|
|
|
|
|
Dagens Nyheters ledarsida läxar upp Robert Weil - som om Thore Skogman skulle ge sånglektioner till Pavarotti Jag vet inte hur många gånger det senaste året jag har hört att påståendena om det dåliga företagsklimatet visserligen är överdrivna, eller tom felaktiga, men att det inte förtar något av kritiken. Det är nämligen företagarnas ”subjektiva” upplevelse av företagarklimatet som räknas. Även Dagens Nyheters ledarsida instämde häromdagen i detta. Det är inget större fel på företagsklimatet jämfört med andra länder, menade DN, men kraven från företagarna måste trots det tillgodoses, eftersom upplevelsen är så stark.
På mig låter det i och för sig som om kritikerna vore i större behov av terapi än av marginalskattesänkning.
Snarare tror jag att diskussionen borde handla om moral och ansvarstagande. Även en liberal ledarsida har sitt ansvar: att kunna identifiera ett särintresse på marsch.För att till fullo kunna uppskatta denna längtan att sälja de svenska nationalklenoderna, kanske man bör känna till att de flesta direktörer har stora belöningsprogram som faller ut när deras bolag säljs, alternativt kan fördubbla sina löner när företaget blir utlandsägt. Man bör alltså ta Londonresenärernas egna påståenden om sin kolossala vurm för folk och fosterland, med en liten nypa salt.
De företagare som framhävs som sanningsvittnen om det dåliga företagsklimatet visar sig vid närmare anblick inte heller vara företagare, utan tjänstemän på olika exportföretag. DN nämner med beundran Volvochefen Leif Johansson. Även Johansson är tjänsteman, även Johansson har vittnat om sin stora kärlek till svensk industri. Den kärleken var så stor att han var tvungen att sälja halva Volvo. Affärsmannen Robert Weil riktade nyligen ett varmt känt tack till svenska folket från en som blev rik under 1980- och 90-talen. I en artikel som blev läst och kommenterad, slog Weil kort och koncist fast att kapitalägarna hade skäl att vara nöjda.Den tacksamheten togs inte väl upp. Här kunde man kanske tänka sig att DN:s ledarsida med hänvisning till Weil kunnat lugna alla oroliga direktörer. Weil är dock, till skillnad mot direktörerna, en riktig företagare. Men, nej.
Weils lilla ironiska notis bestods på stående fot med en gravallvarlig nationalekonomisk panikföreläsning. Finansmannen fick veta att han inte tagit hänsyn till en lång rad ytterst invecklade samband. Därtill hade han enligt DN inte blivit rik på rätt sätt han har inte sålt och flyttat till London mannen har bara haft tur och bör därför på sin höjd tacka Gud. Med all respekt för Dagens Nyheter, men att höra tidningens ledarsida läxa upp Robert Weil i ämnet finansiell ekonomi, är som om Thore Skogman skulle ge sånglektioner till Pavarotti.Troligtvis är det som framför allt oroar med Weil, inte alls hans åsikter, utan att han är helt sin egen. Han representerar ingen, är inte ekonomiskt beroende av någon och kan säga precis vad han tycker. En person av det slag som alltid har ingett det officiella Sverige starka olustkänslor. En man som ingen har en köttkrok i det bådar inte gott. Det fanns väl något positivt även för Sveriges del när nyliberalismen en gång kom till byn: att våga gå sin egen väg, att bryta sig loss från ett fjättrande kollektiv. Just den aspekten blev emellertid kortlivad. Tron på starka och egensinniga individer, sådana som Weil, visade sig bara gälla rent teoretisk.
På Timbro samlades allvarliga unga män i slips vars högsta önskan föreföll att vara att fylla femtio. Mellan tätt sammanpressade läppar muttrades saker som "all skatt är stöld", men fram på småtimmarna var det samma gamla borgerliga framtidsdröm som kröp fram: fast anställning och en doktorshatt. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
För att förstå drivkrafterna bakom dagens företagsflytt behöver man inte drunkna i ekonomi. Det är viktigare att förstå flockbeteende.