”Nu är den bästa tidpunkten”
Så här skriver Carl Bildt själv i ett extra nyhetsbrev på moderaternas hemsida:

Vänner,
  Jag har i går slutgiltigt bekräftat för ordföranden i den moderata valberedningen Carl Cederschiöld att jag inte avser att kandidera för ytterligare en ny period som partiordförande.
  Redan när vi hade vår första kontakt i april sade jag till Carl att det var åt detta håll som mitt beslut tydligt lutade. Och under sommarens dagar av funderingar har beslutet successivt satts i sten efter många och långa resonemang.
  Efter 13 år som moderatledare har det sannerligen inte varit ett lätt beslut. Det har växt fram gradvis, stötts och blötts, innan det fått slutgiltig kraft. Men jag är övertygad om att detta är den riktiga tidpunkten att göra det som förr eller senare måste göras.
  När jag sommaren för 13 år sedan accepterade att bli moderatledare hade jag en del mål för ögonen.
  Att etablera ett bättre borgerligt samarbete än det vi haft intill dess. Att visa att Sverige kunde regeras under moderat ledning. Att förstärka vår roll som det ledande icke-socialistiska partiet i Sverige. Och inte minst att ta ledningen när det gällde framtidens idéer och att bygga bilden av oss som framtidens parti.
  Då stod fortfarande muren genom Berlin. Internet var nästan okänt. De baltiska länderna var ockuperade. Löntagarfonderna köpte upp företag. Neutraliteten var helig. Varje tanke på att Sverige en dag skulle ta steget in i det europeiska samarbetet var otänkbar.
  I dag är mycket av detta annorlunda. Och jag har haft förmånen att få leda moderaterna genom den mest stimulerande perioden av förändringar i Sverige, Europa och världen på utomordentligt länge.
  Vi förpassade löntagarfonderna till papperskorgen. Vi var med och hjälpte fram stödet för de baltiska staternas frihet. Vi slog nya broar inom borgerligheten. Vi beredde i praktisk politik marken för en valfrihetsrevolution i skol- och välfärdspolitiken. Vi förde Sverige in i den Europeiska Unionen. Vi gav Internet-revolutionen politisk kraft.
  Det har varit tretton spännande och händelserika år. Vi är många som varit med. Och när vi nu bokstavligen står på tröskeln till 2000-talet är arbetet alls icke avslutat men vi kan med fog hävda att vår moderata position som den kraft som bär det framåt knappast är bestridd av någon.
  Vi är i dag framtidens idéers främsta företrädare i ett Sverige som långsamt håller på oss frigöra sig från den tillbakablickande traditionalism som blivit de idélösa socialdemokraternas enda tröst. Vi har allt tydligare blivit ungdomens och de nya framtidsskaparnas politiska företrädare och alternativ.
  Efter det att jag valdes till partiordförande på stämman 1986 har jag fått förnyat förtroende vid stämmorna 1987, 1990, 1993 och 1997. Det har varje gång varit ett stort steg. Och det förefaller sannolikt att jag skulle ha möjlighet till förtroende för nya år om jag stod till förfogande vid stämman i september i år. Jag har känt och känner stor tacksamhet över det förtroende jag fått under alla dessa år.
  För mig har det inte minst inneburit ett ansvarstagande. Och i detta ansvariga ledarskap ligger också att efter bästa förstånd försöka att göra en bedömning av när en förändring är både viktig och möjlig.
  Jag har varit med tillräckligt länge för att veta hur svår den bedömningen är, och att det sällan finns ett alldeles självklart och av alla accepterat svar. Men jag vet också, att det i grunden är långt bättre att göra skiftet när de flesta anser att det är för tidigt än när alla kommit till uppfattningen att det är för sent.
  Efter många och långa överväganden har jag kommit till slutsatsen att nu är den bästa tidpunkten. De inre och de yttra förutsättningarna är goda.
  Det finns i dag en stark politisk sammanhållning i den moderata rörelsen. Vår framtidsinriktning är accepterad som självklar av alla. Den starka förnyelse som kommit till uttryck inte minst i Land För Hoppfulla visar också att det finns kraften att föra denna vidare. Den politiska diskussion som förts, också i media, handlar främst om hur denna politik skall föras vidare och förankras bredare i olika delar av vårt samhälle.
  Det finns också en bred grupp som med kompetens företräder både kontinuitet och förnyelse och ur vilken en ny partiledning utan större svårigheter kan rekryteras. Just balansen mellan den kompetens som ligger i kontinuiteten och den förändring som ligger i förnyelsen tror jag är viktig. Ibland ser man här en spänning. Men den är inte bara nödvändig den är i grunden också konstruktiv.
