|
|
|
|
|
Minns ni Lasse Viren, Finlands löparkung från 1970-talet? I förrgår blev han riksdagsman för moderata samlingspartiet med ett personligt röstetal som överglänste de flesta garvade politikers. Lasse Viren tillhörde förhandsfavoriterna på tiotusen meter vid olympiska spelen i München 1972. Finländarnas förväntningar var enorma. Aldrig någonsin glömmer vi det blodisande ögonblicket i den olidligt spännande finalen då Lasse Viren faller, ligger där på alla fyra i bortre långsidans början medan det övriga löparfältet flyr sin kos. Nå, Viren reste sig, sprang ikapp och vann. Därefter tog han ytterligare ett guld på femtusen meter samt två till på samma sträckor vid OS i Montreal 1976. Så mycket mer än fallet behövde Lasse Viren inte marknadsföra i sin valkampanj för att bli invald i riksdagen enligt det besynnerliga personalsystem som är Finlands. Det enda anmärkningsvärda i sammanhanget är att det sker först nu. Lasse Viren har faktiskt kandiderat en gång förut för riksdagen men då föll han igenom. Varför lyckas han plötsligt över tjugo efter sin storhetstid? Lasse Viren själv förklarar söndagens framgång med att han den här gången satsade betydligt mer helhjärtat på att bli vald. Och det är kanske inte uteslutande på sina idrottsmeriter som Virenfick sina röster. På senare år har Lasse Viren profilerat sig som högerman och en del av hans understöd innebär säkert en politisk markering från hans väljare.Vidare bör man påpeka att Viren, som så många andra moderna toppidrottsmän, gör ett i många avseenden kompetent intryck och kan naturligtvis bli en väl så god riksdagsman som någon annan. Likväl vore det ju dumt att förneka att det är guldmedaljernas ryktbarhet Virens väljare har röstat på och att de därmed egentligen inte gjort något politiskt val. Och det är kanske inte så konstigt att många har fallit för den frestelsen just i år för maken till substanslös valrörelse har man sällan sett. Eller låt mig uttrycka saken så här: Politiken har avpolitiserat sina uttrycksmedel så gott som helt och hållet i Finland. Det är inte med politiska budskap man vänder sig till väljarna. Det är med reklamslogans som på pricken liknar all annan reklam. I en sådan avpolitiserad offentlighet blir ju all positiv berömmelse gångbar vid val till de beslutande församlingarna, inte minst idrottslig som står högt i kurs hos allmänheten. Litet grann så här har det alltid varit i Finland där politiken – eller låt oss säga demokratin – betraktats med ett stänk av misstänksamhet alltsedan inbördeskrigets dagar. Men de senaste åren har det hänt något. De distinkta politiska alternativen har upphört i Finland. Processen har pågått länge och nått något av en fullbordan under Paavo Lipponens regnbågsregering.Politikerna bestrider gärna alternativlösheten eftersom de urskiljer skiljelinjer i sin maktkamp. Politikerna måste dock inse att väljarna inte ser det de ser. Följaktligen stannar väljarna hemma eller röstar på en Lasse Viren. Vidare har den veritabla explosionen av nya reklamfinansierade medier inneburit att också politiken marknadsför sig som vara med enkel etikett. På etiketten ska det stå något fyndigt och lagom intetsägande som inte stöter någon. Men hittar man inget sådant får man köra med uttryck som bär på positiva värdeladdningar. Finland behöver handling i stället för ord; alla har rätt till lycka; fast ledarskap; jag vet, du vet, vi vet alla att förändring är nödvändig... Detta och hundratals liknande floskler är vad Finlands politiker har öst över väljarna. Och eftersom var och en gör reklam för sig själv personligen kan dessa visdomsord räknas i tusental vilket i slutändan innebar rena nedsmutsningen av den politiska offentligheten. I det politiska klimatet är det tryggt val att rösta på Lasse Viren, mannen som vet hur man kommer igen, reser sig mot alla odds, uträttar det omöjliga och aldrig ger upp. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se telefon: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 |
|
