|
|
|
|
|
Mer än någonting annat illustrerar det knepiga fallet Lars Weiss konsekvenserna av att journalistrollen genomgripande har förändrats på senare år. Särskilt gäller detta journalisterna i chefsposition. När jag för sjutton år sedan utsågs till politisk chefredaktör för Aftonbladet erbjöds jag en lön på 19 000 kronor i månaden, något som jag glatt accepterade. Det var en hög lön 1982 – i paritet med statsministerns kan jag tro eller något under – men ingen topplön. Jag vet inte hur mycket min efterträdare lyfter i månadslön i dag men gissar att beloppet snuddar vid ett sexsiffrigt tal. Det är mycket mer än vad statsministern har men säkert inte mest på Aftonbladet. I ingen händelse mest bland kollegor i branschen. I mitt anställningsavtal ingick inget som helst fallskärmsarrangemang. Det berodde säkert mest på att jag var för korkad för att begära ett sådant. Men det i sin tur visar att de flesta av oss på den tiden inte tänkte i de banorna. I dag är chefredaktörerna inte sällan också verkställande direktörer för sina tidningsföretag. Publisher-modellen är allt mer i ropet om man får tro Pressens Tidning. De avlönas givetvis som direktörer brukar avlönas. Framgångsrika journalisters karriärväg sträcker sig numera allt oftare från redaktionen till direktionen med tilltagande klirr i kassan under resans gång.Nu för tiden sitter journalisterna själva på podiet och diskuterar med sina gelikar ämnen, som de enligt överenskomna roller ska betrakta på olika sätt. Nå, det är mycket här i världen som inte är som det har varit. Varför skulle just journalisterna ha ”blivit vid sin läst” och undvikit avancemang, gränsöverskridningar med nya arbetsuppgifter och utmaningar? Varför skulle begåvat och kompetent folk just inom journalistiken låta bli att ”komma upp sig” när det är tillåtet för alla andra? Nej, jag tycker absolut inte att det är journalisters skyldighet att förbli murvlar och att tacka nej till befordran och löneförhöjningar. Inte heller är det rimligt att ha invändningar mot gränsöverskridningar – att de som kan och vill och får tillfälle går från redaktionell ledning till företagsledning. Men journalisterna ska vara medvetna om att ”karriär” i deras fall innebär att de måste ge extra noga akt på vilken beteendekultur de lägger sig till med. Journalister, även när de avancerat till direktörer i medieföretag, bör besinna att de får sin status och sina pengar för att de förvaltar den kritiskt värderande dimensionen i en demokrati. De är skyldiga sina uppdragsgivare omsorg om sin egen kritiska integritet. Det här gäller i allra högsta grad folk i licensfinansierade etermedia. Men även anställda i privata medieföretag som trots sina brokiga affärsidéer brukar demokratins jord. Så även om de förnämliga cheferna i de förnämliga medieföretagen anser sig tillhöra samma sociala elitserie som en Percy Barnevik eller Leif Johansson, så kan det löna sig att hålla distans till vissa av gräddfilsåkarnas alltför ohejdade, om än lagliga ovanor. Risken är nämligen överhängande att man utvecklar stor förståelse för ovanorna och liten benägenhet att granska dem ifall man själv ägnar sig åt samma sak. Den erforderliga distansen är emellertid inte alldeles lätt att hålla om direktörerna i mediebransche till alla delar i övrigt, kopierar höga direktörers beteendekultur. Jag har full förtåelse för att gränser suddas ut, särskilt som man har fått mycket att hålla reda på när man fått så förskräckligt mycket pengar. På tal om att statsrådens löner i Sverige är modesta i internationell – och nationell – jämförelse, påpekade Olof Palme en gång följande: 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
