Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetPuls
FREDAG 4 FEBRUARI 2000
  

– Max Martin är väldigt begåvad

Kent Sami Sirviö, Joakim Berg, Markus Mustonen, Rockbjörnen, Martin Sköld och Harri Mänty.
Foto: SARA RINGSTRÖM
Kent mixar AC/DC och Lee Perry på ”Hagnesta Hill”. Därför vinner de två rockbjörnar. Och höjer samtidigt ”... baby, one more time” till skyarna.
De får ytterligare två rockbjörnar att lägga till de tre de redan fått.
  Då passar Kent på att hylla en annan Rockbjörns-vinnare.
  – ”... baby, one more time” är en jävligt bra låt, säger Jocke Berg.

  Fem rockbjörnar sammanlagt. Det gör Kent jämbördiga med Ulf Lundell och Madonna i Rockbjörns-statistiken. I och för sig fortfarande två björnar under Magnus Uggla, men det kan ju alltid ändras.
  Och trots allt. De är större än både Michael Jackson och Gyllene Tider.
  Då, när det egna rockbandet till synes är på sin topp, visar det sig att Jocke Berg tror att rockbandens tid är ute. Att det inte är nån idé att bilda ett band och repa i källarlokaler och drömma om berömmelse.

Det krävs mer än spydighet
  – Det går inte längre att bara väcka uppmärksamhet på att vara unga, spydiga och fulla. Det krävs mer än så, säger han.
  – Alla band måste inse vad de tävlar mot. Se på alla pojkband som kommer fram. De plockar ut fyra, fem snubbar som ser bra ut och kan sjunga, de har professionella låtskrivare, folk som vet hur de ska se ut.
  – Musiken är så fruktansvärt exponerad i så många kanaler där man kan se sig mätt på musik. Det har blivit svårt att nå fram. Även om man gör bra låtar så måste det finnas en kanal för att få ut sin musik.
  Men tro inte för den skull att Kent ogillar Max Martin-musik. Snarare tvärtom.
  
  Jocke till Martin Sköld: – Men du kan väl hålla med om att ”Baby, one more time” är en jävligt bra låt.
  Martin: – Nej, jag tycker bättre om den där ”Born to make you happy”. Den är en jävligt bra låt. ”Baby, one more time” känns som en melodiös hårdrocklåt.
  Jocke: – Nej, då tänker du på ”Crazy”.
  Sami Sirviö börjar nynna på ”Crazy”.
  Martin: – Nej, jag menar båda dom två. De låter som något Bon Jovi kunde ha gjort 1980-nånting.
  
  – Max Martin är en oerhört begåvad låtskrivare som skriver svenska originalkompositioner. Trots det får han otroligt lite uppmärksamhet i media. När det skrivs så är det bara om hans miljoninkomster, säger Jocke.
  – Även om jag gillar låtarna som Britney sjunger, och i viss mån Backstreet Boys, så hade man så gärna velat se ett band som består av 17-åringar och heter Killer och som spelar skiten ur alla andra. Jag hoppas verkligen att det kommer.
  – Jag har haft en känsla ett tag att det snart kommer dyka upp ett rockband som är allt det där. Precis som det alltid gjort, säger Sami.
  Primal Scream är det enda bandet som lyckas. Man vet aldrig vad de gör, deras plattor, utom möjligen ”Screamadelica”, är aldrig helgjutna, men de riskerar alltid, tar chansen att blanda ut och göra något nytt. Jag tycker det är så modigt och bra gjort, säger Martin.
Jämfört med dem så är ni lite fega med andra ord?
  – Ja, det skulle man fan kunna säga. Men de är jävligt coola. Jag kan inte komma på något annat band som är på det sättet. Där finns det ett hjärta. De älskar verkligen musik.

Nånting annorlunda än Isola
  Kents målsättning på det senaste albumet ”Hagnesta Hill” var att hamna någonstans mellan AC/DC och Lee Perry. Och någonstans mittemellan hamnade de väl. Fast det är oklart exakt var.
  – Det är svårt att definera en idé som är så vag från början. Vad vi visste var att vi ville göra något som var annorlunda ifrån ”Isola”, säger Martin.
  – Den här plattan är lite grann kontentan av det som spelades i turnébussen på förra turnén. Då spelades det faktiskt reggae och AC/DC. Vår inhyrda keyboardist och Peter Svensson under USA-turnén spelade massor av gammal AC/DC och det finns någons slags estetik i det, säger Jocke.
  – Och Martin har fört en hård kamp för reggaen i bandet. Sakta men säkert har han lyckats. Nu gillar man plötsligt allt som går i baktakt. Det finns inga direkta reggaelåtar på skivan, men man har lånat element.
  – Idén vi hade från början handlade mer om ljudet. Om vilka syntar vi skulle ha eller vilket ljud vi ville ha fram. Att det skulle låta torrt, säger Sami.
Depeche Mode, Lee Perry, AC/DC. Lyssnar ni inte på någon ny musik?
  – All ny musik är varianter på gammal. Alla låtar är redan skrivna. Man köper ju de här klassiska plattorna. När man hör ny musik bli man bara sugen på att lyssna på gammal musik. All ny musik har ursprunget i gammal musik så det är mer spännande att försöka hitta det, säger Jocke.
  – Det bra med den nya musiken är att det finns en framåtsträvan, men de flesta är lata och vill inte göra något helt nytt. Väldigt många nya låtar är remixer av gamla. Det är trist, säger Martin.

  – Det får vi se. Det blir nog inte så stor skillnad till en början. Men när man börjar turnén och har råd att köpa skivor igen då kommer det nog in nya låtar, säger Martin.
  – Jag tror i alla fall att det inte blir AC/DC nu, säger Sami.
  – Det kanske blir helt tyst. Så blir vår nästa platta bara tystnad, säger Martin.

malin.hendriksen@aftonbladet.se

arkiv Kent
Medlemmar: Joakim Berg, sång, Martin Sköld, bas, Sami Sirviö, sologitarr, Harri Mänty, kompgitarr, Markus Mustonen, trummor. Album: ”Kent”, ”Verkligen”, ”Isola”, ”Hagnesta Hill”.

   

   
  MER I PULS

Pulsredaktör på nätet: Johanna Börjesson