Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
ONSDAG 3 NOVEMBER 1999
 

10 ÅR EFTER MUREN
Ungern var första landet ut när Aftonbladet i går startade reportagserien om livet efter Berlinmurens fall.
Invånare: 22,7 miljoner.
Huvudstad: Bukarest.
Styre: Demokrati. Koalition av konservativa partier.
Ingenstans omges kommunist-
diktaturernas fall av så många mystiska frågetecken som i Rumänien. Ytterst få har dömts för de många dödsskjutningarna.
Aftonbladets Wolfgang Hansson och Urban Andersson har återvänt till landet där de som några av de första västjournalisterna blev insläppta timmarna efter att Ceausescu fallit.
Här är deras reportage om generalen som öppnade eld mot demonstranterna – och kvinnan som förlorade sin man i protesttåget.
De träffar också prästen som startade revolten för tio år sedan – utan att det var hans avsikt.


Han gav ordern: Skjut mot folket
DIKTATORNS BÖDEL Victor Stanculescu känner ingen ånger över massakrerna på oskyldiga demonstranter. – Ordern utfördes eftersom den kom från högsta ort, säger han till Aftonbladet.
NOVEMBER 1989 Jublande rumäner firar segern över den hatade diktatorn Ceaucescu.
Foto: URBAN ANDERSSON


Ceausescus general i exklusiv intervju: Jag kunde ha tagit makten

BUKAREST-
TIMISOARA. Framför mig sitter en av den rumänska revolutionens bödlar.
  Tio år efter att general Victor Stanculescu beordrade armén att skjuta mot obeväpnade demonstranter så sitter han i skräddarsydd grå kostym och ler vänligt mot mig.
  Revolutionen har gjort honom till mångmiljonär trots att han är ansvarig för hundratals människors död.
  Exklusivt för Aftonbladet berättar han om spelet bakom kulisserna de dramatiska dagarna då en av Europas hårdaste diktaturer föll.
   Det är inte svårt att föreställa sig Victor Stanculescu som general trots förvandlingen till respektabel affärsman. Han har kvar klippet i steget och den raka hållningen. Liksom den hårda, nästan elaka blicken.
  General Stanculescu är en av den rumänska revolutionens absoluta huvudfigurer. Han var en av Nicolae Ceausescus närmaste män men lyckades ändå med trollerinumret förvandla sig till revolutionshjälte. Kanske just därför har han hela tiden undvikit intervjuer.
  I de svarta fåtöljerna i konferensrummet på World Trade Center i Bukarest lättar han lite på garden.
  Stanculescu tänder en Dunhill med sina långa pianofingrar och börjar berätta.
  På eftermiddagen den 16 december 1989 flög han tillsammans med andra toppmilitärer och chefer på säkerhetstjänsten Securitate i ett specialplan från Bukarest till Timisoara. En storstad i landets västra del där en revolt börjat sprida sig.


Vi skulle göra vad som helst för att stoppa upproret: gevär, stridsvagnar. Vilka medel som helst
”Utländska agenter misstänktes ligga bakom”
  Det var bara en dryg månad sedan Berlinmuren rämnat men Ceausescu var fast besluten att inte låta ”smittan” sprida sig till sitt socialistiska paradis.
  – Alla som skulle stoppa revolten fanns med på planet, berättar Stanculescu Vi landade klockan 16.30 och for direkt till militärhögkvarteret.
  Situationen var mycket oklar.
  – Uppgifterna vi hade var att det rörde sig om en revolt organiserad av utländska agenter. På eftermiddagen den 17 attackerade en grupp demonstranter en militärbas i Timisoara.
  Klockan 17 kom brådskande order från Bukarest.
– Det var Elena Ceausescu som gav dem, säger Stanculescu och drar ett djupt bloss. Vi skulle göra vad som helst för att stoppa upproret. Gevär, stridsvagnar. Vi fick använda vilka medel som helst.

TYCK TILL:Vad betydde murens fall för dig? Hur påverkades ditt liv av kommunismens kollaps?
   Att Elena gav militären order var ovanligt. Men maken Nicolae var i Iran på officiellt besök och hade lämnat henne att styra landet.
  – Ordern utfördes eftersom den kom från högsta ort. Ingen av oss ifrågasatte den.

Kulorna slog in i människokropparna
  
Stanculescu gav klartecken. Armén och Securitate började skjuta rakt in i folksamlingar av obeväpnade människor. Folk blottade sina bröst för att visa hur sårbara de var. Militären tog inga hänsyn. Kulorna slog in i människokropparna.
  I två dagar den 17 och 18 december gick armén och Securitate bärsärkagång på Timisoaras gator. Inte ens så här långt efteråt visar Stanculescu minsta tecken på ånger. Han accepterar inget ansvar för det som hände. Han följde order.

  Mihaila Ferkel var en av de tusentals demonstranterna som Stanculescu försökte stoppa. Hon såg sin man Stefan dö intill sig.
  Vi sitter i hennes kliniskt rena vardagsrum i ett slitet hyreshus i utkanten av Timisoara. Trots att det gått ett decennium har den rundhylta kvinnan varenda detalj fastetsad på näthinnan.
  – Min man kom hem och berättade att folk öppet protesterade mot regimen på gatorna. Han ville vi skulle gå med. Våra tre barn lämnade vi hemma med en släkting.
  Mihaila minns att de följde med folkmassan mot centrum.
  – Protesten var fredlig. Förutom några som krossade fönstret till en bokhandel och brände upp alla böcker av Ceausescu.
KROPPEN BRÄNDES I HEMLIGHET Mihaila Ferkel fick aldrig något besked om vad som hänt med hennes man. Först långt senare avslöjades att kroppen förts bort och kremerats i hemlighet för att undanröja alla spår. I dag har Mihaila och sonen Stefan bara en minnessten att gå till.
  Framför katedralen omringades demonstranterna av dubbla led med soldater och tanks.
  Ferkels försökte ta sig hem via smågränderna. De hade nästan lyckats ta sig ända hem när de fastnade i en ny folksamling.
  – Vägen var blockerad av stridsvagnar. Folk sjöng revolutionära sånger.
  Mihaila berättar forcerat. Hennes röst spricker i falsett. Händerna rör sig oavbrutet längs fåtöljens armstöd.
– Plötsligt körde en armébil fram. Inifrån öppnade någon eld. Den förste som sköts var en granne till oss. Han fick en kula i huvudet.
   Demonstranterna skrek, ”skjut inte på oss, vi är era bröder, era föräldrar”. Men skottlossningen fortsatte.
  Mihaila tar ett djupt andetag för att orka fortsätta.
– Min man och jag stod arm i arm. Han vägrade kasta sig på marken. ”Om inte vi står upp nu kommer ingen nånsin att göra det”, sa han. Några sekunder senare kände jag hur han föll. Jag drogs med av hans tyngd. Blod strömmade från ena sidan. Han var skjuten i magen.
   Mihaila lyckades släpa kroppen in i en portuppgång och ringa efter ambulansen. Ingen kom. Med hjälp av fyra män och en provisorisk bår bar hon sin man till sjukhuset.
  – Min man hade mycket ont och kunde knappt prata. Det sista han sa när jag lämnade honom till en sjukvårdare var ”snälla, ta hand om barnen”.
  Medan Mihaila väntade på ett besked om Stefans öde såg hon ambulanserna gå i skytteltrafik.

DÖDE DIKTATORN Kroppen efter den avrättade Ceausescu.
”På bårarna låg blodiga människokroppar”
  – Varannan minut kom en ny. På bårarna låg blodiga människokroppar. Skjutna.
  Något besked om Stefan fick aldrig Mihaila.
  De närmaste dagarna blev en enda lång kamp för att få veta sanningen. Sjukhusets journal var försvunnen och personalen hävdade bestämt att någon Stefan Ferkel inte tagits in där.
  Långt senare fick hon veta att hennes man tillsammans med 40 andra döda i hemlighet körts i lastbil till Bukarest. Där kremerades kropparna för att undanröja alla spår.
  Upp till 1 500 personer kan på så sätt ha utplånats i krematoriets ugnar enligt personal som utförde kremeringarna.
  Några kvarter bort från där Mihailas man Stefan sköts till döds konstaterade general Stanculescu att revolten inte var styrd från utlandet utan var en genuin folklig resning.
  – Jag insåg det den 18 december när till och med arbetarna på arméns vapenfabrik revolterade. Jag begärde omedelbart att få återvända till Bukarest men nekades.

  Samtidigt som människor mejades ner på gatorna i Timisoara satt en annan av revolutionens huvudpersoner i långa, hårda förhör med säkerhetstjänsten Securitate.
STARTADE UPPRORET - Jag såg från mitt fönster hur människor låg sönderslagna på gatan, säger Laszlo Tökes som skyddades av folkmassorna när säkerhetspolisen skulle gripa honom. Det sägs ha varit folkupprorets utlösande faktor.
  Laszlo Tökes var prästen som utlöste folkresningen i Rumänien.
  Hjälten som med sitt motstånd ingjöt mod och beslutsamhet i befolkningen.
  – Helt ofrivilligt. Jag hade ingen tanke på att starta en revolution, berättar Tökes när vi träffar honom i Bukarest.
  Han är en intensiv man med fyrkantigt ansikte och drag som en amerikansk presidentkandidat skulle betala bra för.
  Tökes ansågs av Ceausescuregimen vara en bråkstake som uppviglade den ungerska minoriteten i landet. Därför hade han förvisats till en liten ungersk församling i Timisoara. Härifrån protesterade han mot diktatorns planer på att jämna tusentals ungerska byar med marken.

   ”Folkmassorna jagade i väg Securitate”
  
Ceausescu fick nog och gav Securitate i uppgift att ta hand om den besvärlige prästen.
– Den 15 december skulle Securitate vräka mig från mitt hus som låg i samma byggnad som kyrkan. Jag talade om det för de 1 000 personer som besökte min gudstjänst söndagen före. Till min förvåning samlades hundratals människor utanför min bostad på morgonen den 15. När Securitate försökte hämta mig jagade folkmassan i väg dem.
   Fler och fler samlades för att skydda Tökes. Inte längre bara församlingsmedlemmar utan vanliga Timisoarabor.
  Sent på eftermiddagen den 17 hade protesterna växt till en allmän demonstration mot regimen.
– Folk skrek ”Ner med Ceausescu”, ”Bort med kommunismen”. Bortemot tiotusen människor hade samlats utanför mitt hus.
   Tökes predikade konstant till massan.
Utkommenderade soldater försöker hålla folkmassorna i schack.
  – Mina känslor var delade. Jag var rörd över stödet för min person men rädd att protesten skulle urarta till massaker.

”Människor låg sönderslagna”
  
Vid 16-tiden den 17 december kom polis och militär för att bryta upp protesten.
  – Jag såg från mitt fönster hur människor låg sönderslagna på gatan.
  Men i stället för att skingras började demonstranterna tåga ner mot centrum. Revolutionen hade börjat rulla.
  Då slog polisen till mot Tökes.
– Jag och min hustru flydde upp till kyrkan. Men polisen bröt sig in och grep oss. Jag slogs blodig av en Securitateofficer.
   Tökes har nu flyttat sig längst fram på stolen. På ögonen kan jag se att han förlorat sig tillbaka till detta ögonblick för tio år sedan. Till våndan och skräcken.
  Paret togs till en avlägsen by utanför Timisoara och sattes i husarrest. Strålkastare lyste upp huset på natten. Hundar patrullerade i trädgården och ingen utomstående tilläts komma in i byn.
– Vi förhördes var för sig av Securitate från tidig morgon till långt efter midnatt. De försökte bevisa att jag var skyldig till folkupproret. De hotade att slå oss, att döda oss.
   Men Securitate gjorde ett misstag. I huset där paret sov fanns en radio.
  – Via den förstod jag att en revolution startat. Det tröstade oss och gav oss hopp. Vi var säkra på att om regimen satt kvar så skulle vi dödas. Samtidigt hade Securitate svårt att hantera att min fru var gravid. Jag tror vår då ofödda dotter Illona räddade oss.
  Den 22 december, mitt på dagen, släpptes paret.
  – Det var som ett mirakel, säger Tökes och för första gången viker det allvarliga uttrycket från hans ansikte.

  På kvällen den 21 december beordrades general Stanculescu tillbaka till Bukarest. Revolten hade spridit sig till huvudstaden.
  Försvarsministern hade begått självmord och diktatorn ville att generalen skulle ta över försvarsministerposten.
  – I två timmar diskuterade jag med Ceausescu. Han var helt desorienterad. Visste inte vad han skulle göra. Jag föreslog att han skulle fly med helikopter. Ceausescu var panikslagen.

”Ceausescus order skulle inte längre åtlydas”
  
Diktatorn gjorde ett sista försök att klamra sig kvar vid makten. Från taket på kommunistpartiets centralkommittébyggnad försökte han lugna en stor samling demonstranter. I stället blev han utbuad och flydde i helikopter.
  – Jag var övertygad om att han skulle flyga till Bulgarien. I stället valde han en stad i Rumänien där han trodde arbetarna skulle skydda honom. Själv gick jag ner till bottenvåningen i civila kläder och öppnade dörrarna till centralkommittén för demonstranterna. Därifrån tog jag mig till försvarsministeriet och meddelade att Ceausescus order inte längre skulle åtlydas.
  Under fem timmar var Stanculescu Rumäniens nye diktator.
– Jag kunde ha tagit makten men jag avstod. Jag tyckte Rumänien haft tillräckligt med envåldshärskare.
   I stället lyfte Stanculescu telefonluren strax före klockan fem och ringde upp Ion Iliescu och Petre Roman. Två kända medlemmar av kommunistpartiet som var i opposition mot Ceausescu.
  – Jag inbjöd dem att ta över makten.

