|
|
|
|
|
I fem veckor har jag nu – som ett bihang till Renata Chlumskas och Göran Kropps Mount Everest-expedition – klockan åtta om kvällen krupit ner i min blå dunsovsäck i mitt lilla gula kupoltält, när nattkylan börjar krypa ner till minus femton. Varje kväll ligger jag då och lyssnar till ljuden från det blå koktältet. Sherpas diskar, sherpas röjer. Detta sker under fniss och glädje. Gapskratten skallar. Det är som en munter strof i Cornelis Vreeswijks brev från kolonin. Medan jag somnar bort från kyla och ljuden mattas undrar jag vad de snackar om. Och varför är de så glada. En morgon frågade jag Wongchu Sherpa, en 32-åring som med företaget Peak promotion trekking agency är framgångsrik i klättrarbranschen: Vad pratar ni om där på kvällen? ”Pratar om? Några pratar om äktenskap och sina barn. Men de flesta skojar om fruntimmer. Göra sås, ha-ha.” (Göra sås är sherpa-begreppet för att knulla.) Jaha. Konstigare var det inte. Jag tror att jag samtidigt kommer på varför det hos sherpas finns sådan livsglädje. Sherpas är mongoler. De är en bergstam acklimatiserad till extremt höga höjder i Himalaya och mycket lika sina kusiner tibetanerna på andra sidan de vita, åttatusen meter höga topparna. Sherpas säger att de själva jämför sig med japanerna. De är mongoler. De är lhama-buddhister. Men naturligtvis är de mera lika de så kallade naturfolken: indianer, inuiter, Australiens aboriginer, samojeder, kanske samer i Sverige, Norge och Finland.Men en detalj skiljer sherpas från de andra naturfolken: det finns inget förorättat över dem. Inget kränkt, inget depraverat, inget surmulet. Varför är det så? Svaret är enkelt. Många av naturfolken har tappat eller fråntagits sin självrespekt, när i ett modernt samhälle i en modern tid deras livsstilar blivit irrelevanta. Du skjuter inte bison med pilbåge i 1900-talets sista år. De australiska urinvånarnas poetiska vandringar förefaller bisarra i överkant. Eskimåers säljakt i livsfarligt kalla vatten imponerar. Men de fyller inte en rationell funktion. De är meningslösa. Ute ur fas. Med bergsfolket sherpas är det tvärtom. Deras självkänsla har i en tävlingssugen värld stigit. De har skaffat sig rollen av Stålmannen. Sherpas har en medfödd, tillägnad och uppövad förmåga att leva på hög höjd. De har i fysiologisk bemärkelse en bättre syreupptagningsförmåga. De var länge småbrukare med terrasserade små åkrar högt över de nivåer där människan normalt bosätter sig och arbetar. Sherpas blev ovärderliga när bergsbestigning blev en passion bland britter och svenskar, japaner, amerikaner, taiwaneser, kanadicker, mexikaner, entusiaster från de flesta av världens sportbesatta länder. Sherpa! Vilken klang i själva ordet. Jag minns min egen fascination från våren 1953, då jag som liten grabb mötte begreppet sherpa. Det var då – detta var vi på samrealskolan i Ängelholm övertygade om – mera Tenzing Sherpa än Edmund Hillary som såg till att toppen av Mount Everest bestegs. Tänk, å ena sidan en vanlig anglosachsisk nyzeeländare, å andra sidan människa med ett solbränt ansikte, vita tänder, sneda ögon och ett oemotståndligt leende. Äventyrsromantisk, mystisk, mytisk. En övermänniska! Tarzan!! Sherpas leder attackerna mot de högsta topparna. Han håller den vite mannen i handen. Han gör grovgörat. Han tar riskerna. Det finns en glamour kring honom och det i sig själv ger honom självkänsla och yrkesstolthet. Det finns 200 000 sherpas. De flesta lever som småbönder eller har flyttat till huvudstaden Kathmandu och är kontorister, lärare och ämbetsmän. Bara 2 000 arbetar som höghöjdssherpas – men det är bland unga sherpas statusjobbet och drömmen, har samma roll som hjärtkirurg och stridspilot i Sverige. De är anständigt betalda. De har en framkörningsavgift för att utrusta sig ordentligt på 11 000 kronor och lön på 80 kronor dagen. En kok- och disksherpa får 8 000 i startavgift och 50 kronor dagen. Ett slag kom jag senare att tro att sherpas i likhet med flera andra asiatiska folk och en rad naturfolk på grund av en annan uppsättning enzymer i magen tvångsmässigt blev alkoholister. Tenzing dog som ett fyllo i Darjeeling Vår egen tids mest hyllade sherpa är Ang Rita som bestigit Mount Everest tio gånger. Men hans framtid är oviss sedan han fått för stor smak på brännvin. Det fanns en tro, att sprit gjorde dem starka. Men en annan stjärna, Apa Sherpa, som nu är den mest efterfrågade och har bestigit toppen nio gånger, är obrottsligt nykter och andra sherpas beskriver honom som ”vår ambassadör”. Med den självkänsla som råder finns inte, tror jag, risken för stigande alkoholism. Men, slog det mig, jag hade hört att sherpas livslängd är kort. Jag frågade min egen favorit, Wongchu, 32. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
