|
|
|
|
|
Monolog-mamman, känner ni henne? Hon kanske har en ny Emmaljunga, med nätet bågnande av flaskor och leksaker och klädbylten, och ett verkligt trevligt leende. Nu går hon emot mig. Jag är just nedsjunken på bänken, utan reträttväg. Lekparken är sensommartom. Hon känner mig inte, utan har känt igen en jämlike, kanske på lukten. Vad vet jag. Vi självmedvetna bebismammor bär våra spyfläckar som kastmärken över axlarna. ”Hur gammal är han”, nickar Emmaljungan vänligt mot min klimp. Jag antar inbjudan och tänker: okej, då kör vi. ”Det är en flicka och hon är sex månader.” Därefter - vet jag - är det min tur. Monolog-mamman väntar. Jag förväntas nu fråga om Emmaljungans bebis. Bestämmer mig för att dra hela frågeformuläret: namn, vikt, längd, tänder, sjukdomar, föräldraledighetens längd. För sedan blir det min tur att tala. Detta har jag ingenting emot. Inte alls. Vi är alla monologmammor. Nästan alla. Kvinnor med bebisar blir vanligen rent ofattbart pratsamma och vi ställer just inga krav alls på mottagandet.Särskilt utvecklat är detta sällskapsspel på öppna förskolor. Samtalen där följer en viss dramaturgi. Jag frågar någon i vimlet: kryper hon än? Sedan lyssnar jag medan kvinnan berättar om hur just denna bebis arbetar med sin kryputveckling, erinrar sig hur processen skiljer sig från de större syskonens, och kryddar med några anekdoter om grannens barn. Medan jag väntar, tyst, och anstränger mig för att inte låta blicken irra alltför synbart rastlöst över hennes axel. Avtalet är: du får prata, så får jag prata. ”...men nu har han börjat äta riktig mat och sover bättre, det måste vara att han äntligen är mätt”, säger Emmaljungan, och ser själv riktigt däst ut. Sedan är det jag. Jag berättar om min lillas nattsömn, men poängterar att hon sover åt helvete för lite på dagarna. Ingen skrytvals. Verkar inte trovärdigt. Däremot drar jag snabbversionen av vårt möte i Hanoi, det brukar intressera, fast är kanske lite på gränsen för vad Emmaljungan ska behöva ställa upp på och nu börjar det gnälla under filtarna. Så skiljs vi åt, helnöjda. Ni tycker kanske att mamma-pladder är svåruthärdligt? Att detta sällskapsliv verkar meningslöst?Att bara sitta där i parkerna och jollra...Brukade jag tänka. Precis som om jag borde ha något viktigare för mig. Det har jag inte. Ursäkta, men hur beter sig andra nyförälskade människor? Kanske lite fixerade? Ni vet säkert. Inte beror det på några heliga hormoner. Det kan jag intyga, för jag har själv inte fött mitt barn. Att bli morsa är inget mysterium. Man kan inte tala om ”gröt i huvudet”. Möjligen välling i hjärtat. Jag är dödsförälskad och ämnar vara exakt så fixerad som jag bara orkar. Det är möjligt att alla andra samtal runt mig kretsar kring ränteläget. Det är möjligt att vuxna män, småbarnspappor, inte talar för att bli sedda och erkända och få svälla. Det är möjligt att de i livets alla skeden för en lärande dialog, tagande och givande. Det är möjligt att det finns viktigare saker än mycket små barns personliga utveckling.Monolog-beteendet avtar dock redan efter något år, vet jag sedan tidigare. För de flesta småbarnsmammor (papporna vet jag mindre om). Jag ser i och för sig inget positivt med att vi tystnar. På väg hem från parken passerar jag Seven Eleven och där står som vanligt några småtjejer och smygröker. Någonstans upphörde de vara centrum för alla vuxnas helhjärtade uppmärksamhet. För hur är det egentligen? På BVC tas bebisar emot som Guds underverk, en glad sköterska ritar kurvor och gör djupintervjuer och ingen tugga potatis är för liten att dryfta.Föräldramöten på dagis är välbesökta, liksom de under lågstadieåren. Sedan tunnas det ut och i högstadiet syns mest välanpassade föräldrar som vill hämta ut det förväntade kvittot på att deras lika välanpassade ungar har fin-fina betyg. Hur blev det så? Kunde jag ta upp i lekparken. Även om det bara blir en monolog. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
