|
Under mina drygt trettio år i journalistiken har jag ofta förundrat mig över att den offentliga debattens grövsta artilleri inte sällan avfyras av kulturpersonligheterna, de finstämda, fria konsternas upphöjda förgrundsgestalter.
Svenska akademiens ledamöter anställer inte sällan veritabla blodbad på varandra - tänk bara på Knut Ahnlunds lustmord på Horace Engdahl - och slag under bältet är numera poeternas specialitet i större utsträckning än politikernas.
Självklart. Någon annan anledning till att ställa sig tveksam till Noréns och Isa Stenbergs skapelse, som var en hybrid mellan scen och verklighet, kan det inte finnas. Kritikern är en idiot helt enkelt. Och har alltid varit det. Jag känner inte Lars Norén men jag beundrar hans dramatik. Inte allt men det mesta, särskilt den dramatik vars substans Norén behärskar suveränt: Det borgerliga kammarspelet. Sju;tre var emellertid diskutabel på ett sätt som Norén förtfarande inte tycks förstå. Föreställningen var ett korsbefruktningsexperiment som gick åt helvete. En oren och farlig sammansmältning av teaterns rampljus och människors djupaste mörker. Hybriden slet sig från scenen och for som ett egotrippat jehu ut i den svenska försommaren för att sprida sitt kraftfulla våld, sin svällande död så vitt omkring sig den förmådde.
Hade detta hänt en biolog med genmanipulerat virus i provröret hade han blivit ställd inför rätta.
Jag har inget som helst behov av att kräva Noréns eller Stenbergs huvud på ett fat även om jag kunde se en viss logik i att de ställde sina platser till förfogande på allvar. Däremot tycker jag Lars Norén ställer frågan om han borde ha avbrutit projektet när skådespelarnas nazism började välla ur dem väl retoriskt. Kanske skulle han ha gjort det. Ska inte det som finns i verkligheten, det Tony Olsson och de andra exekverade framför ögonen på Norén, kunna visas på scen? Jo, med riktiga skådespelare, absolut. Som ett drama i scenens rum enligt teaterns lagar.
Men det är inte säkert att människorna som spelar upp sin egen sjuka föreställningsvärld, sitt eget deformerade känsloliv ska visas på scen. Det kan vara lärorikt och omtumlande för publiken. Men det är inte bra för vederbörande. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|