|
|
|
|
|
Han hade 45 barn på bygden. Det är den bilden som Telias styrelseordförande Jan-Åke Kark, 53, målar upp idag. – Telenor kom med otrevliga överraskningar i sista stund, säger han. Kvar i kyrkan sitter bröllopsgästerna och skrattar. Att ett inställt giftermål kan vara så trevligt? Kark är mannen ni har sett kuta in och ut mellan en port och en bil i ett par veckors tid nu, alltid med en mikrofon i ansiktet, alltid bråttom och nästan alltid med en glad uppsyn. Det var han som dängde ordförandeklubban i bordet vid ställningen 4–4 i landskampen mellan Sverige och Norge. Utslagsröst. Tiebreak. Sudden death. 5–4 till Sverige i frågan om var mobiltelefondelen i det nya bolaget skulle ligga. Det var där och då allting sprack. Det som skulle ha spruckit långt tidigare om alla papper legat på bordet. – Det första jag fick höra från norskt håll efter det där sammanträdet var att en placering av mobildelen i Oslo var en grundförutsättning för fusionen. Det var onekligen en överraskning. Det hade inte kommit upp till ytan. Jag fick känslan av att Telenor ville ingå ett äktenskap med hemliga barn på bygden, säger Kark. 
Det verkar ju konstigt att inte den där frågan hade kommit upp tidigare.– Visst. Det var mycket olyckligt. Men norrmännen skulle ha klargjort sin inställning från början. Om deras villkor för ett samarbete var att få mobildelen till Oslo borde Tormod Hermansen ha berättat det direkt i sina inledande samtal med Lars Berg. Då hade det inte behövt bli så här.
Varför var det otänkbart för Telia att låta Norge vinna den fighten?– Det hade varit en långsiktig katastrof för företaget. Skulle Telia, ett av de världsledande bolagen på mobiltelefonsidan, förlägga verksamheten till en stad som saknar infrastruktur för såna här saker? Vi skulle ha tappat försprånget. Jag garanterar att min utslagsröst var det affärsmässigt riktiga beslutet. Det handlar inte om Sverige eller Norge. Det handlar om affärer.
Signaturen ”arg skattebetalare” har en del att säga i dag. En halv miljard kostade kalaset som aldrig blev av.– 250 miljoner är väl en riktigare siffra. Man kan inte resonera så...det är tusentals personer som jobbat med det här och det har fötts nya tankar och idéer på vägen. Kunskap går inte att värdera i pengar.
Äh. Ska man köpa den klyschan?– Ja, det tycker jag. I slutändan kommer det ut nåt gott av det hela, det är jag säker på.
Varken du eller de andra på Telia verkar vara särskilt ledsna.– Jag känner både sorg och glädje. Men mest lättnad. Nu kanske det blir lite bättre nattsömn. Jag har bara sovit tre timmar per natt i en veckas tid. Det har varit hård press, jag har legat i sängen och snurrat och vaknat för tidigt och inte kunnat somna om. Och jag börjar känna av att jag inte haft nån riktig semester sen sommaren 1998.
Det sägs att du är en jäkel på att jobba.– Det blir inga stilla hemmakvällar, det kan du vara säker på. Sällan en helt ledig helg heller. Jag brukar säga att jag ska sluta jobba vid 60, för då har jag slitit som en normal människa sliter tills han är 65.
Nåja, du får skapligt betalt för besväret. Fem miljoner om året.– Från och med nästa år får jag till och med 5,4 miljoner som arbetande styrelseordförande. Det är ändå ingen häpnadsväckande hög lön för den här positionen. Jag tillhör väl de sämst betalda styrelseordförandena.
Hur gick det till när Kark hamnade bland de breda pojkarna?– Jag skulle bli bolagsjurist, men jag var inte direkt den bästa jur kand som utexaminerats från Uppsala universitet. Sen skrev jag ett brev till Electroluxchefen Hans Werthén, som var bekant till vår familj. Jag bad om jobb och fick börja sälja dammsugare i Stockholm.
