|
Jag har svårt för masspsykoser. Blir lätt illamående av religiös extas.
Jag kan bara inte med att massor med människor ägnar sig åt offentlig,
känslomässig onani. Därför är jag lätt uppgiven i dessa dagar. Julen är en av våra mer banala masspsykoser. Den förbannade julefriden prackas på en vart man än vänder sig - och vet ni varför? Jo, på 300-talet beslutade den romerske soldatkejsaren Aurelianus att den 25 december skulle vara Solgudens dag. Denne Solgud skulle firas med en stor fest. När detta blev känt blev de kristna i Rom sura. De ville också vara med på partyt - och bestämde därför raskt att kristendomen också hade anledning att fira. 25 december befanns plötsligt vara Jesu födelsedag, hej å hå. Och av denna anledning bränner vi miljarders miljarder på grejer till varandra som vi helst vi ha själva och håller på att stressa ihjäl oss med skinkor och sillsallader - 1700 år senare!!
Under en lång rad av år firade jag inte jul överhuvudtaget. Jag brukade
passa på att tvätta i stället, tvättstugan var alltid ledig på kvällen
den 24/12. En sådan kväll råkade jag låsa ut mig och fick ringa på hos
vicevärden för att komma in, hon trodde inte jag var riktigt klok.
Men dessa mörka, kalla dagar blev inte ett dugg sämre av att inte firas
med kollektiv masspsykos av Tindrande Ögon och Julefrid, tvärtom. En jul
fick jag låna alla försvarsstabens piratkopierade spionfilmer av en god
vän som jobbade åt underrättelsetjänsten, det minns jag som en kanonjul.
Nuförtiden gör det mig bara irriterad att tvingas ta en paus i mitt
arbete, bara för att Tindra och Serva. För de senaste tio åren har jag
inte kommit undan. Familjetraditionen påbjuder Massivt Firande med Släkt
och Gran och Kalle Anka. Och precis som alla andra kvinnor i min
generation är det upp till mig att fixa en jul som uppfyller alla andras
förväntningar. Behöver jag nämna att detta gör mig irriterad, på gränsen
till aggresiv? ÄNDÅ står jag där med den förbannade skinkan. Varför är
det så svårt att komma loss? Och hur kommer det sig att alla jag pratar
med tycker precis likadant? Kan det vara så att julen inte bara är en av
våra mer banala masspsykoser - den är också en av de icke genomskådade
praktlögnerna? Vem gör vi egentligen alltsammans för? Barnen? Maken?
Svärmor? Eller bara för att vi tror att vi måste? En av mina bästa kompisar har avskaffat julen helt och hållet. Hon är dramatiker, och jag minns min avundsjuka förra julen när hon satt och jobbade hela helgen och åt spagetti och köttfärssås till middag på julafton. I år tar hon man och barn och åker till Spanien över hela julen. Sin bärbara Mac har hon med sig. ÄNDÅ kommer hon inte undan. Gissa vad hon jobbar med? Jo, hon sitter och skriver julkalendern som ska gå i radio nästa år. Så därför, så här en vecka innan: Stressa inte ihjäl er. Koka knäcken i mellandagarna i stället. Strunta i att baka ut pepparkaksdegen. Ät upp den som den är, den är godare så. Fira julen med dem ni gillar, inte dem ni måste med. Eller skit i alltihop. Man får faktiskt göra det. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|