|
|
|
|
|
Naturligtvis var det av sensationslystnad jag kastade mig i bilen och körde upp till huvudgatan i den burget medelklasspräglade förort i Sydney, där jag hyr en våning. Huvudgatan heter Military Road och på den var det som det skulle. Många bilar vid rödljusen och svårt att finna parkeringsplats. Avspänd kommers i järnhandeln och den grekiska delikatessbutiken. Full rulle hos den sicilianske skomakaren, flirtig stämning hos hårfrisörskorna och nyinkommen kollektion hos Timberland. Den vanliga rushen på Car Wash Café, där du fikar medan du får bilen tvättad, hygglig effektivitet på postkontoret, de sex senaste filmerna på Cinema Hayden och en vissling som hälsning från Graham, som säljer begagnade bilar hos Mosman Toyota. Stämning av Storgatan. Livet självt. Marknad och mötesplats. Modern idyll befolkad med tidsanpassade yuppifierade Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå. Varning för horhus! Jag hade skyndat till Military Road för att kolla in port nummer 674. Jag noterade att adressen innebar bästa läge vid krysset med Spit Road, just där butikerna blir mera eleganta och kaféerna fler. I 674:an fanns redan en juvelerare och en tandläkarmottagning, mitt över gatan låg Ristorante Prego. Nyheten hade slagit ner, förmedlad av den gratistidning som stoppas ner i våra brevlådor, att kommunfullmäktiges näringslivsråd strax skulle ta ställning till en inkommen ansökan om att i 674:an skulle inrymmas ett relaxation centre. I avkopplingen på detta avkopplings-centrum, skulle enligt dess ansökningshandlingar, ingå ”arrangemang av privata fester vid vilka massage och sexuellt umgänge mellan samtyckande parter kan förekomma”. Aha! Hissa varningsflagg! ETT HORHUS ÄR MED LAGENS HJÄLP PÅ VÄG ATT ÖPPNA I VÅRA KVARTER!Men jag tänkte mig för. Jag hade hört indignationen förr. Jag hade sett egenintresset i vitögat. ”De sparkar er katt” Senast var det när jag i fjol bodde i Washington. Jag hade hus i en puttenuttig stadsdel, befolkad av människor ”med god smak”. De försökte få mig att skriva på en petition till borgmästaren om att denne måtte förvägra Domino Pizza tillstånd att i våra kvarter öppna en take-away. Det hördes en kakafoni. Pizza är vulgärt. Pizzautbärarna kör motorcykel. Lika med buller. Kunderna tar era p-platser. Pizzerior attraherar ungdomar. Störigt och stökigt. Ungdomskriminalitet frodas. De slår in era fönsterrutor. De sparkar er katt. ”Det är”, stod det i petitionen, ”helt enkelt så, att vårt område är olämpligt för denna typ av kommersiell verksamhet”. På liknande vis - ”vårt område är inte lämpligt”, ”vi vill behålla det som det är”, ”här är redan trångt”, ”vi vill inte att främmande livsstilar ska slå rot”, ”våra fastigheter kan tappa i värde” - mobiliseras opinioner för att förhindra att moskéer byggs, att rehabiliteringsbostäder för narkomaner inrättas och att hem för utvecklingsstörda barn kommer till stånd. ”Var som helst. Bara inte här!” Grundinställning: Allt ska förbli vid det gamla, även om det är stötande för begreppen religionsfrihet och näringsfrihet. Jag skrev inte på pizza-petitionen. Jag är nämligen övertygad om att både städer och förorter vinner på att växa och förändras lite hur som helst. Gammalt och nytt blandat. Kollisioner mellan det stilfulla och det vulgära. Högt och lågt, nyttigt och onyttigt, buller och tystnad, reda och oreda sida vid sida. Spontanitet och individualism i stället för centralplanering. Det är så världens läckraste städer kommit till, Venedig och Hongkong - medan storskalig planering och övergripande skönhetsråd gett oss Moskva och Nedre Norrmalm.<Jag fann stöd för mitt resonemang, när jag läste historikern Daniel Boorstein. Han för ett resonemang om ”det fruktbara gränslandskapet”. Livet blir kreativt, där krockar uppstår. I gränslandskapen kolliderar livsstilar med varandra och olika stadier av civilisation, liksom etniska grupper, skilda generationer och manligt och kvinnligt. ”Det är”, skriver hans uttolkare Virginia Postrel, ”ett gränslandskap mellan land och hav, mellan civilisation och vildmark, mellan svarta och vita, mellan invandrare och infödda, mellan stad och landsbygd som påverkar livet ..” Motsatsen råder, när enhetligheten idealiseras. Vems intresse? Vilken allmänhet? Military Road ska enligt stadsplanerarnas beslut vara ett område där boende och företagsamhet blandas. Bordellägarens verksamhet är enligt ett parlamentsbeslut av 1995 laglig, om den inte utövas för nära en kyrka eller en skola. Men i mina kvarter författas nu petitioner. Argument: ”Bordellens entre ligger vid en busshållplats.” ”Antalet p-platser i området är begränsat.” ”Etablissemanget avser att ha jacuzzi vilket kan vara störande för omgivningen.” Och slutargumentet: ”Förslaget ligger inte i allmänhetens intresse”. Det var vad man en gång sa om en planen på en moské i Malmö och om pizzerian i Washington. Vems intresse? Vilken allmänhet? Fråga en muslim. Fråga en pizzaätare. Men horhus på min shopping- och fikagata!? Jag hade, om inte tvisten kommit upp, antagligen inte lagt märke till bordellen. Och skulle jag märkt den, hade jag naturligtvis tittat lika nyfiket på näringsutövarna som på deras kunder. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
