Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 29 AUGUSTI 1999
  

Text: Staffan Heimerson
Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn
Fler nationer vill bli självständiga
Jag känner mig hedrad av att i morgon vara inbjuden till José Ramos Horta i hans lilla villa i Liverpool mellan Sydney och Canberra.
   Valvaka med BBQ, grillfest, i trädgården. Fredspristagaren Horta är en namnkunnig frihetskämpe. Här i exil ska han med hjälp av en parabolantenn och portugisisk tv försöka följa skeendet, när historia skrivs på den lilla plätt av jorden som är hans fosterland och heter Östtimor, hälften av en utarmad ö i arkipelagen mellan Asiens fastland och Australien.
  Efter svek och invasion, ockupation och ett folkmord, som tagit död på en tredjedel av befolkningen, får efter 24 års väpnad kamp östtimoreserna folkomrösta om sin framtid. Tips om utgången: efter några veckor av blodbad vinner de sin självständighet.
  Världen begåvas med ännu ett fritt rike. Det ska vi fira – och det är det vi i morgon gör hemma hos Horta.
  Det har under de senaste fem – tio åren hänt hundratals gånger att nya nationer frigjort sig och formats. Först, som Indien och Algeriet, tack vare en era av avkolonisering, sedan tack vare kommunismens kollaps, som gav oss ett dussin fria länder från Estland i väst till Kyrgyzstan i öst. Vi har i krig sett Östpakistan bryta sig loss från ett större Pakistan och bli Bangladesh och Eritrea göra sig fritt från Etiopien. Vi har sett Östtyskland komma och gå.
Men det får mig att fundera. När i laga ordning Östtimor valts in i FN, när händer något liknande igen? Finns det områden kvar att befria? Är det i så fall önskvärt? Eller önskar världen ett status quo, när den lämnat det kalla krigets dagar och gått in i sin nya globaliseringsera?
   Jo, det finns ett antal landområden vars status måste definieras. På ett eller annat sätt måste de bli självständiga, fria och erkända. Visserligen är nationalstaten mer än någonsin en anakronism (och Serbiens härjande med sina grannar har skänkt ordet ”nationalism” sämre anseende än någonsin). Men nationalstaten, mot vilken vi alltså ska vara skeptiska, behövs som mellanled – ett verktyg, en legal förhandlingspartner, en katalysator för en grupps gemensamma strävanden – på vår väg till det kosmopolitiska och internationalismen.
  
Några nationer kommer att lyckas, andra inte: Västsahara, som var en gammal spansk koloni men annekterades av Marocko, blir första land som tar Östtimors väg – väpnad kamp i underläge leder fram till en folkomröstning. Det är ett ökenland, praktiskt taget utan invånare, men med ett respekterat ledarskap och den nya unge kungen i Marocko vill profilera sig som nytänkande och antikolonialistisk.
  Kosovo blir ett självständigt land. Den albanska befolkningen klarar inte samexistens med en serbisk centralmakt. Visserligen vill stormakterna inte se gränser ändras; speciellt ryssarna är av egenintresse känsliga. Men Kosovo existerar de facto. Det har fötts i blod och har inom överskådlig tid sin egen ambassadör i FN.
  Montenegro, som förutom Serbien och Vojvodina är den enda kvarvarande biten av Jugoslavien, lyckas förvandla sin autonomi till självständighet. Vi tvingas lära oss namnet på ännu en europeisk huvudstad, Podgorica (den var lättare att komma ihåg när den hette Titograd).
  Palestina når, trots israelisk motsträvighet och tricksande, sin självständighet. Måtte detta – för vårt gemensamma goda samvetes skull – ske medan den allt skörare och sjukare Yassir Arafat fortfarande är i livet. Och måtte Jerusalem få bli huvudstad för Palestina också. Det vore symboliskt för en ny och bättre värld att två länder kunde ha samma huvudstad.
  
Tibet, däremot, lyckas varken vinna självständighet eller kulturell autonomi. Det är en skam. Kinas repression fortsätter. Kinas inflytande i världen är för stort för att någon ska våga öppna näbben. Den ljuvlige Dalai lama använder sig av alltför fredliga metoder.
  Kurdistan, som är befolkat av 22 miljoner kurder med gemensam religion och eget språk, lyckas heller aldrig att forma ett eget land. Klantänkandet dominerar, skillnaden mellan en kurd som bor i Iran och en kurd som bor i Turkiet ökar i stället för att minska.
  Norra Cypern, befolkat av turkar, existerar i praktiken ända sedan 1974 som ett självständigt land. Men det är erkänt bara av Turkiet. Via FN spelar omvärlden charaden, att öns två folkgrupper, greker och turkar, åter kan enas. Delningen kommer att bestå och med tiden får turkarna i norr sitt internationella erkännande.
  
Dagestan, Tjetjenien och Abchazien är exempel på vildsinta delar av det forna Sovjetimperiets kaukasiska delar. De har kanske befogade men dunkla aspirationer på självständighet. När levnadsstandarden stiger i deras ”riktiga” moderländer, Ryssland och Georgien, kan aspirationerna förmodas svalna.
  Taiwan är den för omvärlden mest svårknäckta nöten. Landet existerar bevisligen med 21 miljoner invånare i en utvecklad demokrati med mänskliga rättigheter och en levnadsstandard högre än Sveriges och med ett av världens mest sofistikerade utbildningssystem. Men landet är lika bevisligen icke-existerande. Det får inte var medlem i FN. Det erkänns inte av något enda av jordens viktigare länder. Regeringar världen runt skriver, i sitt fjäsk för Peking, under på myten att ”det bara finns ett Kina” – och det andra Kina, Taiwan, finns därför inte.
  Det kallas realpolitik. Det är i själva verket strutspolitik.
Staffan Heimerson

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER