|
|
|
|
|
Kosovo?! Det är inte mycket vi längre hör därifrån. Hälsan tiger still. Grymheterna har upphört. Kosovoalbanska flyktingar återvänder. Uppbyggnad pågår. Inte ens den svenska intellektuella vänstern hörs längre säga att vårens kris och 77 dagar långa krig öppnade slussen till tredje världskriget. Frankt skulle jag vilja påstå: det är färdigkrigat i det forna Jugoslavien. Serbien har fått spö i Slovenien, Kroatien, Bosnien, Krajina, Bihac och Kosovo. Slovenien är redan ett välmående alprike i stil med Österrike. Kroatien glider in i Europas mittfåra, när cancer inom kort rycker president Tudjman från jordelivet. Bosnien artar sig väl. ”Sarajevo känns som en stad mitt i Europa”, sa en svenska jag känner som just har varit där. Och när med tiden serberna låtit sin kommunistiska härskarfamilj Milosevic tyna bort går det bättre för den delen av det forna Jugoslavien också. Krisen över. Det slår mig att den verkliga krisbranschen i våra dagar är den jag själv tillhör: spåmän i kriser. Det har alltid väckt beundran att vara dyster i prognoserna. Tumregel: spå elände, måla fan på väggen. Säg överfolkning och svält, miljökatastrof och krigsrisk, och den intellektuella publikens ögon tindrar. Pessimism piggar upp. Minns ni? Dollarn skulle kollapsa. Men år efter år fortsätter den att vara good as gold. Den ostasiatiska krisen skulle dra in världen i depression. Men bara två år senare är Ostasien tillbaka på hugget. Utvecklingen i världen är god. Vi lever i den bästa av världar. Den fortsätter att bli bättre och bättre. I den nya nyhetslösa eran är därför kris-siarnas levebröd i fara. Annat var det förr. Jag hittar en gulnad helsida ur Svenska Dagbladet med en åtta spalter bred europeisk kris-karta. Den markerar 63 pågående eller potentiella konflikter. Klippet är från en dag i december (det gissar jag, ty på klippets baksida finns en notis om ”årets populäraste julklappar”). Men årtalet går inte att läsa. Jag finner ledtrådar. Muren har fallit, kommunismen kollapsat, det är alltså senare än 1989. Sverige är ännu inte EU-medlem men väntar på att bli ordförande i ESK. Tjeckien och Slovakien ska gå skilda vägar. Aha, det är alltså före 1993. Jag antar att spådomen är från december 1992. Det skulle bli kriser och krig överallt. Finland skulle kräva tillbaka Karelen från ryssarna. Det skulle bli fejder mellan albanska minoriteter i Grekland och grekiska minoriteter i Albanien. Vitryssland skulle ha territoriella anspråk på Litauen. Lombardiets separatism skulle bli våldsam. Korsikas nationalister utgjorde ett hot. Cypernkonflikten skulle blomma upp. En ungersk minoritet i Transsylvanien skulle kunna spränga Rumänien i bitar. Gibraltar kunde vålla brittisk-spansk kris. Krim befarades bryta sig ur Ukraina. Volgatyskarna skulle göra anspråk på en egen republik. En rutensk minoritet i Karpaterna skulle ha nationella ambitioner. Och så vidare. Tidningen varnade för en tribalism, som under kalla kriget tryckts ner i frysbox men nu värmdes upp i mikrovågsfart. Sju år senare. Det har svalnat snabbt. Faran över. Undantaget är fascinerande. Jag var och nosade på det sedan Renata Chlumska ringt mig och frågat om jag trodde att hennes planerade bergsbestigar-expedition till Kaukasus var förenad med faror. Renata avser att bestiga Europas högsta topp, som är Elbrus, 5 642 meter hög, och ligger i Kaukasus. Hon vill dit i juni. Jag ringde en kollega i Moskva och sa: ”Jag ser på kartan att man nog flyger till Mineralnyje Vody. Sedan åker man väl bil en tio–femton mil till foten av berget och sedan ger man sig upp...” ”Det där”, avbröt han mig, ”är en bygd befolkad av gangsters och banditer. Kidnappning har ersatt turistindustrin. Det är hårda grabbar. De videofilmar när de klipper fingret av sitt offer och skickar videorullen med utpressarbrevet. Det handlar om stora pengar. Tre svenskar har på något år blivit kidnappade. Titta på kartan...” Jag tittade. Ta mig fan! Berget ligger som en refug i korsvägen mellan nationella uppror. Det är från berget bara 30 mil till Groznyj i Tjetjenien, där det barbariska kriget mellan den ryska centralmakten och de tjetjenska rebellerna rasar. Strax bortom ligger Dagestan med gerillabaser. Berget ligger i Tjerkessien, som härjar med autonoma anspråk. Och vägg i vägg finns ingusjiska konflikthärdar. ”Snegla lite till vänster”, sa rösten i Moskva. ”Västerut från berget. Du har kanske tio–tolv mil till Abchazien. Delat efter inbördeskrig. På andra sidan berget ligger Georgien. Laglöst.” Nationalism och banditism går hand i hand, folkförtryck och religiösa lidelser blandas. Gränser är utsuddade eller gränser byggs upp. Anarki har brutit in. Erfarenhet säger att det tar 15 år för anarki att plana ut och livet återvända till det normala.I Kaukasus är det som på den gamla kris-kartan. Jag får ringa tillbaka till Renata och råda: Avblås! Välj ett berg i en fredligare bygd. Men Kaukasus är undantaget. För resten av världen gäller rubriken: Krisjournalistiken i kris. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
