|
|
|
|
|
alla gissare Sommaren 1996, när jag väntade på att få åka och hämta mitt första barn, tillbringade jag avsevärd tid sittande under ett rönnbärsträd där jag läste böcker om barnpsykologi och grät över att min unge aldrig skulle bli en hel och livsduglig människa. Jag var nästan förlamad av oro. Det återkommande budskapet handlade nämligen om hur oersättlig en Mamma är under barnets första tid. Små barn måste leva i symbios med Mamma, navelsträngen kan inte klippas av förrän barnet närmar sig skolåldern. Om barnet förlorar sin biologiska mamma är det kört: såren kan inte läka, och de tomma hålen aldrig fyllas. Det tog mig några år att få distans till katastrofkuttret, som jag döpt fenomenet till. Med det menar jag allt olycksbådande sladder om vad som kan tänkas ske med små barn som inte växer upp i den mest perfekta av världar. Nu vet jag att utvecklingspsykologi ingalunda är en entydig vetenskap, utan ett snårigt fält, minerat med föråldrad kunskap och motsägelsefulla studier. Kort sagt: fullt av gissningar. Se noga upp för gissarna! Särskilt de som anspelar på föreställningen att Mamma Är Bäst, för då luktar det politik. Den senaste i raden av gissare är Torgny Gustavsson, barnpsykiatrisk expert i en statlig utredning om delad vårdnad. Barn under tre ska bo hos mamma, anser han. Kanske upp till fem års ålder är mamma bäst, eftersom hon burit, ammat och fött. Därför är Torgny negativ till så kallat växelvis boende, att barn pendlar mellan två hem. Men – han gissar bara. De barnpsykologiska teorier han hänvisar till är idéer som farbröderna Freud och kompani kläckte i början av vårt århundrade. Deras dogm var att barn måste knyta an till modern först för att klara av andra nära relationer senare i livet. Men som sagt; det är gissningar. Den forskning som finns om växelvis boende visar tvärtom att det fungerar bra. Torgny Gustavsson viftar undan den med att de familjer som studerats är pionjärer, extra-duktiga föräldrar, och att normalföräldern inte skulle klara av att få arrangemanget att fungera. Höjden av arrogans, anser jag. Fördelen med att vara adoptivförälder är att jag tvingats tillägna mig en nyktrare syn på moderskapet. Vi är förresten många svenskar som fått barn utan hormoner, uppåt hundratusen. Experimentet med internationella adoptioner har pågått i närmare 40 år. Vi är en enda stor pågående försöksverksamhet. I våra familjer ställs alla föreställningar om moderskap på ända. Våra barn har skilts från sin biologiska mor, de har haft många vårdare, de har flyttats mellan olika sjukhus och barnhem, och de kommer för resten av sitt liv att tillhöra två kulturer och ”pendla” mellan sina två nationaliteter. Våra barn har fått nya föräldrar, men ingen av dem viktigare för överlevnaden än den andra, för ingen har vare sig mjölk i brösten eller gröt i huvudet. Några adopterade barn – även bebisar – väljer att i första hand knyta an till sin pappa, andra föredrar den första tiden sin mamma. Vårt första barn, sju månader gammalt, kunde redan från början känna tillit till både mamma och pappa. Vad det betyder för våra barn att ha börjat sitt liv med en separation vet vi aldrig. Tiden får avgöra. Vi kan bara – gissa. Sanningen är att det finns ingen tvärsäker uppfattning om att uppbrottet från mamma alltid med säkerhet leder till oläkbara skador. Det tycks som om även svårt traumatiserade barn kan ta igen tidiga brister, och fylla i luckor. Självfallet behöver barn rutiner och närhet, men ingenting motsäger att de skulle kunna hantera två sådana nära relationer. Modernare studier visar att barn visst kan knyta an till flera personer samtidigt, och det redan som spädbarn. Det enda man med säkerhet vågar påstå är att barn reagerar olika, utifrån sina personliga förutsättningar. Så låt oss bortse från barnpsykologiskt gissande och se praktiskt på den viktiga frågan: hur ska barn bibehålla kontakten med båda sina föräldrar? Det är ont om perfekta familjer. Varje år upplever 50 000 barn en separation. Hälften av alla barn som föds har ogifta föräldrar och lagändringen som förbereds innebär att även sambopar automatiskt tilldöms gemensam vårdnad. Därmed stärks ogifta pappors ställning. Det är troligt att fler frånskilda föräldrar i fortsättningen vill använda modellen växelvis boende, det vill säga att barnen har två hem och pendlar mellan sina två föräldrar. Kan det vara dåligt för barn? Självfallet inte. Gissar jag. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