Du också. Det är många gamla dammsugarförsäljare som slår sig fram.– Alla företagsledare ska någon gång ha sålt nåt, tycker jag. Det är nyttigt. Och tufft.
Dörren i ansiktet ett antal gånger, förstås.– Ja, som dörrförsäljare är man inte välsedd. En gång var det en gubbe som kastade en cigarr på mig. Och en annan gång gick jag i en korridor och blev skrämd av två stora dobermann-hundar. Jag kastade upp en dörr och flydde in där. Och där låg minsann en naken dam och plaskade i badet.
Men du slog nåt slags rekord, eller hur?– Visst. 56 dammsugare på en månad!
Och bra betalt fick du redan då.– Det här var ju i början av sjuttiotalet och jag kom upp i månadslöner på 25 000 kronor. Tänk dig det! Det var en oerhörd lön. Direktörerna hade väl bara 7 000.
Nå, sen bytte du bana.
– Jag var i nio år på Invandrarverket i Norrköping. Det förändrade mig som människa. Jag fick en mjukare attityd. Tidigare hade jag mest tänkt på mig själv och varit ointresserad av andra. Nu fick jag sätta mig in i flyktingars situation, folk som hade haft det svårt. Det formade mitt ledarskap. Jag gick in för det där så hårt att jag hade tre magsår på två år.
Efter det har karriären gått som på räls.– Jag hade mitt livs bästa 20 minuter en fredagskväll i december förra året. Jag var direktör för Ericsson Microwave System och fick reda på att tidernas största Ericsson-affär hade gått i hamn, ett avtal med Grekland värt 5,2 miljarder kronor, och stod och jublade över det på en restaurang i Stockholm. Då ringer telefonen och jag blir erbjuden att bli högste chef för Telia. Precis det jobb jag hade drömt om.
Vilket flyt.
– Det kan man säga.
Vad har du att säga om Telenors chef Tormod Hermansen i dag?– På det personliga planet har jag inte haft några problem med honom. Vi har retats och gnabbats och haft det trevligt. Vi har haft professionell respekt för varandra. Men han gjorde misstaget att aldrig kliva ur rollen som vd för Telenor. Han visade sig aldrig för Telias personal. Ödesdigert fel.
Vad händer nu? Tänker du ta ledigt och sova ut?
– Just precis det. Jag är trött. Sen tar jag hustrun och sönerna med mig och sticker till Thailand över julen.
Annars är ju Norge ett trevligt land att semestra i.– Haha, det förefaller inte som om de älskar mig där just nu. Fem frågor om... NORGE: – Jag älskar hav och berg och jag älskar därmed Norge. Jag har faktiskt fått många nya norska vänner från Telenor. PENGAR: – Nån snåljåp är jag inte. Jag har huset fullt med stereoapparater och sånt, jag kan inte låta bli att köpa det. Men min hustru sköter ekonomin. Vi investerar i fastigheter. FRITID: – Jag har skjutit en älg och en hjort i år. Annars är det utförsåkning och båtar – i alla dess former – som intresserar mig. Golf har jag inte tid med. Jag har nog inget bollsinne heller. MUSIK: – Helst italienska operor. Jag tycker om sakral musik. Och gärna jazz från femtio- och sextiotalet. KLÄDER: – Alltid mörk kostym och slips på jobbet. Går jag hemma en helg blir det snickarbyxor, flanellskjorta och en snusnäsduk i halsen. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|||||||||
|
Namn:
Jan-Åke Kark.
KARRIÄR SOM PÅ RÄLS
Jan-Åke Kark skulle egentligen ha blivit bolagsjurist men slog tidigt in på försäljarbanan. – Alla företagsledare ska någon gång ha sålt nåt, tycker jag. Det är nyttigt. Och tufft, säger han.
Det har varit hård press, jag har legat i sängen och snurrat och vaknat för tidigt och inte kunnat somna om