Fortsättning på domslutet.......

Övrig bevisning, som varit känd innan hovrättens dom vann laga kraft, avser motivfrågan. Den omfattar dels förhör med Sigge Cedergren den 13 oktober och den 18 november 1988, dels förhör med de likaså i målet hörda vittnena ZZ och Harri Miekkalina, vilka förhör hållits den 30 januari 1989 respektive den 23 november 1988 och den 26 april 1989, dels ock som skriftlig bevisning korrespondens mellan Christer Pettersson och Lars Tingström som påträffats hos dem. Uppgifterna av Cedergren, ZZ och Miekkalina åberopas av Riksåklagaren till styrkande av att Pettersson var lättpåverkad och stod under inflytande av Tingström.

Den bevisning angående det påstådda händelseförloppet som Riksåklagaren åberopar i resningsansökningen och som framkommit först sedan hovrättens dom vann laga kraft omfattar uppgifter av D från augusti 1997 som skall styrka att Christer Pettersson befumlit sig på Tegnergatan och utanför Grand vid 21- tiden, utsagor av E och I som lämnats 1997 och som skall visa att de var för sig observerat Pettersson vid korsningen mellan Malmskillnadsgatan och Tunnelgatan/David Bagares gata samt nya förhör våren 1996 med NN och XX, vilka då lämnat uppgifter som skall styrka att gämingsmannen är identisk med Pettersson. Uppgifter från F, G och H, från J, K och L samt från NNs hustru åberopas beträffande E: s, I:s respektive NN trovärdighet.

Riksåklagaren åberopar ett nytt förhör 1997 med Harri Miekkalina angående Christer Petterssons inställning till Olof Palme och en uppgift av Pettersson till Miekkalina att Pettersson på kvällen den 28 februari 1986 väntat utanför Sigge Cedergrens bostad på Tegnergatan. Miekkalinas uppgifter skall styrka att Petterssons berättelse om vad han gjort den kvällen är osanna och att han hade motiv att döda Olof Palme.
I alibifrågan åberopas en förhörsutsaga i december 1990 av M vilken avser sanningshalten hos vittnet YY och som skall visa att Christer Petterssons uppgifter om när han kom hem på natten är osanna. Beträffande motiv- och vapenfrågorna åberopar Riksåklagaren nya förhör fram till den 9 januari 1996 med Sigge Cedergren, vilka skall styrka att Christer Pettersson hade tillgång till en revolver av aktuell typ med ammunition. Även uppgifter av advokaten Pelle Svensson, lämnade med början den 9 december 1996, och andra vittnen (N 1993, P första gången 1994, Q huvudsakligen i april 1996 och i november 1997) åberopas i denna del. Vidare åberopas vittnesutsagor som skall visa att Pettersson har talat om att döda Olof Palme eller sagt att han gjort det (uppgifter från O i augusti-september 1997, Q vid förut angiven tidpunkt, S 1994, T i september och november 1996 samt U och V, båda under 1997). Riksåklagaren hänför sig också i resningsansökningen till viss skriftlig bevisning till stöd for de åberopade vittnesuppgifterna, bl a ett utkast till ett "testamente" av Lars Tingström, vilket Svensson överlämnat till polisen den 19 december 1996, och ett brev från Tingström till Svensson, som den senare uppgett sig ha fått i mars 1989 och som han lämnat till Riksåklagaren i april 1998.

Riksåklagaren anser att det föreligger giltig ursäkt för att den bevisning, som var känd innan hovrättens dom vann laga kraft, inte åberopades i brottmålet. Skälet härför är att tidsbrist inte medgav att A:s trovärdighet kontrollerades mera än som hann ske och att motivbilden med Christer Petterssons relation till Lars Tingström inte var tillräckligt klar förrän Pelle Svensson lämnat sin information.

Enligt Riksåklagaren har de oklarheter som hovrätten pekade på i sin dom undanröjts genom den nya bevisningen, och denna skulle sannolikt ha lett till en fällande dom, om den förebringats i hovrätten. Vidare hävdar Riksåklagaren att tidsfristen på ett år för en ansökan om resning till men för en tilltalad bör räknas från den tidpunkt då nya omständigheter och bevis, som blivit kända successivt under lång tid, sammantagna når den styrka som resningsbestämmelsernas sannolikhetsrekvisit kräver.

