|
Allt fler ställer sig frågan: Vart är Sverige på väg? Journalister
sprängs, poliser mördas, gruppvåldtäkter har blivit vardagsmat och
nazismen frodas.
Trodde någon att alla nedskärningar, massavskedanden och politiska
krispaket inte skulle märkas? Att ökad segregering, större klassklyftor,
stor och stabil arbetslöshet och hårdare attityder skulle passera
alldeles obemärkt, inte få några konsekvenser över huvud taget?
Det finns folk i det här landet som har det för jävligt. Som inte har
råd att laga sina tänder, gå till doktorn eller hämta ut sin medicin.
Sjuka och ensamma människor som aldrig har möjlighet att gå ut. Barn som
far illa, vuxna som inte orkar. Jag får tiggarbrev från en del av dem. En ensam mamma som inte har råd att köpa gymnastikskor till sonen. En annan som inte har råd att hälsa på sitt barn. En förvirrad dam som låtsas ringa fel på min mobiltelefon för att få någon att tala med några minuter.På kultursidan i tisdags skrev Tommy Bengtsson om den amerikanske sociologen Richard Sennetts bok The Corrosion of Character. Boken handlar om den slags människa som den nya arbetsmarknaden önskar sig och skapar. När de fasta jobben försvinner så faller de gamla sociala nätverken och strukturerna. Varför då inte ta sin tillflykt till nygamla, beprövade metoder att väva identitet och gemenskap kring - som nationen, rasen eller religionen? undrar Sennett. Naturligtvis har han rätt. Om människan inte får någon plats i det etablerade samhället så skapar hon ett eget utrymme, utanför.
Det senaste decenniet har vi knuffat ut massor med människor ur
gemenskapen. Värst har det varit för ungdomarna.
En rapport från Statistiska centralbyrån, Scb, i januari 1997 visade att
150 000 ungdomsjobb försvunnit under 1990-talet.
150 000 arbeten, enbart för ungdomar mellan 20 och 24 år!!!
Man kan bli skinhead för mindre. Folk reagerar på den nya hårdheten, och jag ser ett starkt och tydligt symptom på detta: nämligen intolerans. Jag märker det i svaren och breven efter mina krönikor.För två veckor sedan skrev jag om det vansinniga i att homosexuella par inte får adoptera barn eller genomgå insemination. Jag har fått hundratals svar på tal, både på nätet och brevledes. Många verkar närmast besinningslösa i sitt hat mot de homosexuella, och intoleransen ökar. Det visar en avhandling vid Stockholms universitet som publiceras inom kort. I den statliga homosexutredningen från 1981 uppgav mellan fem och tolv procent att de var utsatta för hot eller våld på grund av sin sexuella läggning. I Eva Tibys undersökning, som utfördes 1996, var siffran 23 procent. Det gör de homosexuella till en nästan lika hotad grupp som de ensamstående mammorna.
Under täckmantel av att främja de tre nygamla alternativen till trygghet
som Sennett talade om - nationen, rasen eller religionen - ger man sig
på bögarna och flatorna. Det värsta av dessa tre är de kristnas intolerans, tycker jag. Inte för att en aktiv protestant nödvändigtvis är klokare än en rasist (se på Nordirland) utan för att de hycklar så jävligt. Många kristna anser sig själva vara så himmelens fina och förstående och toleranta och stå Gud så innerligt nära, och så fördömer de alla som inte är exakt som de själva.Ursäkta, men vilka hängde Jesus med, om inte hororna och de andra utstötta?
Om Jesus levt i dag hade han garanterat varit med och partat på
homofestivalen Stockholm Pride som pågår för fullt just nu. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|