  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Häng i baren, whisky i glasen och där står han. Inte vem som helst. Han. – Han var bitter, tyckte inte att han fått den uppskattning han förtjänade, säger Staffan Hellstrand. De stötte på varandra första gången så tidigt som 1964. Då via en vinylsingel. Den första skiva Staffan köpte. Han var bara 7. Ett av de där omvälvande ögonblicken som ger livet bränsle, riktning, mål. – Från den åldern drömde jag om att bli popstjärna. Ja, året var 1964 och låten började med ett ringande öppningsackord. Det hängde i luften i en sekund eller två. Sen var man inne i en klassisk poprefräng: It’s been a hard day’s night, and I been working like a dog... En av dem som sjöng på den plattan står nu och dricker Chivas Regal med Staffan Hellstrand. Han tycker inte att livet varit riktigt rättvist mot honom. Okej, han har en personlig förmögenhet på 6,9 miljarder kronor. Okej, han var ena halvan av 1900-talets mest berömda låtskrivarpar. Men var han nummer 1? – Ska jag nämna Beatles tio bästa låtar så har John Lennon skrivit nio av dem, säger Staffan Hellstrand. Det sa han inte till Paul McCartney. Lika bra det. Paul stod ju redan där och pratade om att han inte hade fått den uppskattning han var värd. Varför kunde inte världen ta reson och förstå att han var lika bra som John? Imponeras inte längre Staffan har rätt nyligen sålt sin låtskatt till förlaget EMI Publishing med förhoppningen att utländska artister ska spela in hans låtar. ”Nightingale in motion” – den engelska versionen av monsterhiten ”Fiskarna i haven” från 1995 – har av engelsk press redan utnämnts till en förutbestämd listetta. Det var på en tillställning i Stockholm i förlagets regi Paul McCartney överraskande dök upp och kom att samtala med Staffan. Det hade varit en annan sak om de träffats 1964. – Det var många år sen jag slutade att vara imponerad av popstjärnor på det sättet, säger han. Det är inte de redan belysta som intresserar Staffan Hellstrand. Han skriver om de som glömts bort, de som hamnat utanför, de misshandlade, eller helt enkelt de som lever sina liv bortom strålkastarsken och applåder. Sjunger från samvetet
På låten ”Fanfar” vänder han vapnen mot dem som har företrädes- och tolkningsrätt i samhället – karriärister‚ klippare, innefolk – mer än så, han vänder sig mot själva värderingsgrunderna som regerar vår tid. Inte bara ännu en politisk sång i mängden: vänster kontra höger, fattig kontra rik. Den blir till en samvetsfråga: Hur lever du ditt liv? Vad styr dig? Bryter mot reglerna Dessutom ställer den traditionell rock ’n’ roll-etik på huvudet. Eller när hörde ni senast en låt som hyllar de ”som sätter barn till världen och får dom att fungera”, de ”som kan leva under ytan och tycka det är vackert”. Det finns regler i boxning. Det finns regler för rock ’n’ roll-lyrik. ”Fanfar” bryter mot dem. Därför träffar den där det känns. – Det finns en allmän uppfattning om vilka som har rätt till mest uppmärksamhet och pengar och så som jag alltid reagerat mot. Det finns människor i vardagslivet som gör bra saker, moraliskt sett eller inom sitt hantverk, människor som sällan uppmärksammas. ”Fanfar” speglar en grundsyn jag har när det gäller artistliv och glamour och sånt. – Sen var det några privata händelser som inspirerade texten, några människor hade i en ganska svår situation uppträtt på ett väldigt bra sätt, som man ska göra, utan att roffa åt sig. Privata grejer jag inte exakt kan gå in på, men de var som människor ska vara. Lidelse och romantik Medkänsla, lidelse, temperament, ibland uppskruvat till raseri, samt storslagen romantik. Det kännetecknar Hellstrands texter. En sak till: ordet ”jag” är sällsynt. Han är i förhållande till andra med känsla i pennan, en Ulf Lundell, en Plura Jonsson, avsevärt mindre självcentrerad. – Ja, men de kanske lever intressantare liv än jag... Men jag har haft den här grejen... Min samhällssyn, den jag hållit mig till, det är egentligen ingen motsättning, men å ena sidan vill jag att det ska finnas en rättvis fördelning, alla, inte bara medel- och överklass, ska ha samma chans. Ingen ska födas utan framtid bara för att de befinner sig i en viss situation eller i en segregerad del av samhället där inga dörrar hålls öppna. – Å andra sidan uppskattar jag väldigt mycket de människor som väljer en annan väg. Jag har respekt för alla som faller ur, antingen för att de själva väljer det eller för att de inte fixar saker och ting. Det kan finnas en resning även i det lilla som jag tycker om, som jag uppskattar att se hos människor, trots att de kanske är i en svår situation. Fansen gillar texterna Staffan Hellstrand ser sig framför allt som musiker, men den hårda kärnan av fans, den har han till stor del på grund av texterna. – Ja, de fanatiska, de som sänder mig brev, de som tycker att jag har en stor betydelse i deras liv... I viss mening är uppdelningen i text och musik konstlad. Tonerna talar ju. Och orden bär fram toner. Det blir musik av sättet de flätas samman. Musik i det de betyder. Brödrost betyder en sak. Revolver nåt annat. Olika toner. Som sångare letar Staffan Hellstrand efter ett tilltal att bottna i. – Av musikaliska skäl måste jag skriva texter jag kan leva mig in i, som betyder nåt för mig, först då kan jag få fram trovärdigheten i sången. Skulle