Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
ONSDAG 19 MAJ 1999
  

Text: Carl Hamilton
Tyck till om Carl Hamiltons kolumn
Perssonkritiken
är rent hyckleri

Det säger en del om samhällsklimatet att en anklagelse för att ha misslyckats med att ta ner arbetslösheten möts med en gäspning, medan påståenden om att ha petat någon i magen anses förödande.
  Christer Isaksson har skrivit en journalistiskt rapp bok om Göran Perssons ledarskap. Isaksson beskriver en uppkomling och outsider utan annan bas än den egna ambitionen och förmågan. Persson har inte ärvt makten av pappa och mamma, inte fått den av svärfar, inte haft någon mäktig mentor som banat väg, aldrig varit populär i media. Han är helt sin egen.
  Och precis som maktteoretikern Machiavelli en gång förutsade, kommer den som är sin egen lyckas smed att mötas av misstänksamhet.
  Professor Olof Ruin är en annan i raden av kommentatorer som nyligen gjort ett liknande försök i denna nypopulära gren – att kritiskt bedöma statsministerns karaktär. Även Ruin har funnit brister.
  Paradoxalt nog kommer den hårda personliga kritiken samtidigt som Persson faktiskt kan peka på en rad handfasta framgångar inom det som rimligen är hans huvudområde, den ekonomiska politiken.
  Framgångarna verkar inte vara en tillfällighet. Isaksson beskriver hur Persson före sitt tillträde – helt riktigt – gör bedömningen att det krävs ett starkt politiskt mandat för att få grepp om de gigantiska offentliga underskotten. Han skaffar sig det starka mandatet och löser uppgiften.
  
Det märkliga är att när Isaksson och andra vänder sig om och skall moralisera över sin huvudperson, stryker de på tjockt med sockerlag. Nu är det helt andra karaktärsdrag som hyllas än de som har visat sig fungera.
  Om man kritiserar en misslyckad ledare genom att säga att det gick snett för att han var för dominerande, är ju kritiken uppenbar och tydlig för alla. Men att säga: Det gick bra för att han var dominerande, hur skall detta förstås? Vad är egentligen slutsatsen?
  Jag tror att lärdomen mindre handlar om föremålet än om betraktaren.
  I media värderas karaktärsdrag från den privata sfären högt. Att visa känslor, att tala öppet, att gråta, att lida, att visa empati med motståndaren, att visa ånger, att ge alla kring bordet lika stort utrymme, att bejaka andras känslor, allt sådant som vi kan uppskatta i privatlivet, anses som någonting mycket fint och ädelt också inom politiken.
  Klassiska egenskaper från den offentliga arenan – handlingskraft, beslutsamhet, uthållighet, list – däremot, värderas inte bara lågt. De upplevs som karaktärsbrister.
  Här finns alltså en uppfattning att politik faktiskt kan vara något helt uppriktigt och alltigenom generöst. Ingen partiledare försöker någonsin växa på något annat partis bekostnad. Det går att skära tio procent i en budget, utan att någon far illa.

Forskare i affärsetik brukar beskriva affärslivet på ett liknande sätt. På min tid inom området var det alltid en bombsäker show-stopper att hävda att godhet var lönsamt. Det var oerhört uppskattat – i synnerhet bland företagsledare som utan att blinka skulle ha borrat efter olja genom familjegraven.
  Men den typen av moraliserande säger inte så mycket om vårt behov av klarhet. Desto mer om mediesamhällets behov av hyckleri.
Isaksson hävdar att Persson är impopulär inom arbetarrörelsen. Mitt intryck är att Persson framför allt är respekterad. Om Perssons privata egenskaper vet jag, till skillnad mot debattörerna, ingenting. Om hans ”stil” nästan ingenting. Men i dessa tider, med en amerikansk president som hulkar ånger på beställning, måste jag erkänna att jag uppskattar en politiker som är så totalt i avsaknad av inställsamhet.
   Carl Bildts regeringsperiod var en provkarta på önsketänkande, katastrofala felbedömningar och en osannolik blandning av tvärsäkra uttalanden och fumlande i maktens korridorer.
  Konkurser. Massarbetslöshet. Budgetkaos.
  Men Bildt var en trevlig man.

Beskrivningarna av Perssons värv är möjligen korrekta. Men kritiken är i långa stycken hyckleri. Den moral som predikas är offrets moral.
  I grunden ligger troligtvis en uppfattning att politik egentligen inte handlar om att hantera fullt legitima intressemotsättningar eller att driva igenom sin vilja, utan politikens uppgift är i grunden terapeutisk. Att lindra, lugna och trösta.
  Sett ur det perspektivet har Persson onekligen en del att lära.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER