|
|
|
|
|
”Det ser ljust ut igen”
Om ni nu har ett gammalt banklån att släpa på och ligger där med magsår, mjäll och mardrömmar den sista i varje månad ska ni veta att det alltid finns nån som haft det värre. Ni kan ju tänka på Refaat El-Sayed. En morgon när han vaknade var han skyldig exakt en miljard, etthundrasextionio miljoner, sjuhundraåttioåtta tusen, sexhundratretton kronor. Och tretton öre. Detta grandiosa svenska rekord i grenen personliga skulder härrör sig från 1990, fyra år efter Fermenta-kraschen, och man undrar lite smått hur det känns för en människa att ligga en dryg MILJARD back, att ha näringsförbud, att inte kunna köpa ens en brödrost på avbetalning. Man ger väl upp? Man ger väl långfingret till allt och alla? Man försöker väl inte börja om? Joho då, om man heter Refaat El-Sayed, om man är revanschlysten och envis som en gris, om man är affärsvärldens M A Numminen och nynnar ”som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej” på vägen till banken. Har betalat varenda spänn Refaat har betalat varenda spänn, även de tretton örena, och snabbt börjat bygga sig ny makt och rikedom. Han är brännhet i branschen igen med sitt företag Hebi health care, vilket också aktieköparna upptäckt.
Fast det ska förstås jävlas lite på vägen. Den här dan när jag träffar honom har han nyss blivit dömd att betala 65 000 kronor i böter. Han var vd för Banco-bryggeriet där en 24-årig kvinna tragiskt omkom i en truckolycka 1997. Refaat anser att domen är orättfärdig och säger att han ska överklaga.  Som vd var du väl ändå ytterst ansvarig för arbetsmiljön?– Jag har inte åsidosatt mina skyldigheter. Styrelsen hade tydligt delegerat ansvaret för den operativa verksamheten till platschefen INNAN jag blev vd. Det känns inte rättvist...jag har alltid tagit väl hand om mina anställda. Det är jävligt jobbigt det här. Det är illa nog att en människa har dött, jag beklagar det djupt, men det måste också finnas substans i diskussionen. Juridiken kom in i bilden och ställde mig till svars, men det är inte rätt. Det där bryggeriet var en dålig affär för dig.– Jag försökte som vanligt ta mitt sociala ansvar. Jag förlorade 26 miljoner av mina egna pengar när jag sålde företaget. Det är typiskt mig. En normal människa hade satt stället i konkurs, skitit i alltihop och gått. Därför känns det lite otacksamt just nu. Berätta vad Hebi sysslar med.– Det är tre huvuddelar: hygien, finkemi och läkemedel. Det är en framtidsbransch. Nu i november startar vi vår första fabrik i Egypten. Nästa går i gång i mars-april. Vi har 70 miljoner i aktiekapital. Marknadsvärdet ligger på nära en halv miljard. Det är förstås det största bolag jag styrt över sen åren med Fermenta. Är det lindrigare miljökrav i Egypten?– Nej, inte alls. Det är samma krav som i Sverige. Vi har fått söka samma typ av tillstånd. Och aktiekursen bara stiger.– Vi har 30 000 aktieägare i dag. Det ser bra ut för dem. Kursen är en indikation på förtroendet. Men jag vill inte spekulera för mycket i framtida värde...det kan lätt förvandlas till en börda för mig och resten av styrelsen. "Jag var inte inblandad i felaktigheterna" Men Hebi slängdes väl ut från Stockholmsbörsen för ett par år sen?– Ja, det fanns gamla felaktigheter som jag inte var inblandad i. Det har varit två kämpiga år för oss, vi har suttit i en slags karantän. Men nu ser det ljust ut.
Hur kunde du betala din jätteskuld efter Fermenta?– Det fanns tillgångar runt om i världen som jag kunde sälja av efterhand. Jag gjorde mig totalt skuldfri. Under de här åren har jag betalat in 60 miljoner i skatt. Du måste vara gjord av stål som orkar komma tillbaka.– Man får aldrig ge upp. Livet är ingen dans på rosor. Jag är glad att jag har ett jobb. Personlig rikedom bryr jag mig inte om, det är känslan av att lyckas bygga upp nåt som jag är ute efter. Men var du inte nära att knäckas när Fermenta sprack?– Det kan inte bara finnas vinnare, det måste finnas förlorare också. Jag blir bara så arg när nån skriver att Fermenta var ett luftslott. Det var det inte. Fermentas omsättning 1986 var 4,1 miljarder kronor. Om de här nya affärsgenierna så springer i hundra år kommer de inte i närheten av det. Ändå: lögnen om doktorshatten, fängelsestraffet, den totala kraschlandningen...du måste vara bitter.– Jag känner ingen bitterhet. Besvikelse är ett bättre ord. Är det nåt du ångrar?– Den frågan har jag ju fått några gånger. Jag ångrar att jag tog på mig hela skulden. Det är allt. Man ska gå vidare. Gjort är gjort. Det där med doktorshatten kommer att förfölja dig hela livet.– Man måste förstå att den där hatten i sig inte räckte för att komma åt mig. Det var när de hittade ett kilo fosfor i ett utsläpp som allting rasade. Det blev för mycket på en gång. "Björn Gillberg är en maktmissbrukare" Vad säger du om Björn Gillberg i dag?– Han är ingen idealist. Han är i högsta grad en maktmissbrukare. En karriärist. Jag har bara förakt till övers för honom. Och Aktiespararnas vd Lars-Erik Forsgårdh kallade du ”skitarsel” en gång.– Vi har bråkat så inihelvitte. Men jag måste tillstå att han i alla fall gör sitt jobb. I motsats till Gillberg. Tänk när Gyllenhammar och Wall och alla höjdarna dunkade dig i ryggen och alla ville vara polare med ”Raffe”.– Men det är ju så...har du nåt att sälja kommer alla. Har du affärsvänner kvar från den tiden?– Jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag föredrar nog att titta framåt. Vad anser du om Johan Staël von Holstein och den nya tidens finanskometer?– De här nya entreprenörerna och miljardärerna kutar omkring hit och dit i sina sporttröjor och är med i debatter...det är klart att man känner igen sig själv lite grand. Jag tror de ska passa sig för falsk framgång. Det kan vända mycket snabbt. Jag vill inte säga några namn, men vissa borde sättas i karantän i två år. De borde låta massmedia upptäcka dem i stället för att själva uppsöka massmedia. Jag säger: watch out! Nåt annat att se upp för är den så kallade nynazismen.– Sverige känns hårdare. Själv har jag alltid klarat mig bra, kanske för att jag har förstått det politiska systemet, men jag har ett råd till näringslivets toppar: det är ni som måste börja vända attityderna. Platscheferna på stora bolag klassificerar människor. Ras och namn blir avgörande trots att kvalifikationerna är lika goda. Det är farliga signaler som skickas ut på det viset. Kan man ändra på det satsar man på rätt häst, tror jag. 1985 blev Refaat El-Sayed utsedd till Årets Svensk, hans eget aktieinnehav i Fermenta värderades till 2,8 miljarder kronor, det skulle bli sammanslagning med Volvo och alltihop var ett sällsamt skådespel, en framgångssaga utan like. Refaat själv sprang omkring mitt i detta som ett hyperaktivt dagisbarn, som den där konstiga fågeln i Kalle Anka på julafton, ständigt på språng, stressad, hetsig, nervig, smått irriterande att se på och lyssna till. Sen slogs världen i tusen bitar, nästan över en natt, och det man i alla fall säkert kan säga är att resan från Paradiset till Helvetet förvandlade Refaat El-Sayed. I dag är han mycket lugnare, mycket tydligare, mycket mer harmonisk. Vi pratar i två timmar och han sitter stilla nästan hela tiden. – Jag är ju 53 år nu...det är klart att jag är en mer erfaren person. Jag har också blivit mer försiktig i affärer, säger han. Det är möjligt att Hebi health care är på väg att bli nåt åt Fermenta-hållet till, men Refaat tänker inte sätta några fler höga hattar på huvudet. Allt han vill säga är: – Jag hoppas det går bättre den här gången. Fem frågor om... Astra Zeneca: – En fusion ska vara ett spel mellan två krafter. Astra och Zeneca är en korsning mellan en get och en åsna. Det går inte. Volvo-Ford: – Volvo har varit som ett palmträd i öknen, rötterna har spritt sig till tillverkare och leverantörer och gett en grön oas. Nu tar man bort palmträdet. Vad händer då med oasen? Barnbarn: – Tyvärr har jag inte fått några än...jag har sagt att jag ska sluta jobba den dan det blir av. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
||||||||||
|
Namn: Refaat El-Sayed.
Under de här åren har jag betalat in 60 miljoner i skatt