  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Alla vill vi ha en riktigt bra kompis
– Vi promenerar, men mest äter vi, säger Mia. 
Hur umgås ni?– Gör jag något försöker jag få med Carina eller någon annan, säger Mia. – Vi umgås i par ibland, med våra respektive, säger Carina.
Vem är det som ringer?– Mia. Jag är den dåliga, hon är den snälla. – Fast du har blivit bättre, säger Mia med ett skratt.
Hur träffades ni?– På krogen först, vi var hej- och hejdå-kompisar i säkert två år. Sedan åkte jag och min pojkvän Jonas till Grekland, berättar Carina. – Då sa det klick! Jonas och Carina skulle bara stannat en dag, men de var kvar till vi åkte.
Varför dröjde det så länge innan ni blev vänner?– Jag är uppvuxen på landet, har haft mina barndomsvänner alltid, och vet var jag har dem, säger Carina.
Vad finns det annars för skillnader hos er?– Jag kommer på idéerna, Mia förverkligar dem. Redan vid jul börjar hon undra vad vi ska hitta på till midsommar...
– Vi har ett bra utbyte eftersom vi är intresserade av varandras yrkesliv – jag studerar industridesign och Henrik är kock. Även om han saknar utbildning kan han ge mig bra input, och vice versa, säger Johan Ullbro, som har känt Henrik Håkansson i två år.
Var brukar ni träffas?– På Henriks kontor, hemma hos mig eller på lokal. Vi är flexibla.
Vad gör ni tillsammans?– Snackar skit, spanar in tjejer... – Den senaste tiden har vi kollat in lokaler till mitt nya företag, säger Henrik.
Hur ofta ses ni?– Det varierar. Ibland en gång i veckan, ibland kan det dröja en månad.
Vem ringer?– Vi har inget förhållande, så det spelar ingen roll, säger Johan med ett leende. – Jag är tacksam för att vi inte alltid behöver ringa. Vi stöter på varann i alla fall eftersom vi har gemensamma vänner, säger Henrik.
Finns det något som heter bästa vänner?– Det är mer sällsynt i den här åldern, i barndomen hade man en helt annan relation till vännerna. Nu är man så upptagen i sin yrkesroll att man inte har samma tid, säger Johan.
Men det där med att vara bästa kompisar skriver de inte under på. – Det är inte bara han och jag. Vi är ett gäng goa vänner som träffas ofta, säger Bruno.
Vad gör du och Eric tillsammans?– Tar det lugnt, gör en massa saker. Spelar tv-spel, går på stan, umgås som normala människor, helt enkelt.
Hur träffades ni?– Det minns inte jag, säger Bruno. – När Bruno jobbade som bartender, för ungefär fyra år sedan, säger Erik. – Jag har även bott hos honom en kort tid.
Var träffas ni?– Här hemma, på stan, på gården, Liseberg. Överallt, säger Bruno.
Vem är det som ringer eller tar kontakt?– Spelar ingen roll, det gör vi båda, säger Bruno.
Finns det regler för vem som ska ringa? – Nej, vi har inga regler, det är tjejgrejer, skrattar Bruno. – Den som vill göra något hör av sig, eller knackar på.
Händer det att ni inte vill göra samma saker?– Ne. Det skulle vara något extremt i så fall, som att hoppa bungy jump. Det vet jag att Eric inte vill, men jag skulle gärna göra det.
Katarina bor inne i stan, Helena lite utanför. – Hon kommer alltid att vara min kompis på landet, säger Katarina med ett skratt.
Hur träffades ni?– Vi red på samma stall när vi var små, sju år gamla, men då umgicks vi inte med varandra. Sedan träffades vi i stallet igen, i nian, när vi båda började rida igen, berättar Katarina. – Och några år senare bytte Katta och hennes tvillingsyster Therese gymnasieklass, och hamnade i min, säger Helena.
Vem är det som ringer?– Utan tvekan Helena, säger Katarina med ett skratt. – Jag vet hur hon är, säger Helena. – Det kan gå hur lång tid som helst, ändå blir hon inte sur för att jag inte ringer, säger Katarina.
Vad gör ni tillsammans?– På senare tid har det varit en del fester. Annars fikar vi eller går på bio. På sommaren badar vi mycket, säger Katarina.
Träffas ni ofta?– Ibland kan det dröja länge. Jag har bott i Frankrike och Halmstad, och Helena i Tyskland, säger Katarina. – Men när vi väl hörs av är det som om vi talades vid en vecka tidigare, fyller Helena på.
|
|
