Aftonbladet nyheter: Kerstin Weigl/kolumnist

LÖRDAG 28 AUGUSTI 1999

Jag kände mig som
en vandrande bluff
Var åttonde lärare som börjat skolan i höst är obehörig, läser jag. Ett faktum som fyller mig med fasa. Innebörden är för mig konkret.
  – Tja, då ska jag väl önska dig lycka till, sa rektorn en het augustieftermiddag på 70-talet, vi skakade hand, och så var jag anställd.
   Den lilla skolans elever var funktionshindrade, de flesta satt i rullstol. Antalet sökande till språklärartjänsten var exakt noll.
  Uppropet ägde rum följande dag.
  Jag var en blonderad 20-åring på höga klackar och frågan är vem av oss som var mest generad vid vårt första möte: jag eller 15-åringarna i min nia.
  Men de fann sig snabbare.
  – Så du har ingen utbildning då? frågade Håkan och klickade med elstolens reglage, för att kunna låta kroppen uttrycka ett irriterat ryck.
  – Nä, sa jag.

Under ett helt år på 70-talet undervisade jag på högstadiet i svenska, engelska och tyska. Jag talar svenska, hygglig engelska men ingen tyska. Jag var en katastrofrekrytering i ett absolut nödläge och vi visste om det.
  De tre första veckorna kunde jag knappt sova av skräck.
  Sedan slutade jag låtsas.
  När jag struntade i att leka vuxen började jag också kunna bedriva en slags undervisning som jag uppfann själv efterhand.
  Jag lekte och hoppades att inga föräldrar skulle ringa (vilket ingen gjorde).

Vi studerade Frank Zappas texter och jag roade mig på kvällarna med att skriva besynnerliga läxprov för hand i mitt block: ”Ta ut satsdelar ur följande mening: Min lärare är dum i huvudet.”

   Sålunda larvade vi oss igenom två terminer, sedan var den akuta lärarbristen i Göteborg avvärjd och en be-hö-rig ung man anställdes, till ungarnas förtret. De klagade på att de fick gedigna läxor och vissa uppställda krav. Den nye läraren behärskade dock tyska, vilket givetvis var en fördel. Tyckte till och med eleverna.
  Under min tid på skolan ställde ingen i lärarrummet frågor om min undervisning. De värmde matlådor och skvallrade.

Rektorn tackade av mig med en blomkruka och bekände i sitt tal att han hade haft de värsta farhågor beträffande mig: ”jag undrade förstås hur detta skulle gå...”
  Tja, han kunde ha frågat mig medan experimentet pågick. För hur gick det? Självfallet var jag inte en bra lärare. Inte ens en lärare. Jag var inriktad på att lyfta lön och överleva, utan att någon hatade mig alltför mycket. Känslan av att leva som en vandrande bluff har nog aldrig lämnat mig helt.
  Ungarna dog inte.
  Jag är dem evigt tacksam för vad de lärt mig, men de påtvingades en klassföreståndare som aldrig tänkt på att arbeta med barn, som saknade all nödvändig livserfarenhet för att hantera de situationer som gudskelov aldrig uppstod.
  Nu – 20 år senare – råder ny lärarbrist, och scenariot upprepar sig.

Visserligen: De obehöriga lärarna är inte med nödvändighet de sämsta. Många gånger fungerar obehöriga lärare (alltså, personer som saknar utbildning i pedagogik) bra, rentav bättre än de lärare som sökt sig till yrket för att de själva älskade skolan och passade perfekt under förhållanden som krävde lydnad och anpassning.
  Jag läser exempelvis i Svenska Dagbladet om Per Levin, 31, som tycker det ”ska bli väldigt roligt att ta del av elevernas skaparglädje” när han blir obehörig lärare på Brandbergsskolan i Haninge. Ingen dum inställning. Han ska få handledning varje vecka och ingå i ett arbetslag lärare. Kanske söker han lärarhögskolan sedan.
  Det blir säkert bra med Per.

Det som upprör mig är vetskapen att ett antal barn just nu får en undermålig utbildning av unga puckon som jag.
Att det inte var en enstaka planeringsmiss av skolverk och universitet som för 20 år sedan tvingade fram en nödsituation, utan att det händer igen.

   Att föräldrar och elever är mer rättslösa än någonsin i dagens skola som kommunaliserats vilket innebär att riksdagen släppt sitt ansvar. 80 procent av de skolor som granskats bryter mot skollagen, men till vem ska demonstrationstågen gå? Rektor, kommundelsnämnd, tjänstemän, kommunstyrelse?

Jag vet bara att dessa demonstrationståg borde avtåga.
  Jag förstår inte varför lärarna inte fullständigt går i bitar av raseri över sveket mot barnen. Bilden av läraren är bilden av en utsliten, misshandlad, uppgiven, maktlös och hörselskadad loser som knegar på i ett yrke där löneutvecklingen rusat ifrån dem med minst tiotusen kronor.
  Är den bilden sann?

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77

FLER NYHETER