Clara nobbade drömjobb på tv
för att bli biståndsarbetare
Tv-stjärnan Clara Mannheimer tröttnade på mediecirkusen. Nu ska hon jobba som biståndsarbetare i stället.
Som 25-åring blev hon chefredaktör för tidningen Nöjesguiden. Två år senare rekryterades hon till SVT för att leda ungdomssatsningen ”Elbyl”.
  Programmet hyllades av kritikerna men lades ner på grund av pengabrist och Clara Mannheimer satt hemma i den 35 kvadratmeter stora lägenheten på Söder med ett tjugotal jobberbjudanden.
  Hennes sagokarriär skulle kunnat ta en ny vändning. I stället tackade hon nej till att bli en mediekändis och utbildar sig nu till biståndsarbetare i katastrofsituationer.
  Modigt?
  – Det är mer vågat att ta en paus när det inte går så bra. Jag känner mig jäkligt privilegierad för jag har fått mycket bekräftelse genom mitt jobb, utan den hade jag varit betydligt mer stressad. Om jag har en livsplan går den ut på att fördjupa mig snarare än att göra ett slags formell karriär, säger Clara Mannheimer.

Läser katastrofbistånd
Hon är just hemkommen från en tio dagars intensivkurs i Aix en Provence i Frankrike.
  Trettio grader varmt och strålande sol kanske låter lockande men knappast när du ska sitta inomhus och lyssna till föreläsare från nio på morgonen till sex på kvällen.
  – Jag är förvånad över att ingen svimmade, säger Clara.
  Hon har länge velat fördjupa sig inom ett ämne, men har haft svårt för att välja.
  Så när en kompis berättade om den tvärvetenskapliga kursen i katastrofbistånd var det jackpot direkt.
  Clara hade de 120 högskolepoäng som krävdes och var en av tjugo som valdes ut bland 80 sökande.


Clara Mannheimer mellan de övriga programledarna för tv-programmet ”Elbyl”, Juan Ruz och Tarik Saleh.
  – Det här lät bara helt otroligt intressant. Allt det jag gjort i livet av en massa olika anledningar faller äntligen på plats i den här kursen.
  Chefserfarenheterna blev en merit, likaså studierna i ekonomisk historia.
  – Och alla de där söndagarna när jag sprang på feministiska föreläsningar bara för att jag var intresserad. Nu får jag förhoppningsvis användning av det.
  Folkrätt, freds- och konfliktkunskap, kulturantropologi och epidemiologi står på schemat och året avslutas med en praktikperiod i en svensk eller utländsk biståndsorganisation.
  Tanken är att Clara Mannheimer och hennes kollegor ska kunna arbeta i krigsområden som exempelvis Östtimor och Bosnien, eller på platser som drabbats av jordbävningar och andra naturkatastrofer. I extrema situationer och under extrema förhållanden.
  – Helst av allt vill jag arbeta med kvinnofrågor relaterade till kriser. Till exempel med kvinnor som våldtagits under krig.
  Nyligen var hon på en föreläsning där en representant för Sida berättade om ett flyktingläger där man hade problem med väldigt mycket våldtäkter.
  – Men efter att personalen klippte gräset runt latriner och vattenpumpar minskade antalet våldtäkter drastiskt. En sådan enkel grej.

Vill delta i stället
I och med studierna kan hon också flytta fokus från sig själv till ett större sammanhang.
  I mediabranschen odlas egon. Själv sticker hon inte under stol med att hon trivdes som programledare, med att bli bekräftad och erkänd. Men nu längtar hon efter att inte bara skriva om det som är viktigt, utan att även vara mitt i det.
  – Där handlar det inte om att göra karriär och att bli ett namn, utan om att skapa valmöjligheter för människor som fått sina liv slagna i spillror. Vi lever i en tidsanda där hur lyckad en människa är mäts av hur lyckad han eller hon är på jobbet. Det känns både sorgligt och tragiskt.
  I somras var Clara Mannheimer programledare på P1:s ”Studio Ett” och arbetade med ett program om utbrändhet. Hon blev helt fascinerad.
  Det var så mycket av sig själv som hon kände igen i problemen och symtomen som togs upp.
  – Jag har töjt mina gränser. Jäkligt hårt. När man tycker att saker är roliga blir det lätt så. Men en varningssignal som jag kanske inte såg var att när det gick åt helvete på jobbet fick jag lätt panik och blev stressad. Jag kunde inte behålla lugnet, katastrofen väntade.
  En kurs i arbetsledning hjälpte henne att hantera stressen.
  Som ung ”jagade” Clara jobben mer. Hon trodde att det gällde att ta de chanser som gavs för det kom inte några nya.
  I dag är hon lite mer ”laid-back”. Men känslan är dubbel.
  – När man tackar nej till ett fullt tänkbart och kul jobb är man samtidigt rädd för att man kommer ångra sig om ett år. Men jag har faktiskt aldrig ångrat mig. Jag tycker man kan vara nöjd även om man misslyckas, säger Clara Mannheimer.
Viktoria Myrén