|
|
|
|
|
Djurrättsaktivister är en kategori människor som kan få mig att gå ner i känslomässig spagat. Å ena sidan har dom min respekt för att dom tänker med hjärtat. Å andra sidan kan dom vara lika intelligenta som en värktablett. För några veckor sedan var det hummerpremiär här på västkusten och den gode vännen Janne tog ledigt från jobbet för att vara med om det rituella uppfiskandet av havets svarta guld. Kvar i stan fanns vännen Pelle, som till råga på allt nyligen fyllt 40. Eftersom Janne prioriterat hummerfisket högre än Pelles födelsedagsfest beslöt han sig för att överraska med en nyfångad hummer och en flaska vitt. Han slog en signal för att kolla läget. Det tutade upptaget, vilket Janne tolkade som att Pelle var hemma. Janne kastade sig i bilen och körde hem till Pelle. Hummern låg och sprattlade i en spann vid passagerarsätet. Han tog trapporna i några språng, halade fram vinaren, knackade på dörren och stramade upp sig i ett generöst leende. Ingen öppnade. Det berodde på att Pelle hunnit gå hemifrån under den korta tid då Janne forslade hummer. Lite trumpen stod Janne och väntade en stund. Hummerns sprattel mot spannens insida ekade i trapphuset. Pelle lyste med sin frånvaro. Efter en kvart tröttnade Janne, ställde spann och vin i ett dunkelt hörn invid dörren och åkte hem. Nån timma senare ringde han till Pelle, som då hade kommit hem igen. Pelle lät helt nollställd, eller åtminstone inte så glad som man ska låta då en färsk hummer och en vinare levererats vid ens dörr en vanlig tisdagskväll. ”Grattis i efterskott”, försökte Janne. ”Nå, vad tyckte du?” ”Om vadå?” sa Pelle. ”Om det som jag ställde utanför din dörr, så klart”, sa Janne lite irriterat. ”Va?”, sa Pelle och gick för att leta i trapphuset innan han återvände till telefonen där Janne väntade med spänning. ”Tack, va bussigt”, sa Pelle men lät inte gladare än om han fått en ordinär vinare i 40-årspresent. ”Din otacksamme jävel”, tänkte Janne men sa i stället: ”Ja, nu är det bara att tillreda den.” ”Vadå tillreda?” sa Pelle. ”Det är väl bara att öppna och dricka.” Då förstod Janne att någonting hade gått fel. Hela hans generösa lyxupplägg hade reducerats till en tafflig vinare i en trappuppgång. Han berättade för Pelle att det saknades en hummer. Pelle gick på hummerjakt. Han finkammade trapphuset från gatuplan till vind utan att hitta minsta spår av hummer. Han knackade dörr och tyckte sig mötas av det medlidande som annars är reserverat för mindre vetande. Tills grannfrun darrade på underläppen. Hon klarade inte att ljuga. Hon berättade: ”Jo, du förstår vår son är djurrättsaktivist...”. Och så uppdagades det att samtidigt som Pelle letat hummer i trappan hade själva hummern åkt spårvagn till havet där den unge djurrättsaktivisten givit den vid det laget fradgatuggande hummern friheten tillbaka.Den där historien har jag levt med ett par veckor nu, berättat för kompisar och så. Och från början tyckte jag nog mest att den handlade om en naiv liten världsförbättrare som borde hålla fingrarna i styr, men för varje gång jag berättar den så förändras min syn på Hummer-Jesus. En människa som reser sig ur sin egen bekvämlighet och viger en halv kväll åt att rädda ett skaldjur måste rimligen vara en i grunden god människa. Vi behöver goda människor och så länge som vi bär oss åt som svin mot djur så får vi leva med djurrättsaktivister. Synd bara att dom inte kunde tänka lite bättre. Den etiska kärnan i djurens rätt-rörelsen är lika riktig som uttolkningen ibland är helt idiotisk, med minkutsläpp, brinnande lastbilar och blodteater utanför pälsaffärerna. De fundamentalistiska kötthatarnas urskillningslösa sabotage är trams som slår mot vettiga debattörer. Militanta veganers missriktade raseri leder bara till att vanliga människor tuggar vidare i rent trots, oemottagliga för eftertanke. Det är synd, för visst vore det värt att på ett mer begåvat sätt diskutera vårt förhållande till djur, kött och matproduktion. Belgian blue står redan nere i Skåne och idisslar och det trimmade amerikanska hormonfläsket hänger på dörren till EU. Och snart ska vi frossa i trångbodd gris.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
