|
|
|
|
|
Billy Butts senaste brev ligger kvar på min hårddisk. Han skriver: ”Vid en eventuell upprättelse kommer jag troligen att förlåta journalistkåren för övertrampet. Det finns dock ett undantag - du Miss Weigl. Du och din journalistik kommer att sågas i småbitar... Jag ser jävligt fram emot den dagen...”
Det har gått sex år sedan hovrätten dömde honom för våldtäkt i nio fall. Efter sex år är han oförtrutet rasande på en rad journalister, företrädesvis de kvinnliga.
Efter sex år är följaktligen fokus omflyttat och jag kan höra funderingarna; okey, Butt lurade sig till sex, men var det inte bara några framgångskåta småbrudar...? Nu senast är det AnnBritt Grünewald, högt respekterad före detta fängelsechef, som anser att Högsta Domstolen bör bevilja resning i fallet Billy Butt. Flera gånger läser jag hennes stort uppslagna debattartikel i tidningen Dagens Nyheter innan jag kommer på vad som stör mig: att nio unga kvinnor återigen löjliggörs och deras upplevelse förminskas. Följande är en sammanfattning av vad deras ombud framförde onsdagen 27 oktober 1993, i samband med slutpläderingarna i hovrätten. Flicka 1: Hon är 17 år och gråter, skriker, sparkar. Håller tyst efter våldtäkten, för vem ska tro henne, han är ju kändis? Fyra år senare läser hon om ”nöjesprofilen” och anmäler. Flicka 2: Butt lägger sig på henne, hon försöker hålla ihop benen, han tvingar isär dem. Hon gråter efteråt och låser in sig på toaletten i två timmar. Flicka 3: Butt trycker ner henne på sängen, hon sparkar, han hindrar henne att gå. Flicka 4: Hon säger ”sluta”, försöker åla sig undan. Butt försäkrar att det var en engångshändelse. Hon är naiv och uppfostrad av sin 77-årige far att inte ifrågasätta vuxna män - och går med på att träffa Butt igen. Flicka 5: Hon gråter, han får utlösning. De sover tillsammans, nästa morgon försöker han dra ner hennes jeans, hon gör motstånd och skriker. Flicka 6: Hon försöker knuffa bort honom, men han är tung. Hon är rädd för hans häftiga humör. Flicka 7: Hon upprepar: ”jag vill inte” och gråter. Hon går med på att avlägsna sin tampong och tänker att det är enda sättet att komma därifrån. Flicka 8: Hon fotograferas i bikini, Butt tjatar, hon känner maktlöshet, han pressar isär hennes ben Flicka 9: Hon är rädd för hans lynnighet, försöker knuffa bort hans kropp och säger ”sluta”. Mot detta hade försvaret (advokat Kerstin Sandels) de självklara invändningarna: hur ska Butt förstå att en flicka som ligger orörlig inte vill? Hur ska man tolka en flicka som tar ut sin tampong, är det kriminellt att ha häftigt humör och utstrålning, och vad ska man säga om en vålstäktsman som försöker hitta en kvinnas clitoris? Var detta våldtäkter?
Jag har ingen kompetens att bedöma brottsbeskrivningen. Jag kan inte ens som lekman ha en åsikt om trovärdigheten i flickornas berättelser, eftersom rättegången hölls bakom stängda dörrar. Jag kan bara konstatera att hovrätten anser detta vara våldtäkt. Inte en liten felläsning av erotikens finstilta, inte en missuppfattning mellan Butt och flickorna, inte en uppgörelse av typen ”okey då, om jag får vara med i George Michaels video”. Utan våldtäkt. Hovrätten såg inte erfarna wannabees som lärt tidningarnas lögner utantill. De såg ordentliga familjeflickor från småstäder som lockats till Staden med löfte om modelljobb, som anlänt panka och manglats ner med en blandning av hot och smicker och slutligen (i nio fall) våldtagits. AnnBritt Grünewald påstår att hovrätten inte beskriver något våld, men då har hon läst på dåligt. Eller vad sägs om: ”...fattat tag i hennes axlar, skakat henne, kastat ner henne på sängen och lagt sig ovanpå henne samt tryckt in sitt könsorgan i henne varvid hon ålat sig och gjort motstånd så gott hon kunnat samt skrikit och gråtit.”
Få våldtäktsmål är så grundligt belysta som detta. Högsta domstolen avvisat resningsansökan - sju gånger. Därför fortsätter jag tills vidare att betrakta de nio tjejerna som brottsoffer. Med viss rätt till värdighet. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
