Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 10 APRIL 1999
  

Text: Kerstin Weigl Våren är inte
bara underbar
Min kropp rinner slapp ur sängen och jag landar på stumma vader. Påskledigheten på landet är slut. Nacken knakar. Högra handleden har tagit slut och armbågen liksom hänger löst. Fönsterputsen? Eller lövräfsandet?
   Ljuset strilar genom mina grårandiga fönster. Vem har bestämt att våren är vacker?
  I Kosovo finns ingen nåd, skriker min teve.
  Jag brygger en påtår och byter kanal till min hemliga last, Ophra Winfrey. Inte ens hon är på humör. Ämnet är män som har fått stryk av sina fruar, och tre skäggiga män kurar i varsin fåtölj. ”Jag är så TRÖTT på människors problem”, utbrister Ophra. ”Jag har suttit här i 14 år nu och lyssnat på folks problem.”
  Män som misshandlas? Jag borde kanske skriva om det.
  Jag låser ytterdörren och noterar att vinddrivet grus bildat en ansenlig hög vid min tröskel. Knapparna i hissen är äckligt kladdiga, varför har jag inte sett det förut?
  Mina svarta strechjeans, för 700 spänn, har under vintern blivit grå. Det avslöjas i dagsljuset vid hållplatsen. Bussen stänker upp ett spritt mönster prickar över vaderna. Skitsamma.
  Vem har bestämt att våren är underbar? Kraven på lycka är det tyngsta av alla.
  På våren får jag städnoja och river ut allt jag äger. Ut med allt unket, in med frisk luft och såpdoft och goda tankar. Men hur jag än gnor är det förgäves, för så fort jag torkat alla köksluckor upptäcker jag de kletiga golvlisterna och vem fan orkar krypa runt dem?
  Men det är väl inget att skriva om.

Tydligen har jag snarkat hela natten. Halsen känns torr, och pormaskarna har stelnat till små vårtor.
  Många mail radas upp när jag slår på datorn. En man skriver att jag är så äcklig att jag borde stoppa upp tidningen ni anar kanske var. Han utvecklar dessa synpunkter på mitt utseende. Känns inget vidare.
  Men allting är fult om våren, tänker jag och ser ut genom fönstret mot slakthusområdet, fasaderna med breda strängar skit och de smutsiga fordonen, ettriga gråsuggor i köer som aldrig tar slut.

Hur ska människan förhålla sig till våren? Korta stunder, sittande i eftermiddagssolen med en öl, kan jag blunda som alla andra och mumla om miraklet som sker. Men i hemlighet ser jag fram emot de tidiga höstmånaderna då ljuset är lika blått men lovar friskhet, nystart, mer realistiska förväntningar och dämpad belysning på mina nötta tapeter.
   Fast det är väl inget att skriva om. Jag borde kanske skriva om Roger Fransson, kristdemokraten i Uppsala, som råkade försäga sig. På något annat vis kan jag inte förklara hans inlägg i debatten om kvinnomisshandel: ”Det finns kvinnor som är ragator och kvinnors makt utövas genom manipulation och på ett mer verbalt sätt.”
  Hoppsan.
  Han råkade försäga sig och yppa det som andra män mumlar. För jag vet vad de säger sinsemellan ”...man får förstå honom också, hon är ju faktiskt en riktig ragata...”.

Försägningar är alltid lika intressanta. Men alla bär vi på fördomar. Och frågan är om Fransson förtjänar nackskott för sina.
  Jag har själv djupt rotade fördomar mot just kristdemokrater. Jag tänker mig dem som omogna och osäkra män, rigida, lite slappa i hullet, med välstrukna skjortor och fåniga skor och förvirrade tankar om den heliga kärnfamiljen. Kanske ungefär som Roger Fransson. Han bär loafers med tofsar, ser jag på bilden, och blir lite uppiggad.
  Kanske är jag en ragata.
  Kan det vara något att skriva om?
  Nästa dag regnar det, gud-ske-pris. Jag är dödens trött. Flaggorna utanför elektronikbutiken står ut som spjut utanför mitt arbetsfönster. Men världen känns faktiskt lite verkligare för mig.
  
Jag slår upp Barbro Alfvings dagböcker, den makalösa journalisten, och ändå så jagad av tvivel och prestationskrav. Hon visste vad oro är.
  Jag läser vad hon skriver en vårmånad för 60 år sedan, en dag då hon förebrår sig för att hon ”är så egocentrisk så man borde skjutas”: Världskriget står inför dörren, men herrarna törs nog inte, tror hon. ”Jag känner mig på kant med såväl gud som djävulen som hela världen och ju mer man hostar desto mer hostar man som bekant.”
  Sedan finner jag, som så ofta med Alfving, det jag söker.
  Hon skrev om våren 1939:
  ”Det är så mycket annat jag egentligen skulle vilja skriva om än rena fakta men det blir så bottenlöst. Om tiden och världen och att man inte kan vara glad åt någonting, inte riktigt, så länge de tar Albanien.”

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
telefon: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77

   
  FLER NYHETER