aldrig kunna sjunga mina låtar om nån annan skrivit texterna. Det började med Beatles när han var sju år och han skrev sin första låt: ”I’ve lost my happiness”. Han kunde inte spela, men skrev den ändå. Han var 12 år när han fick sin första gitarr. Hendrix inspirerade Passionen för pop fick ytterligare näring 1970, när han 14 år gammal gick på bio och såg filmen om festivalen ”Woodstock”, den, och då i synnerhet Jimi Hendrix – som i en instrumental tolkning av amerikanska nationalsången förmedlade krigets fasor: fallande bomber, sirener, skrikande barn, ångest, död, ja, allt fanns i tonerna från hans elgitarr – gav en fördjupad insikt i musikens kraft. – Sen lyssnade jag på Patti Smith när hon kom och Neil Young förstås, tonvis med Dylan, Lou Reed... Punken, den slukade jag med hull och hår. Och ändå spelade jag i det där bandet... Dimmornas Bro. Symfonirock från Nyköping. Som så många andra i sin generation hade han några år då grupper som Genesis och Pink Floyd dominerade ljudbilden hemma i tonårsrummet. – Är det nånting jag ångrar i karriären så är det att jag inte tidigare hoppade av det bandet, men det blir så i en småstad, svårare att bryta upp. Bildade nytt band
– Den var dels musikalisk, dels mot det trygghetsliv Dimmornas Bro kom att representera, du vet, kulturrådsbidrag, spelningar på skolor... Ett sätt att leva. Men jag kom längre och längre bort från musiken. Blev som en explosion när jag slutade. De första två åren med SH! var ett reningsbad, jag skrek väldigt mycket, primalskrik, det var nåt slags postpunk, ganska olyssningsbart. – Sen började jag skriva mer låtar på nåt sätt, jag hittade nåt, fick skivkontrakt och så. Där började det och sen dess har jag gjort samma sak hela tiden. Har inte känt mig lockad av att ta några radikala steg bort, det finns en kraft i min form av musik, rockband, elgitarrer. Hittade nåt. Vadå? Svaret finns på den nyutkomna samlings-cd:n ”Bästa – Hela vägen hem”. 16 äss plockade från en tioårig solokarriär. En sak står klar: som kompositör av popmelodier har Staffan Hellstrand få eller rent av inga övermän i landet. Melodier. I bland i dubbla lager. En sångmelodi. En annan instrumental melodi som ligger och slingrar sig därunder. I det är han särskild. Väldigt vit musikaliskt – Jag vet själv att jag är noga med melodier. Har alltid varit sån. Har aldrig kunnat sätta mig ner med tre ackord och börja sjunga och när versen är över så kör man de där tre ackorden utan melodi ett tag innan man börjar sjunga igen. – Melodiskt är jag väldigt vit. Jag hatar blues. Det är det värsta jag vet. BB King-grejen: döt-tö-dö-döt-tö-dö... Blir rastlös. Kan inte sitta kvar och lyssna när jag hör det. Har med harmonier att göra, en viss sorts toner man blir upprymd och njuter av. Jag köpte Spearmints platta och blir bara så lycklig. Man står och diskar i köket och lyssnar och blir glad. Jag älskar brittisk pop: Smiths, New Order, Cure, Echo & the Bunnymen... Hela den harmonivärlden. När solljus bryts och reflekteras i regndroppar blir det färg på himlen, folk stannar till, vänder sig mot skyn, pekar, pratar och häpnar med varandra: en regnbåge! Staffan Hellstrand är en regnbågsman. Hans musik blir till där motsatser bryts och reflekteras i varandra. Ta ett exempel, enligt Staffan Hellstrand det bästa exemplet, som hantverk betraktat den starkaste låt han skrivit: ”Du går aldrig ensam”. En kärleksbetygelse till hans yngste son. Ja, och ni vet hur såna brukar låta: blinka lilla stjärna sirap socker tra-la-la skirat smör. Låter hårt party Men här går det undan, här finns det energi som gör väggarna konkava, här slåss Hasse Östlunds gitarr om utrymmet med en stråksektion som låter hårt party. Det är svårt att få en stråksektion att låta hårt party, det är svårt att para en stråksektion med Hasse Östlund, länge trodde folk att det var omöjligt, men det går. – Jag gillar konflikter. Friktion. En söt melodi måste ha nånting som går emot: arrangemang, ljud, motmelodi, svart text... Om allt går åt samma håll blir det slickat och förutsägbart och sån musik tycker jag inte om att lyssna på. Det rockar extra – Jag tror inte att folk i allmänhet vill ha folk som Hasse Östlund som trashar sönder. Inte många i min genre vågar ta det steget. De har sina studiomusiker och sen, om det rockar lite grann, säger de: Vilket jävla mos! En studiomusikerterm för att det rockar lite extra. Här börjar Staffan Hellstrand skratta. Det kan bli hans år i år. Han kan göra vad Di Leva gjorde i fjol med sin samlingsplatta, det vill säga nå utanför den hårda kärnan av fans till dem i periferin, till dem som hört radiohitsen genom åren men inte tagit sig för att handla nåt album men nu tar sig för det, när alla radiohitsen är samlade på ett album och kryddas med fotbolls-EM-dängan ”Explodera” samt ett hemligt bonusspår, den gamla SH!-låten ”Mamma och pappa sover nu”, här framförd i en ny version, live i studion, med det turnéband han i sommar ger sig ut på vägarna med. Letar ny publik Turnén kallas Karavan. I paketet ingår Lisa Nilsson och Thomas Di Leva.
Här ser du Karavan i sommar 7 juli: Västervik, 8 juli: Dannemora, 9 juli: Stockholm, 11 juli: Visby, 14 juli: Skövde, 16 juli: Karlskrona, 17 juli: Borgholm, 19 juli: Malmö, 20 juli: Lysekil, 21 juli: Göteborg, 22 juli: Eskilstuna, 23 juli: Karlstad, 29 juli: Piteå. |
|
