|
|
|
|
|
Vem vet bättre vad som är bäst för mig än jag själv?
Jag vill välja vård, skola och omsorg eftersom det är jag själv som vet bäst vad jag behöver. När jag väljer arbete gör jag det efter principen ”vad kan företaget ge mig” absolut inte efter vad jag eventuellt kan ge företaget eftersom det är jag och inte mina chefer som vet vad jag är bra på, vad jag vill och drömmer om. För någon vecka sedan sprattlade en liten debattunge till på Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor där två kvinnliga skribenter var oense om huruvida abort borde föregås av ett obligatoriskt samtal med psykolog eller kurator. Har jag bestämt mig för abort vet jag vad jag vill och då blir ett obligatoriskt samtal en både överflödig och tröttande piruett, ansåg Dagens Nyheters Hanne Kjöller medan kollegan hos grannen i Marieberg, Marie Söderqvist ansåg att alla kan må bra av att tvingas tänka till en trekvart eller så innan ett på många sätt kontroversiellt ingrepp görs. Det förefaller mig som Hanne Kjöller låg mera rätt i tiden medan Söderqvist visste bättre vad hon talade om. Ja, att det är jag själv som både har rätt och skyldighet att bestämma över mitt eget liv, ta ansvar för mina val och bära konsekvenserna utan att skylla på någon annan, det går jag med på. Likaså att det är människors självkänsla och vilja att på egen hand klara såväl med- som motgång i livet som ett gott samhälle ska underblåsa, inte motsatsen, vilket i någon mån skedde på sjuttiotalet: Om man inte skyllde sina personliga misslyckanden på samhället så hade man ingenting förstått. För vi diskussionen på ett litet mer filosofiskt plan kan jag också sälla mig till dem som förvisso ställer sig tveksamma till hur fri människans vilja faktiskt är (vad styr vad vi vill egentligen?) men att detta inte på minsta sätt begränsar vårt ansvar för de beslut vi faktiskt fattar, de val vi faktiskt gör. Likväl, en sak anser jag mig veta tämligen säkert. Nämligen att vi inte alls alltid vet vad som är bäst för oss själva och att ett gott samhälle på något sätt har tagit med det i beräkningen när det har skapat beteenderutiner och byggt upp sin tjänstesektor. Kanske sammanfattas min personliga livshållning allra bäst av min finlandssvenska landsmaninna och kollega, författaren Ulla-Lena Lundberg. I ett hörspel från sjuttiotalet låter hon en av huvudpersonerna förklara: ”Man ska låta människorna göra som de vill och sedan ska man trösta dem efteråt.” Så är det nog fast jag tror att vi människor blir i behov av litet mindre tröst om vi inte tänker alltför stort om oss själva och faktiskt besinnar att vi själva ibland är våra sämsta rådgivare. Vi vet faktiskt inte alltid bäst själva - och ju yngre och oerfarnare vi är eller ju äldre och skröpligare - desto större är risken att vi i olika valsituationer, där många motiv och impulser konkurrerar, väljer det sämsta. Många är de situationer då vi behöver bli biträdda i våra beslut, ibland till och med fast vi själva är motsträviga. Visst, alla människor ska få göra sina egna erfarenheter och även sina egna misstag. Samhället eller någon annan morsa eller farsa av något slag ska inte hindra oss från att köra huvudet i väggen om och om igen ifall vi absolut insisterar på det. Men alla och envar är inte det. Och ingen av oss är det livet ut. Vi blir sjuka, vi blir svaga, vi blir gamla, vi blir osäkra. Vi kan ha besvärliga hemförhållanden, vi kan befinna oss i personlig kris, vårt liv kan präglas av onda sociala cirklar, som hindrar oss från att se våra möjligheter. Ett gott samhälle med ansvarsmedvetna medborgare - inte kunder - har beredskap även för det. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
