|
|
|
|
|
Det är tråkigt, när man får rätt. Jag tillhörde den alltför lilla skara som i n t e jublade när det demokratiska och dynamiska, kreativa och livsnjutande Hongkong för två år sedan tvångsanslöts till den toppstyrda kommunistdiktaturen Kina. ”Det går åt helvete” sa jag. ”De totalitära takterna kommer att smyga sig in. Hongkongs särart – så ivrigt, energiskt och exotiskt men också så liberalt, lagbundet och disciplinerat – äts upp. Hongkong präglades av att det var ett invandrarsamhälle, skapat av sex miljoner människor som flytt just från kommunismen. Nu blir det en kinesisk stad bland andra.” Och – finner jag nu, när jag rest tillbaka till den plats, där jag tillbringat fyra av mina lyckligaste reporterår – så är det på väg att bli. Visserligen är Hongkong fortfarande den skönaste platsen på jorden. Skyskrapor byggs högre och brackigare än någonsin. Den nya flygplatsen är världens bästa. Expresståget till centrum får Arlandatåget att blekna. På Stanley Market ser jag som förr försäljarna klippa bort etiketterna Hugo Boss och Ralph Lauren för att lagligt kunna saluföra sista skriket i modevärlden till en tiondel av priset. Bergen har kvar sin djungelgrönska. Det gnistrar från de blå vattenvidderna ut mot skärgårdsöarna. Människorna har kvar stadsstatens sociala skyddsnät och bor billigt i subventionerade lägenheter. Fortfarande rullar fler Rolls-Royce på Hongkongs gator än i någon annan stad. Det är lätt att tro att det är samma gamla Hongkong. Men i fyra dagar går jag runt i mina gamla kvarter och skrapar på ytan. Jag hänger på legendariska Foreign Correspondents Club, jag kollar stämningarna med den gamla tidens liberala politiker, jag bjuds av en framgångsrik konfektionsexportör till Hongkong Country Club. Sammanfattat: ”Det går utför. Inte brant. Inte fort. Men det vore lögn att förneka, att för första gången finns i Hongkong dysterkvistar – och det är de som har rätt.” Hongkongs rikaste man, entreprenören Li Ka-shing säger. ”Det politiska klimatet är ogynnsamt.” Handelskammarens ordförande varnar: ”Socialismen smyger sig på.” Jag noterar förändringar på ytan i vilka nödvändigtvis inte ligger något sinistert. Bussreklamen är inte längre internationell och lyxig i en mix av engelska och kinesiska. Reklamen är nu enbart på kinesiska och den handlar om tandkräm och tvättmaskiner. Varuhusens utbud är väldigt. Men exponeringen saknar artisteri. Det kunde vara varuhuset i Wuhan. Och ta mig fan! På sina ställen ser jag till och med röda banderoller spända över gatan. Det kunde vara Peking eller gamla Östberlin! En vän i Hongkong varnar mig emellertid. ”Gör inte för mycket av det. Kom ihåg att den kinesiska revolutionen strax firar sitt 50-årsjubileum. Det är mest grattis och hurra. Inte socialistisk dialektik.” Efter en paus av eftertanke lade han till: ”Du ska också veta, att när det i somras var tioårsdagen av massakern på Himmelska fridens torg så tillät Tung – det är landshövdingen, Pekings man – att stora protestmöten hölls.” Ja, jag medger att bilden av det nya Hongkong är komplicerad och behöver nyanser. Men... 
Ekonomin
är entydigt ner. Arbetslöshet var förr okänt. Nu är den över fem procent. Visserligen har lokaltidningen 72 (!) sidor annonser med lediga platser. Men för tre år sedan var det 130. Hongkongs bästa krafter raggas för att ta jobb i Fastlandskina eller andra delar av världen. Framtidsindustrin, high tech, hoppar över Hongkong och lägger sina anläggningar i Shenzhen i riktiga Kina.
Kreativiteten
är lika tydligt på nedgång. I Hongkong fanns den kinesiska kultursfärens Hollywood. Men filmproduktionen har av rädsla för censur minskat från 200 filmer per år till 50. Stjärnorna flyttar till Taiwan och Kanada.
Turismen
har imploderat. Ner 44 procent på två år. Vem åker till Hongkong när platsen inte längre är unik? På krogar som förr hade veckolång kö får jag nu omedelbart bord – och priserna har gått ner till hälften.
Politiken
är värst drabbad. Hongkongs mest respekterade jurist, Margaret Ng, skulle till seminarium i Peking men vägrades inresa. Ng har nämligen kritiserat regeringens tolkning av kinesiska familjers rätt till återförening i Hongkong.
Rättning i ledet hör till tidens anda. South China Morning Post sparkade sin chefredaktör därför att han hade obekväma åsikter. Och när påven annonserade att han ville komma till Hongkong för att vårda sin hjord gick bamburidån ner. Påven var inte välkommen, som straff för att Vatikanstaten erkänner Taiwan.Tonen är ny och rå. Om Martin Lee, som är Hongkongs demokratiska ljusgestalt, skrev nyss den regeringstrogna Oriental Daily News: ”Spotta och kasta ägg på honom!” 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
