nasala iiiiiiina är på plats. Det låter, ja, aristokratiskt på nåt sätt. Stockholmsk överklass. Ändå rock 'n' roll.   - Jag är född på Lidingö, men inte i överklassen. Min mammas släkt är gammal överklass, men den har deklassifierats under generationerna, mina föräldrar var väldigt unga när jag föddes, de var direkt fattiga, höll fortfarande på att utbilda sig och så.   Familjen figurerar på ”Det stora kalaset”. På ”Jag och min far” sitter Olle och mediterar över sin fars grav och sjunger om ”såren vi ärvde”, ”släktens ok” och ”händer nötta av familjens sigill”. Fortsättning...