”Jag vinkades förbi av glada gränsvakter”
  
Det var i detta ögonblick som revolutionen ”kidnappades”.
  Ett genuint folkligt uppror togs över av personer med starka kopplingar till diktaturen. Men personer som i folkets ögon var okorrumperade och kompetenta att leda landet.
  
Ingen utanför visste egentligen vad som pågick. Desperat försökte vi journalister hitta en väg in. Jag kom till gränsstationen mellan Jugoslavien och Rumänien bara några minuter innan den öppnades samma dag som Ceausescu flydde.
  Det var en märklig känsla att av glada gränsvakter vinkas förbi utan visum.
  I Timisoara möttes vi av jublande folkmassor. Staden förklarades som den första fria i Rumänien.
  Knappt hade Iliescu, Roman och Stanculescu i skepnad av Nationella räddningsfronten tagit över landet förrän paret Ceausescu greps.

Diktatorn dömdes till döden – på en toalett
  
General Stanculescu assisterade vid rättegången. Närvarande var också Rumäniens näste president Ion Iliescu. Domslutet gjordes upp på en toalett där de var säkra på att inte bli avlyssnade.
– Vi valde att avrätta Ceausescu för att få stopp på våldet. Fortfarande fanns det Ceausescu-supportrar som agerade krypskyttar och genomförde våldsaktioner. Vi var rädda för ett inbördeskrig om inte Ceausescus döda kropp kunde visas upp.
Den före detta generalen Stanculescu dömdes till 15 års fängelse för dödsskjutningarna i Timisoara. Men han är övertygad om att aldrig behöva sitta en dag i en cell.
   Ändå offentliggjordes avrättningen först flera dagar efter att den ägt rum. Misstanken är att Ceausescu fick dö för att inte kunna berätta några obehagliga sanningar om de nya makthavarna.
  Nyligen avslutades rättegången mot general Stanculescu.
  Han dömdes till 15 års fängelse för sin roll i dödsskjutningarna i Timisoara. Han ler självgott, övertygad om att aldrig behöva sitta en dag i en cell.

Tyst överenskommelse om att sopa allt under mattan
– Jag utsågs till syndabock. Min rättegång var politisk. Jag har överklagat och är säker på att vinna.
  
Stanculescu är en av de få som överhuvudtaget ställts inför rätta. Eftersom de som tog makten efter revolutionen i mångt och mycket var samma män som tillhörde eliten under Ceausescu fanns det en tyst överenskommelse att sopa det gamla under mattan.
  Högerregeringen kom till makten för tre år sedan med löften om att utkräva ansvar. Men inte ens den har nått långt under ytan.
  I dag är bödeln Stanculescu stenrik.
  Offret Mihaila är svårt sjuk och förtidspensionerad.
  Laszlo Tökes fick en kort stund spela rollen som revolutionens hjälte. Men snart blev han obekväm även för de nya makthavarna. Han har utsatts för två mordförsök och är i dag en smutskastad man med rykte som ungersk extremist.

1 500 dödades i revolten
19 november 1989
  
Västreportrar nekas inresa för att bevaka kommunistpartiets kongress.
15 december
  
Säkerhetspolisen Securitate försöker vräka den oppositionelle prästen Laszlo Tökes men en folkmassa försvarar honom.
17 december
  
Tökesdemonstrationen förvandlas till ett uppror mot regimen. Elena Ceausescu ger order om att upproret ska slås ned med alla medel. Militär och säkerhetspolis öppnar eld mot demonstranter på gatorna. Under två dagar skjuts officiellt ett hundratal människor ihjäl. Inofficiellt dödas 1 500.
21 december
  
Upproret sprider sig till huvudstaden Bukarest. Ceausescu utbuad vid möte.
22 december
  
Paret Ceausescu flyr i helikopter men grips senare samma dag. Nationella räddningsfronten tar över landet.
25 december
  
Paret Ceausescu avrättas efter en summarisk ”rättegång”.
Maj 1990
  
De första fria valen i Rumänien. Ion Iliescu röstas fram som landets nye president.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER