|
|
|
|
|
D et var när jag i Adelaide talat med Tore som jag tänkte: Gud välsigne svensk export. Låt oss exportera lastbilar och renskav, mobiltelefoner, schlagermusik och ishockeyspelare. Men låt oss hålla tassarna borta från vapenhandel. Av svensk vapenexport blir det bara skit. Ni skulle se – och höra! – svenska ubåtar i Indiska oceanen just nu. Jag tänkte också på Olof Palmes och Rajiv Gandhis kanonaffär i åttiotalets mitt, som utvecklade sig till en av 1900-talets största internationella mutskandaler. Mutorna har förpestat relationerna mellan Indien och Sverige. Trots Sten Anderssons personliga försäkran att ”vapenbyken ska tvättas ordentligt och offentligt” är den fjorton år senare fortfarande omgärdad av mysterier. Hamnade mutmiljonerna i klanen Gandhis fickor? Gick en kickback till Socialistinternationalens arbete? (Till råga på eländet fann med tiden indiska generaler att kanonerna var inget bra att skjuta med.) Det var sannolikt för att Göran Perssons senaste propaganda-odyssé var knuten till ett svenskt försvarsprojekt, försäljningen av Jas 39 Gripen till det arma Sydafrika, som resan dit blev ett sådant fiasko. Det har gått troll i svensk vapenexport. Det blir alltid bara elände av den. På ett sätt eller annat. Förstå att jag lider. Jag är nämligen försvarsvän. Jag är för Sverige som handelsnation. Det finns i den amerikanska krigsmakten, i dess förhållande till homosexuella soldater, en regel som lyder: ”Don’t ask, don’t tell.” Den svenska regeringen och dess krigsmaterielinspektion har i decennier arbetet efter samma regel: Fråga inte, berätta inte. Därför finns på svensk vapenexports meritlista affärer som bara kommit surt efter: krut till gamla ruggiga Östtyskland. En kryssare från vilken skurken Pinochet kunde leda sin chilenska statskupp. Bössor via Malawi till apartheidregimen i Sydafrika. Granatgeväret Carl-Gustaf till Burma-juntans krigsmakt. Det i vapenfrågor otillständigt flexibla Singapore som en mellanhand i export till ”förbjudna” länder. Robotsystem till labila regimer i Dubai och Bahrein. Utrikesdepartementet skickade en gång i mitten på åttiotalet en blind diplomat på några timmars besök till Östtimor för att han skulle ”konstatera”, att ockupationsmakten bar sig anständigt åt och att det var rekommendabelt med export till Indonesien. T rots den genanta och ärolösa listan fortsätter ansträngningarna. När jag för några år sedan var korrespondent i Centraleuropa, följde jag fascinerad Wallenbergsfärens och dåvarande statsminister Carlssons ansträngningar att få Jasen såld till Ungern. Det var, om jag förstod det rätt, en bytesaffär. Lika för lika, ett mot ett. En Jas mot en burk picklad gurka. Jag tror ansträngningarna fortsätter än i den dag. Men ungrarna låter sig inte luras. Som exportfiasko är Jas dock bara en västanfläkt jämfört med det svenska exportfiaskot i Australien. Det var om det jag talade med Tore, när jag nyss passerade Adelaide. Tore Svensson är den som från svensk sida leder Kockums moderna, väldiga ubåtsvarv i Adelaide, världens främsta för tillverkning av konventionella ubåtar. Ubåtsordern till Kockums på 25–30 miljarder kronor är den största försvarsmaterielordern i svensk historia. V arvet var för tretton år sedan avstampen för en väldig drive i hela Asien. På plats i regionen skulle vi bygga ubåtar till Thailands örlogsflotta. Och till Malaysias. Och Sydkoreas. Och Singapores. Och några länders till. Men nu hörde jag Tore på ädel skånska sucka: ”Det är bara att vänta – och du ska veta, att vi har blivit orättfärdigt kritiserade.” Vänta?! Ja, gissa om det är väntan. Sedan Australiens försvarsmakt 1987 lade sin order om sex ubåtar i Collinsklassen har orderingången till svenskarna varit NOLL. Icke en beställning. Icke från någonstans. Och kritiserade? Ja, de svenska ubåtarna är inte som hämtade ur en Tom Clancey-thriller. De är hämtade ur Monty Python. Periskopen vibrerar så att det inte kan titta genom dem. Motorerna bullrar så att de låter som diskotek under vatten. Hela vitsen med att smyga fram har gått förlorad. Bara två av ubåtarna är ute till havs – och deras kapacitet är bara 75 procent. Den australiska regeringen måste hosta upp ett tilläggsanslag om 1,3 miljarder för att båtarna ska uppnå sina minimikrav. För att få besättningsmän till dem måste sjömän lockas med en bonus om 175 000 kronor utöver lönen. Det är så det svenska stålet biter på Asia-Pacific-marknaden. Skulle den svenske statsministern virra sig till Australien också skulle han – även utan UD-arrangemang och pr-byrån Riktas insatser – kunna fixa fiasko. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
