Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 25 APRIL 1999
  

Text: Staffan Heimerson
Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn
Mount Everest Basecamp är en jävla plats

”Men”, hördes det i mässtältet med dess batteri av Ekströms blåbärssoppa, Vicks lakritskarameller och Kalles kaviar, ”poängen med Kroppens resa hit är ju, att han ska plocka NER skräp. Men nu i stället”

 Visserligen är publiken för svenska internskämt begränsad på en plats som den här med dess upptäckts- och äventyrsglamourösa geografiska beteckning: MOUNT EVEREST BASECAMP.
 Lockande. Ja. Men en jävla plats. Du befinner dig mitt i vad som fortfarande är jordens skapelseprocess. Det är en väldig kittel ,omgiven av världens högsta bergstoppar, den hösta av dem är Mount Everest med 8.848 meter. Ingen växtlighet. Marken är i grunden en glaciär men täckt av sprängsten (jag har inte sett värre sedan Forsmarks kärnkraftverk var under uppbyggnad) Himalayas tystnad bryts av jordskred och laviner och det känns som om ett X2000 kör rakt genom ditt gula lilla tält. Du kryper ihop i sovsäcken som ska skydda dig mot nattkylan om femton minusgrader.

Baslägret ligger på en höjd som av läkarvetenskapen betecknas som ”extrem” och ”osund”. Det är jävligt högt; betänk att när idrottsmän numera höghöjdstränar sker det på 1.700 meter, betänk att Europas högsta bergstoppar sällan når 4.000. Detta basecamp är legendariskt sedan den nye zeeländske kreatursuppfödaren Edmund Hillary den 29 maj 1953 just härifrån riktade attacken och blev förste man på Everests topp.

 Basecamp ligger på 5.300 meters höjd. Det inte bara kallas Jordens tak. Det (long-f)R Jordens tak. Assimileringen till höjden är svår. Du tappar aptiten, du kräks och skiter diarré. Du vinglar som en drucken, när du med skidstav i handen går trettio meter från ditt tält till mässen. Luften är torr. Du flåsar. Det dunkar mot pannbenen. Aptiten försvinner. Du blir glömsk. Jag har i natt i timmar legat och grunnat över namnet på mitt yngsta och vackraste barnbarn . (Kom just på det! Alma!!).
 Härmed vet ni alltså var jag sedan några veckor befinner mig och känner samtidigt miljön för den folkkäre äventyraren Göran Kropps nya lilla expedition med dess vilda och vällovliga syften. Det var en sinkadus att Kropp och jag fann varandra, när han medarbetade i min serie historiska tv-dokumentärer. Kanske var Kropp tillfälligt blind och missade, att jag är gammal och klen. Men han sa: ”Häng med till Everest så ska du få se!”

Jag blev alltså ruggigt sjuk. Inmarschen tog mig tretton dagar i stället för planerade elva. Jag skämdes för att jag drog ner på farten. Jag fick luta mig på en sherpas arm. Jag fick syrgas i tältet. En natt ñ så minns jag det ñ satte sherporna en kycklinggul kräkla på mitt huvud. ”De gör mig till en ny lhama”, tänkte jag. (När jag vaknade på morgonen var förklaringen mera prosaisk. Det var kapuschongen till min Helly Hansen dunjacka). Och nu satt jag i mässtältet och väntade på att få ta på mig rollen som Svarte Petter
 ”Jo”, kom det förväntat från en expeditionsmedlem med ambition att vara lustigkurre, ”poängen med Kroppens expedition till toppen är ju, att han ska ta ner skräp.” Sant: I en kombinerat idealistisk och publikknipande gest tänker Kropp ”städa berget”, knäppa tidigare expeditioner på näsan, bland annat någon svensk, för att dessa lämnat hundratals förbrukade syrgastuber efter sig.
 ”Ta ner skräp!? Men va fan gör Kroppen? Släpar UPP ett gammal vrak!”
 Hö-hö.

 Jag tänker inte mycket på hur jag ska revanschera mig. Desto fylls jag av underströmmarna i det outtalade drama som pågår. Mission Kropp har ju mera än att städa på agendan. Kropps Ingrid Bergman-lika fickvän Renata Chlumska ska ju inom några veckor matchas till att bli första svenska kvinna på Everests topp.
 Samtidigt finns i området den skickliga 38-årige klättrerskan Tina Sjögren som har exakt samma ambition: att bli första svenska på toppen. De diplomatiska förbindelserna mellan lägren är brutna.

Jag behöver knappast skissa mer. Vi vet genom konstens, tävlingens och äventyrens historia betydelsen av rivalitet och demonisering. De tunna linjerna mellan dyrkan och hat, beundran och avundsjuka. Enklaste exemplet: Salieri och Mozart i ”Amadeus”. Nästan lika enkelt exempel: konståknings-tvåloperan Kerrigan/Harding i Lillehammer-OS.
 Tävling testar karaktär. Det finns en delikat balans mellan ädelmod, gentlemannaskap och segerlystnad. Vem är den verklige segraren i ”Chariots of Fire”, filmen om juden som i Paris-OS 1924 missar sin guldchans därför att han inte kan tävla på en sabbat eller den skotske ädlingen som därför i ett annat lopp avstår sin plats till juden

Men man tävlar ju inte i allt. Jo! Nej! Tjurfäktning är inte tävling. Det är mera som att regelmässigt men individualistiskt genomföra en komplicerad pianokonsert. Men sommaren 1958 (om mina minnesceller inte är utslagna på den här idiothöjden) hetsade aficionadon Ernest Hemingway sin favorit bland matadorer Antonio Ordones och tjurfäktningen doyen Luis Miguel Dominguin att i en serie mano-a-mano ta risker bortom det sunda. Det slutade i tragedi. Hemingway portades för gott i Spanien.
 Begripligt? Sunt? Osunt? Livet självt? Går det att stoppa?
Staffan Heimerson  Jag har något att fundera över, medan ödessymfonin ekar mellan bergstopparna här - och jag ska försöka hålla mig på benen.




Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77


   
  FLER NYHETER