  Och vi har dessutom det tillhör också bilden en situation med en både försvagad och förvirrad socialdemokrati. En förändring av partiledning innebär alltid ett skalömsningsskede som har sina sidor. Men det är långt lättare att göra det i en situation där vi står politiskt starka och samlade medan den politiska huvudmotståndaren står svag och splittrad som ju är fallet nu.
Tillsammans ger detta goda både inre och yttre förutsättningar för ett skifte. Bättre än vad de kanske är om ytterligare fyra år.
  Det innebär också att det finns goda möjligheter för en förnyad ledning att i ett förnyat samarbete med våra kollegor inom den borgerliga oppositionen bygga ett alternativ till den trötta socialdemokratin. Vi vet att det kommer ett nytt val 2002. Men redan innan dess måste beredskapen för nyval och folkomröstning om den gemensamma valutan vara stark.
  Ett tretton år långt partiledarskap har både för- och nackdelar. En möjlig nackdel, som tilltar med tiden, är att det finns en risk för att alltför mycket formas i partiledarens anda, och att detta i sig blir ett smygande problem.
  Andra kan bedöma den saken bättre, men min bedömning är att även om detta kanske inte är ett dominerande problem i dag, skulle det riskera att vara det om ytterligare fyra eller ytterligare sju år.
  Då skulle vi riskera att passera den gräns där det som i dag fortfarande kanske mest ses som en tillgång allt tydligare skulle riskera att framstå som en belastning. Då skulle vi kunna komma i en situation då det nödvändiga skiftet framstår som betydligt svårare samtidigt som det skulle vara påtagligt nödvändigt. Den situationen skulle inte vara bra för partiet och den samhällskraft vi representerar.
  Jag kommer säkert att få frågan om jag ser de mer internationella frågorna som mer spännande och viktiga än de nationella. Men själva frågan är felaktig.
  I hela min politiska gärning har jag försökt att visa att den motsättningen inte längre finns. Att den samhällsutveckling vi nu är en del av är så integrerad över gränserna att ett politiskt engagemang som ser nationsgränsen som en gräns också för engagemanget aldrig kan bli en framtidskraft värd namnet.
  Hur kan vi diskutera förutsättningarna för integration och samvaro mellan olika kulturer i vårt eget samhälle om vi inte är engagerad i samma fråga i vår egen del av världen?
  Hur kan vi förstå de möjligheter som ligger i den s k nya ekonomin om vi inte är engagerad i den Internet-revolution som sveper fram över världen?
  Hur kan vi börja att formulera framtidens möjligheter om vi inte har kontakt med frontlinjerna också internationellt inom vetenskap och teknik?
  Skall vi vara en politisk kraft som inte bara blir utvecklingens drivved, utan som strävar efter att vara dess politiska spjutspets, måste vi ständigt överbrygga gränserna mellan Sverige och världen i övrigt liksom mellan politiken och samhället i övrigt.
  Det har förvisso sina svårigheter att få förståelse för detta och jag har levt mycket påtagligt med dessa svårigheter i relationer med såväl media som motståndare men jag är alldeles övertygad om att det är en nödvändighet.
  Jag skulle vara oärlig om jag inte medgav att det finns också ett stänk av mer personliga motiv till mitt ställningstagande. Tretton år med framträdande politiskt ledarskap innebär dagligt ansvarstagande som kan inte alltid märks, men som alltid finns och alltid känns. Och i den vändning som mitt liv kommit att ta vill jag att det då och då skall finnas utrymme också för det som betyder ännu mer än det politiska engagemanget.
  Efter tretton är och med ett ställningstagande som måste innebära möjligheten av att de tretton åren blir tjugo är det en faktor som också varit med. Att kunna få uppleva dygn där timmarna räcker till, och somrar som kanske räknas i enheter längre än dagar.
  Det innebär förvisso inte att jag avslutar mitt politiska engagemang. Långt därifrån. Det kommer i grunden aldrig att ske. Jag fortsätter t v mitt uppdrag för FN:s generalsekreterare på Balkan, och hoppas att riksdagen skall ge mig den tjänstledighet som detta kräver. Men framtiden är öppen och horisonterna är vida.
  Jag lämnar efter 13 år över partiordförandeskapet i Sveriges viktigaste politiska parti. Men jag förblir lika engagerad för förnyelsen av Sverige och för freden i Europa - och kommer att fortsätta att göra allt det jag kan i bägge dessa avseenden.