|
Under sommarens politiska uppvisning på Gotland sas att denna förlorat något i lyskraft. I själva verket är Almedalen en tämligen exakt avbild av politikens nya villkor: inga politiker, bara lobbyister. Till slut kom i alla fall oppositionsledarna, Schyman och Svensson. Men det mest levande på ön var faktiskt ett andeväsen, gamle kapten Slidkniv.
Tjugofem år sedan moderatledaren Bohman härjade i svensk politik, håller vänsterledaren på att göra om hans bravad, denna gången på politikens andra planhalva.
Genom ständiga, inte alltid subtila, markeringar att han egentligen ogillade den politik som fördes av de borgerliga regeringar han själv satt i, lyckades Bohman inför väljarna framstå som den ende konsekvent icke-socialistiske politikern. Det smalt ekonomistiska program Bohman förde fram - som senare kom att prägla åttiotalet - var i och för sig allt annat än konservativt. Men det tjänade sitt syfte, att krympa de borgerliga samarbetsbröderna till hanterlig storlek. Bohman hade upptäckt den svenska politikens inneboende paradox. Politiken formas i mitten, men den formuleras från kanterna.Idag exploaterar uppstickarna Schyman och Svensson, var och en på sitt sätt, denna insikt. Schyman genom att demonstrera skillnaderna mot socialdemokratisk regeringspolitik: det finns ett vänsteralternativ. Svensson genom att förstöra moderaternas affärsidé, strunta i skillnaderna mellan de borgerliga programmen och ospecificerat mana till samling, samling, samling. (Ju mer dramatiska Alf Svensson kan göra sina samarbetsinitiativ, desto farligare blir kd för moderaterna. Den hysteriskt övervärderade Bildt förmådde nämligen aldrig avsluta vad svärfar Bohman hade påbörjat: att göra en stor strukturaffär på den borgerliga sidan.)
Regeringspartiet har motsvarande svårighet. (s) läcker okontrollerat vänsterut och ledande socialdemokraters desperation över vad Schyman utsätter dem för, är uppenbar. Men det hjälper dem föga. Processen har, som Fälldin upptäckte, inget naturligt slut. Ställer Persson ut Schyman i kylan, möts han av ett bombardemang av vänsterkritik över hela fältet. Får hon vara kvar i regeringsunderlaget, legitimeras hon som en seriöst påverkande kraft. Hur Persson än bär sig åt, blir det fel.Problemet är att regeringarna Carlsson och Persson de senaste åren så tydligt har demonstrerat för sina väljare att det inte finns någon intressant vänster inom socialdemokratin. Vill man driva regeringspolitiken åt vänster, är det naturligt för socialdemokrater att välja Schyman. Det var precis den processen Bohman satte igång på sin tid. Folkpartister och centerpartister valde moderaterna för att påverka sina egna partier. Men där blev de kvar.
En av de mest välkomna trenderna, sett från Schymans horisont, måste vara den socialdemokratiska vurmen för Tony Blairs Nya labour. En politisk rörelse som just syftar till att inte bara forma, utan att formulera politiken från mitten.
Men politik i Sverige är annorlunda och kräver mer. En socialdemokrati utan stark högerflank, är regeringsoduglig. En socialdemokrati utan en levande vänster, är ointressant. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|