|
|
|
|
|
Visst kunde något enstaka barn vara fött med anlag eller egenskaper som gjorde det handikappat i förhållande till andra eller i förhållande till rimliga förväntningar på ”anpassning” men lösenordet för decenniet och för nästkommande decennium var ”det sociala arvet” i motsats till det genetiska. Minns ni att biltjuvarna kallades för billånare? Att somliga hade bil och andra inte påstods vara så stötande för dem som inte hade att det var helt naturligt att de tog andras bilar. I allmänhet fick ju ägarna dem tillbaka, kanske inte i det skick de en gång hade varit, men ändå. Klassförhållanden, orättvisor, uppväxtmiljöer ansågs ligga bakom kriminaliteten generellt sett. I dag skulle ingen drömma om att kalla bilstöld för billån och om det är något som upptar forskarna - inte bara biologerna och medicinarna utan även beteendevetarna - så är det genetiken, hur DNA-molekylerna dirigerar vår tillvaro. Kriminologin uppfattas väl fortfarande som en del av sociologin och kriminalpolitiken räknar väl fortfarande med politiken, samhällsförändringen, som ett påverkningsinstrument men i debatten om grova brottslingars vidare öden hörs allt oftare påståendet: en gång brottsling, alltid brottsling. Också tendensen att medikalisera eller kemikalisera psykiskt gravt avvikande beteende och dess bot hör hemma i detta nya betraktelsesätt. Den senaste tidens diskussion om pedofilin, dess orsaker och behandlingsbarhet har avslöjat doktrinstrider där kemisterna förefaller att vara på hugget. Pedofili är följden av något slags kopplingsfel i hjärnans signalsystem och det enda som hjälper är kemisk kastrering, påstår vissa psykiatriker som dock lyckligtvis inte står helt oemotsagda. Det fanns naturligtvis farliga förenklingar, felaktigheter och mycken naivitet i människosynen hos dem som förut såg individen som näst intill uteslutande en produkt av ”vad man gjorde honom till” i samhället och familjen. Rent vetenskapligt var synen illa underbyggd. Att det genetiska arvet skulle vara betydelselöst i förhållande till det sociala var naturligtvis nonsens. Dessutom ledde föreställningen om människan som en funktion av yttre förhållanden till att individens personliga ansvar för sitt eget liv tonades ned alltför mycket. Frågan man kan ställa sig är emellertid om vi inte är på väg mot en förenklad människo- och samhällssyn på nytt och med motsatta förtecken. Nu är de sociala omständigheterna av totalt underordnad betydelse för hur våra liv tillsammans gestaltar sig. Vi har den utrustning var har när vi föds. De flesta av oss är försedda med gåvor som gör oss socialt funktionsdugliga och förmögna att ta vara på oss själva och våra närmaste. Tyvärr finns det dock de som inte är det och dem får man städa undan på något sätt. Förenklingar av verkligheten är alltid vilseledande och farliga för vår förmåga att orientera oss i tillvaron. Men om jag ska välja mellan två relativt summariska sätt att betrakta detta vårt jordeliv - ett som betonar vårt kollektiva ansvar för hur vi inrättar världen för oss själva och varandra och understryker att man alltid kan göra någonting, alltid kan försöka förbättra och förbättras. Och ett som säger att det är som det är och att våra möjligheter att ändra något är högst marginella, så väljer jag det föregående. Anledningen till att jag väljer den sextiotalistiska värderingshelheten är den att den ter sig mer genuint mänsklig om vi med mänsklighet avser människans förmåga att mobilisera empati, ansvarskänsla och moral. Jag är övertygad om att sista ordet ännu inte är sagt vare sig bland forskare, politiker eller opinionsbildare om vad som dominerar våra öden - starka genetiska arv eller ett komplext sampel av personliga och sociala erfarenheter. Men om jag väljer riktning att orientera efter väljer jag en som innebär att människan kan göra någonting åt sin situation framför att hon inte kan det.  Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
