|
|
|
|
|
Är sjukvården till
bara för de friska?
Dagen före julafton läste jag i tidningen om Sebastian. Så ser det ut i Sverige i slutet av seklet. Barn får inte den vård de behöver för att föräldrarna inte har tusentals kronor på fickan. Man blir alldeles illamående. Jag har haft anledning att fundera en del över det här med offentlig och privat sjukvård den senaste veckan. På senare år har jag inte varit anställd någonstans, och alltså inte haft några kompletterande försäkringar som man kan få från sin arbetsgivare. I höstas satte därför en bekant som jobbar med försäkringar ihop ett paket (pension-, liv-, sjukvårds- och så vidare) – en packe papper jag skrev på i ett svep. Precis före jul fick jag svar från ett av försäkringsbolagen. I mitt paket ingick en sjukvårdsförsäkring, alltså en försäkring som garanterar snabb läkarvård, exakt den typ av vård Sebastian skulle ha behövt. Nu hade försäkringsbolaget beslutat att jag inte skulle få teckna någon sjukvårdsförsäk-ring. – Du har haft för många sjukdomar, sa en dam på försäkringsbolaget. Vi beviljar ingen försäkring som har fler än tre undantag. Du har varit sjuk mer än tre gånger. Till exempel har du haft ju haft problem med öronen.Öronen?! – Vi har plockat in alla dina journaler, sa damen, och du har varit hos en öronspecialist si och så, så då måste du ju haft problem med öronen. Efter ytterligare några frågor klarnade bilden. Jo, jag har en gång varit hos en örondoktor. Jag gjorde ett hörseltest – som visade att jag har helt perfekt hörsel! – Du har haft huvudvärk också, sa damen. Det finns en anteckning om det från mitten av 90-talet. Det stämmer. Jag har ont i skallen ibland. Jag har emellertid aldrig någonsin sökt läkare för min huvudvärk. Den går över med Panodil. Anteckningen om min huvudvärk hittades i en sammanställning om min hälsa som jag själv skrivit. – Så har du varit förkyld flera gånger i mitten av 90-talet, sa damen. Det är också sant. När barnen gick på dagis drog de hem en massa baciller, hela familjen var snorig flera gånger, det är helt korrekt. Med dessa tre motiveringar avslogs min ansökan om en sjukvårdsförsäkring – och då hade man inte ens kommit till det faktum att jag är allergisk. I och för sig skiter jag fullständigt i den här försäkringen. Det är två saker som gör mig betänksam så här i efterhand. Först, och framför allt: är det så här vi vill ha det? Är detta vad vi går emot? Ska sjukvården bara vara till för människor som aldrig gjort en läkarundersökning och aldrig haft influensa? Herregud! Blir det någon svensk kvar?Det fullständigt otroliga är att det faktiskt finns folk som VILL HA det så här. Detta har jag saxat ur moderaternas handlingsprogram: ”Landstingen avskaffas. Sjukvårdsförsäkringen skapar konkurrens på alla nivåer. Patienten sätts i centrum och vårdens kvalitet blir ett konkurrensmedel.” Bevare oss, säger jag. Moderaterna kan prata hur mycket de vill om ”alla garanteras vård” och ”obligatoriska sjukvårdsförsäkringar” – vad är det som säger att deras sjukvårdsförsäkring skulle bli ädlare och mer saklig än den som underkände mig? Moderaternas sjukvårdsförsäkring ska ju ”skapa konkurrens på alla nivåer”? Vårdens kvalitet ska ju bli ett konkurrensmedel? Nu är det inte alls så att jag är motståndare till alla former av privat sjukvård, absolut inte. Landstingen är inte allena saliggörande. Alla familjens snoriga ungar (och föräldrar) från mitten av 90-talet botades varje gång av en formidabel privatläkare som heter Christer Ölund. Hell honom! Men det kan aldrig, aldrig vara acceptabelt att människors rätt till vård begränsas av deras ekonomiska tillgångar. Och, till sist – hur kommer det sig att jag skrev under den här ansökan? Vad var det som fick mig att vilja glida före kön? Att ha den möjligheten, nu när jag har råd? Det tål också att fundera över. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
