Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn

Vilken känsla, att än en gång i ryggsäcken få packa ner moskitnätet och den schweiziska armékniven, sovsäcken, vattenflaskan och ficklampan och ge sig av till en oroshärd.
 Den här gången till Östtimor.

 Det var därifrån omvärlden i september fick se tv-bilder av den grymhet, det primitiva hämndbegär som det indonesiska herrefolkets milis och quislingar visade mot den östtimoresiska befolkning, som någon dag tidigare i folkomröstning sagt ja till självständighet för sitt fattiga, pinade lilla land och nej till fortsatt indonesisk ockupation. Östtimor är häften av en tropisk djungelö, bara något större än Gotland, med färre invånare än Stockholm och i ryggen på huvudstaden Dili reser sig ett berg högre än Kebnekajse.
 Uslingarna hade farit fram med vapen som de tilldelats av den indonesiska krigsmakten, machetes och hemgjorda pistoler. De hade ihjäl tusentals människor. De drev hundratusentals på flykt. Varje byggnad av betydelse hade satts i brand. Det nya Östtimor föddes i eld och blod.

 Hur skulle då den utbrända, skändade huvudstaden te sig tre månader efter massakern?

För det första, livet i katastrofområden återvänder numera så mycket fortare än det gjorde förr. Skräck och apati har redan förvandlats till livsmod. Det beror till del på den nya kommunikationstekniken. Det som sker finns överskådligt dokumenterat i datorerna. FN och ett trettiotal hjälporganisationer springer inte, som förr, i vägen för varandra. Sedan några år tillbaka kan - tack vare mobiltelefonerna - den ena handen veta vad den andra gör. Det finns tillförlitlig information. Efter andra världskrigets slut, som jämförelse, levde människor år efter år i flyktingläger. Vid de senaste jordbävningarna i Turkiet har vi sett spårhundar, detektorer och fältsjukhus från tiotals länder flygas in medan skalven fortfarande pågick. Förr tog det veckor innan omvärlden ens fick höra talas om dem.
 För det andra, den portugisiska närvaron är i dag i Östtimor påfallande. Portugal var till 1975 en girig och usel kolonialherre i Angola, Moçambique, Kap Verde och Guinea Bissau och bäddade genom sin egoism för den roderlöshet och det marxistiska kaos som skulle följa. Redan på 1500-talet bet sig portugisiska upptäcktsresande fast på Östtimor, och högg sandelträ. Kolonin styrdes från Macau. Klimatet och jordmånen på hög höjd gjorde att senare ”det bästa kaffet i världen” kunde odlas där. Likgiltigheten för Östtimors välfärd bäddade för att kolonin vid samma tidpunkt inte fick den självständighet som FN garanterat den. I stället våldtogs den av Indonesiens ockupationstrupper.

Jag konstaterar att, när Indonesien efter 24 år dragit sig tillbaka, finns Portugal åter på plats - och med hög svansföring. Som om ingenting hänt. I Dilis centrum finns en enda bank i funktion, den portugisiska Banco Nacional Ultramarino. Kön till den var hundra meter lång. Banken betalade nämligen ut de ersättningar som pensionärer rättmätigt skulle ha. De betalades ut i portugisiska escudos och kvitteringsblocken var utställda med portugisiska som språk. Landets framtida lagstiftning väntas hämta sina paragrafer från portugisisk lag.
 ”Visst”, sa bankdirektören Joao Gonçalves, ”finns här mycket att göra. När huvudkontoret i Lissabon utsett mig till chef här, flög jag till Australien. Där hyrde jag en helikopter, lastade in tiotals miljoner i sedlar och sex ton mynt. Här finns en framtid. Här kan byggas upp en textilindustri och det kan bli attraktivt som skatteparadis.”

Portugals utrikesminister Jaime Gama fanns samtidigt i Dili. Jag frågade honom, om inte den höga portugisiska profilen kunde tolkas som ett fall av flagrant nykolonialism. ”Inte. Vi har inget problem med det. Östtimor blir självständigt. Vi bara hjälper till.”

 Allra störst insats för att Dili står på benen gör de frifräsande entreprenörer från Darwin i Australien, gulaschbaroner, som ser möjligheterna och kör igång det ena företaget efter det andra, skapar arbeten och ger befolkningen skäl till en viss optimism.

Det går att hyra en bil. Det säljs bensin i plastdunkar från trottoaren. Ett provisoriskt hotell har öppnat.
 Jag hyrde in mig på hotellet. Jag sov på rena lakan. Jag behövde inte krypa ner i min sovsäck. En brummande luftkonditionering höll malariamyggen borta. Mitt moskitnät fick ligga oanvänt.