Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPuls
FREDAG 7 APRIL 2000
 
  

Hiphop-pojken Thomas Rusiak har tagit steget ut i rampljuset för ett slag. Men han tycker inte att rap är så viktigt.

627
Foto: ROBERT JOHANSSON
Efter att i några år suttit och knåpat ihop beats åt andra har producenten Thomas Rusiak klivit ut i rampljuset.
  Inte för att han gillar det.
  Men, ni vet, ”a hiphopper’s gotta do what a hiphopper’s gotta do”.

  Han tar två Marlboro och sätter dem i munnen för att tända.
  – Men du har två! utropar jag. Han ser ut som ett ertappat barn och sätter skrattande tillbaka den ena.
  – Min flickvän och jag brukar alltid tända cigg åt varandra och det har blivit en vana, ursäktar han sig.

Nykär och välmående
  Thomas Rusiak är nykär, har precis släppt sitt solodebutalbum och är en av Sveriges mest omtalade producenter.
  – Jag mår jättebra! säger han leende.
  Han växte upp i Stockholmsförorten Rågsved och brukade som tonåring åka in till innerstan för att spana in vad som var på gång. Då, i mitten och slutet av 80-talet, var det bara hiphop som gällde för Thomas och hans kamrater och de bildade ett band som hette Doughnuts och uppträdde på fritidsgårdar med mera.
  – Hiphopen attraherade för att det var något nytt och coolt. Kläderna, de rebelliska elementen, attityden och att det var något som ens föräldrar inte lyssnade på.
  – Man springer ibland på gamla klasskamrater som en gång i tiden var hiphopare men som nu skakar på huvudet och säger ”jaså, du är fortfarande hiphopare”, berättar han.
  Att hiphop enbart skulle vara för ungdomar skakar dock Thomas på huvudet åt.
  – Vi är några som fortfarande söker efter den där cutting-edge-musiken inom hiphop.
citat
Hiphopare blir mer och mer öppna och de flesta har insett att hiphop inte sitter i kläderna
Och sen finns det ju i dag ”vuxen hiphop” som The Roots och Common om man inte gillar Swizz Beatz.
  Thomas var på den tiden noga med att följa hiphopens mode med baggy byxor och rätta märken men ju äldre han blev desto mer vågade han vara sig själv, både musikaliskt och utseendemässigt. Nu sitter han framför mig i en småtajt t-shirt, pojkbusigt hår, och ett ormskinnsskärp och det är inte svårt att förstå benhårda hiphopare som anklagar honom för att se ut som ett popsnöre.
  – Fast hiphopare blir mer och mer öppna och de flesta har insett att hiphop inte sitter i kläderna. Värsta äldre reklamaren i kostym kan vara hiphopare i dag, tycker Thomas.

Hendrix är hjälte
  Den östkustbeatshiphop som han började göra i samband med att han lärde känna Sherlock är begränsad på ”Magic Villa”. Thomas har plockat mer av sina tidiga influenser: från sin polska pappa som var jazzmusiker och framför allt från mammas Beatles- och Rolling Stones-plattor. Och så klart Thomas största musikhjälte: Jimi Hendrix.
  Inriktningen var något som utvecklades på allvar efter hans första New York-resa i januari 1999.
  – Jag gillade inte scenen där och blev besviken men det påverkade mig positivt på så sätt att jag insåg att jag inte behärskar deras grej och att det skulle bli fel om jag försökte. Jag måste göra det på mitt sätt och inte snegla åt New York, säger han.
  Han åkte hem, började experimentera med gitarrer och spelade in två låtar med Teddybears Sthlm.
  – Ju längre vi kom med skivan desto mer ville jag fortsätta att testa nya saker. ”Magic Villa” är långt ifrån något fulländat verk, men jag är väldigt nöjd med den ändå. Jag fick pröva saker som jag aldrig kunnat med på till exempel Petters eller Kens skiva.

Trivs bäst som producent
  Thomas ser inga begränsningar för sitt producerande och vill jobba med allt från rock till house. Det är som producent han trivs bäst och ibland kan det låta som själva rappandet har kommit i kläm på skivan på grund av en större angelägenhet att få trummorna att låta så bra som möjligt genom olika dataprogram.
  – Det stämmer. Egentligen tycker jag att musiken borde kunna tala för sig själv och jag har lagt en rap som ett nödvändigt ont.
citat
Egentligen tycker jag att musiken borde kunna tala för sig själv och jag har lagt en rap som ett nödvändigt ont
För samtidigt ska detju vara en hel låt med vokaler, påpekar han och ler generat när jag säger att texterna tycks vara självupplevda eftersom en låt väldigt uppenbart handlar om hans före detta flickvän, som är en väninna till mig.
  – Musik är ett väldigt skönt sätt att skriva av sig saker på. Man känner sig skyddad genom musiken, säger han och vi byter snabbt ämne.
  Thomas Rusiak gillar inte riktigt att vara i rampljuset och han har sagt att han inte är värd all uppmärksamhet.
  – Vad jag menade var att folk började skriva om mig som något fantastiskt innan de ens hade hört något. Inte för att jag inte är tacksam, men det kändes inte rätt. Jag gillade att vara killen bakom Petter och spakarna.
  – Att bli en ”artist” innebär en större press. Man har alltid ögon på sig och kan aldrig få vara i fred när man behöver det. Petter är mer av en artist än jag och kan hantera det bättre.
  Petter och Thomas kan tacka varandra för sina framgångar. Thomas startade producentteamet Masterminded ihop med Seb-Roc från Sherlock, Mike Kitigai och Sundsvallarna Webb & Collén och satte ihop en demopresentation av sig själva och de rappare de jobbade med, Petter bland annat. Sedan dess har det rullat på och Thomas och flertalet av hans första kompanjoner kan nu leva på musiken.
  – Ibland kan jag tänka att det är alldeles för allvarligt när man sitter här och har ett fullspäckat promotionschema framför sig. Men samtidigt tänker jag att det bara är en kul grej för det är det här jag är intresserad av och vill syssla med. Fast jag längtar tills vi ska ut och turnera för att bara pyssla med musiken igen, suckar han.
Tjänar du massor med pengar nu?
  – Ha, ha, jag är nog Sveriges fattigaste producent. Men någon gång ska det väl ge utdelning även där.

Marimba Roney
arkiv Rusiak
Namn: Thomas Rusiak. Ålder: 23. Familj: Sambo. Bor: Söder, Stockholm. Utbildning: Globens restaurangskola (gymnasium). Om förorten: Människor slipper storstadsstressen och är mer harmoniska. Studiotricks: Mycket kompressorer. Portishead imponerar mest på att göra grymma saker i studion som man kanske inte som vanlig lyssnare lägger märke till. Aktuell: Med albumet ”Magic Villa”, tre plus i Puls, och turné.

   

   
  MER I PULS

Pulsredaktör på nätet: Johanna Börjesson