”Sorg går inte över – men går att leva med”

”Kistaprästen” om den svåra bussolyckan i Norge – tio år efteråt
JESUNDA. Tio år har gått sedan kyrkoherde Stig Jonsson väcktes av ett telefonsamtal från en journalist med frågor om en ofattbar olycka i Norge – 12 skolbarn i hans församling Kista var döda.
  Det var början på de sorgearbeten han följt nära.
  – Sorg går inte över, säger han.
  – Men människan klarar mer än vad vi tror.
   Vi sitter i solgasset på ett berg utanför Mora. Kistaprästen, född i Luleå, har flyttat till Dalarna. Han är 68 år, en kortväxt man, starkt handslag. Han bär sitt kors väl synligt.
  – Jag lärde mig bland annat hur skrämmande illa förberedda vi var för en sådan olycka, säger han.
  – Jag lärde mig också att verkligen möta människor i sorg, inte som allsmäktig präst med svar på alla frågor, utan som medmänniska.
  Han har fortfarande kontakt med flera föräldrar som miste sina barn.
  – Jag vet att varje årsdag, i synnerhet den här tioårsdagen som uppmärksammas i media, är ett trauma. De upplever att det aldrig tar slut.
  Olyckan har satt andra spår, i svenskt samhällsliv. För vad som skett efter 15 augusti 1988 är att svenska språket tagit upp ett ord som för de flesta äger en mening: ”krisgrupp”. Då existerade inte begreppet.
  Stig Jonsson stod plötsligt i kyrkan med ett 60-tal chockade anhöriga. Han och diakonissan Ylva Johansson ringde själva ihop kuratorer, präster, läkare, socialpersoner och vanliga husmödrar som kunde möta de sörjande, framför allt lyssna. Medan myndigheter stod handfallna.
  De flesta föräldrar fick läsa om olyckan i morgontidningen. Det fanns ingen plan. Ingen tog ansvar för information, ingen samordnade personal.
  Stig Jonssons vision av krisberedskap, med utbildade frivilliga i närområdet som bas, är delvis förverkligad.
  Livet har gått vidare i Kista.
  Själv har han också satts på prov. De anhörigas krav på konkreta besked om Guds mening skapade tvivel inom honom.

”Teologin räckte inte till”
   – Jag tyckte att jag kom med klyschor. För en människa som mist sitt barn hjälper det inte att höra ”Gud är kärleken”. Teologin räckte inte till. En formulering som kom till mig är att ”allt som sker kommer inte ur Guds hand, men allt vill Gud ta i sin hand”.
Finns en mening med att barn dör?
   – Nej. Det finns ingen Guds mening att krossa människor. Så mycket som sker är människoskapat. Samtidigt VET jag att Gud har en vilja att ta detta i sin hand. Fast jag inte kan förklara. Vem kan förklara Gud?
Går sorgen över?
   – Jag brukar säga att det kommer en tid då du kan vara glad igen, men sorgen och saknaden finns kvar. Fast man kan leva med det.
Det talas om att de som gått igenom en kris ”mognar och växer”, som om de vore en sorts förädlade människor...?
    – Då blir det fel. Lidandet i sig har ingen mening. Till en människa i kris kan man inte säga ”du ska se att det gör dig starkare”. Men den som frågar ”kommer jag alltid vara ett vrak?” kan jag svara: nej.

Anhöriga samlas på tioårsdagen
I dag samlas anhöriga till de tolv barn och fyra vuxna från Kista som miste sina liv i en tunnel i norska Måbödalen.
   Orden ”sorg” och ”Kista” är sammanlänkade i svenskarnas medvetande.
  Tio år har gått.
  Men krisgruppen finns kvar. Flera familjer har rest till Norge. Andra möts i Kista.
  Den 15 augusti 1998 är för dem endast en i raden av årsdagar, de som varit, och de som komma skall.
  Några av dem vistas mycket påtagligt i sorgen, andra ”lever vidare”.
  En gång i veckan är Kista församling fortfarande mötesplats för anhöriggruppen. Alla håller någon kontakt, fast en del sporadiskt.
  – Det finns en felaktig föreställning om att sorgen tar en viss tid och sedan är det bra, säger Ylva Johansson, diakonissa som följt Kistafamiljerna från första stund.
   – Men det här är en gemenskap som behövs. Sorgen tillhör deras livsexistens. Det är inte märkligare än att tillhöra en frimärksklubb.

Olyckan tog 16 liv Den 15 augusti kraschar en buss med barn och föräldrar från Kvarnbackaskolan i Kista mot en bergvägg i Måbödalen, 18 mil från Bergen. 16 människor dör, varav 12 barn, och 19 skadas. De anhöriga i Sverige flygs i ett chartrat plan till Haukelands sjukhus i Bergen. Församlingen i Kista blir samlingsplats för sörjande. Kyrkoherde Stig Jonsson tar på sig att organisera omsorgen och samordna polis, sociala myndigheter och sjukvårdspersonal. Något officiellt kristeam existerar inte.