|
|
|
|
|
Vem som än har lurat vem – om nu någon avsiktligt har lurat någon i den sorglustiga cirkusen kring Telia och Telenor – var de norska utgjutelserna om svenskarnas allmänna uselhet inte uppbyggliga att höra. Må vara att Sveriges och Norges gemensamma historia, det svenska kolonialväldet under unionstiden, har efterlämnat ömma tår hos norrmännen. Någon måtta på vad man generaliserande vräker ur sig om ett trots allt fredligt grannfolk borde det ändå vara. Bland annat därför att dessa svepande förklenande omdömen om människor och folk är en farlig eld att leka med i denna värld av brutal krigföring mellan män som nyss var bröder. I en tid av uppskruvade chauvinistiska stämningar av alla de slag bör man se upp även med de välvilliga spydigheter syskonfolk normalt kan kosta på sig att sinsemellan utväxla. Jag har även slutat le åt de nålsting mot Sverige som dagligen förekommer i finländska medier, finlandssvenska såväl som finska. Ifall något positivt råkar slinka ur någon som kommenterar något svenskt åtföljs detta omedelbart av en råsop. Som när den kända finlandssvenska kolumnisten Jutta Zilliacus undslapp sig något berömmande om Nobelfesten i Stockholm. I följande mening uttalade hon sin sarkastiska tacksamhet över att denna avvikelse från förhärskande svensk jantelag ännu fick förekomma i det trista Sverige. Finnarna solar sig glansen av sitt lyckade halvår som ordförandeland i EU kulminerande i det framgångsrika toppmötet i Helsingfors. Lyckan vore emellertid inte fullständig om den inte närdes av ständiga anmärkningar om det totalt bortgjorda Sverige som ingenting begriper och som alla i EU föraktar. Det har börjat just som välvillig spydighet därför att svenskarna under många decennier satt på rätt höga hästar i umgänget med grannarna. Nu tycker jag mig spåra något allvarligare: en växande självkänslas tendens att spåra ur i förakt för andra.Vad beträffar Telia Telenor är det anmärkningsvärt att journalister från hela Norden har bevakat melodramen utan att vi ännu har fått någon kunskap om vad som faktiskt har hänt. Frågan om det inträffade är en bekräftelse på att stater är dåliga företagare eller om socialistiska tänkesätt ännu inte är riktigt avvecklade i Sverige kan ju vara spännande slutsatser att diskutera – när det väl står klart vad som faktiskt hände. Utgående från den rapportering jag tagit del av är min högst osäkra gissning den att ingen med vett och vilja har velat dra någon vid näsan – alla vet ju vad som händer när sådant uppdagas – men att grundläggande attitydskillnader till fusionen har funnits både mellan regeringarna och företagsledningarna i Sverige och Norge.Dessa attitydskillnader har man försökt sudda ut genom att undvika att gå helt till botten med knäckfrågorna (beslutsordningen exempelvis) och i stället med hjälp av något oskarpa formuleringar i avtalstexten lita till att man löser eventuella knutar allt eftersom de dyker upp. Kanske är det svenskarna som förlitat sig på den här taktiken. I sin affärsmässiga iver att genomföra fusionen har de svenska förhandlarna frustrerats av norrmännens starka betoning av nationell makt och prestige (Norge är den sista Sovjetstaten, Björn Rosengrens trötta anmärkning tidigare i höstas). De bestämde sig måhända för att hitta en formulering i avtalstexten som både Norge och Sverige kunde leva med och hoppades att de stora frågorna skulle gå att lösa i koncernstyrelsen då ”landskampen” var över och företagets bästa skulle gälla. I stället fick man en sju resor värre landskamp när sakfrågorna körde fast och beslutsordningen blev nyckelfråga och norrmännen indignerat hävdade att det inte råder något tvivel om vilken typ av enighet avtalet förutsätter vid beslut om lokalisering av företagsgrenar. Utöver detta spelar säkert ansträngd personkemi i styrelsen en roll. Regelrätt lurendrejeri kan jag inte se i svenskarnas förfarande om det nu är så här det hela har gått till. Däremot en balansakt på slak lina. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