Christer Petterssons inställning till resningsansökningen
Christer Pettersson har i huvudsak anfört följande skäl mot bifall till resningsansökningen. Den bevisning som var känd innan hovrättens dom vann laga kraft bör inte få läggas till grund för en resning, eftersom det saknas giltig ursäkt för att den inte åberopades i brottmålet. Dessutom är A:s trovärdighet låg.
En del av den bevisning som åberopas i resningsärendet har varit känd under längre tid än ett år innan resningsansökningen gjordes och bör därmed inte få läggas till grund för resning, eftersom varje enstaka nytt bevis skall bedömas för sig i förhållande till den ettårsfrist som gäller för ansökan om resning i brottmål till men för den tilltalade.
De nya vittnesuppgifter och skriftliga bevis som finns saknar i allt fall tillräckligt bevisvärde för att hovrätten sannolikt skulle ha kommit till en fällande dom, om bevisen hade förebringats där.
Christer Pettersson ifrågasätter också om en rättssäker och rättvis process mot honom - ifall resning beviljas - kan genomföras så lång tid efter mordet.

Högsta domstolens bedömning
Enligt 58 kap 3 (paragraf) första stycket 2 rättegångsbalken får resning, sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, beviljas till men för den tilltalade, om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år samt det åberopas någon omständighet eller bevis, som inte tidigare förebringats, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under en väsentligt strängare straffbestämmelse än den som tillämpats. I paragrafens andra stycke föreskrivs att resning inte får beviljas på grund av förhållande som avses i punkt 2, såvida inte partell gör sannlolikt att han inte vid den rätt som meddelat domen eller genom överklagande kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Enligt 4 (paragraf) andra stycket samma kapitel skall ansökan om resning i brottmål till men för den tilltalade göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.
För de brott som avsågs med åtalet mot Christer Pettersson är föreskrivet fängelse i mer än ett år. De bevis som Riksåklagaren åberopar i resningsärendet har inte förebringats i målet. Resnsingsansökningen har gjorts inom ett år från det att Riksåklagaren fick kännledom om i valt fart vissa centrala delar av den nya bevisning som åberopas av honom som grund för ansökningen. De frågor som skall närmare övervägas i resningsärendet är alltså

1. om Riksåklagaren inte i brottmålet mot Christer Pettersson kunnat åberopa viss del av den nya bevisningen eller haft giltig ursäkt att inte göra det, dvs om det som kan kallas ursäktsrekvisitet är uppfyllt,
2. om, som Christer Pettersson gör gällande, bestämmelsen om ettårsfristen i 58 kap 4 (paragraf) rättegångsbalken innebär att bevisning som framkommit tidigare än ett år före resningsansökningen inte skall läggas till grund för prövningen av om resning skall beviljas,
3. om förebringande i den tidigare rättegången av den nya bevisning som får åberopas i resningsärendet sannlolikt skulle ha lett till att Christer Pettersson då dömts för brotten.

Bestämmelserna om resning är i det väsentliga desamma nu som när de tillkom år 1939 (prop 1939:307, jfr plOp 1942:5 s 529 f). Resning är ett extraordinärt rättsmedel och beviljas - även till förmån för någon som dömts i ett brottmål bara i undantagsfall. Bestämmelserna om resning kan sägas utgöra resultatet av en avvägning mellan två motstående intressen. Det ena är att slutligt avgjorda rättstvister inte skall kunna bli föremål för förnyad prövning (av Cars i Om resning i rättegångsmål, s 173, kallad orubblighetsprincipen). Å andra sidan föreligger intresset av att ett avgörande är materiellt riktigt (samlingsprincipen enligt Cars a a, s 173). Avvägningen mellan dessa intressen har i bestämmelserna om resning i brottmål gjorts olika beträffande resning till nackdel för den tilltalade och resning till förmån för denne så att möjligheterna till resning är väsentligt mer begränsade i det förra fallet.

Det har i litteraturen vidare anförts att villkoret för resning, att nya omständigheter eller bevis sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i målet om de förebringats där, bör tillämpas strängare när det är fråga om resning till men för den tilltalade än när en ansökan är till hans förmån (Cars a a, s 215 f, jfr dock Ekelöf-Boman, Rättsmedlen, 11 uppl, s 135; se även Welamson, Rättegång Vl, 3 uppl, s 230). Häremot kan tala att ordet sannolikt används såväl i paragrafen om resning till men för den tilltalade som i den om resning till förmån för denne. Även om ordet sannolikt i och för sig har samma betydelse i bestämmelserna om resning till fömån för en tilltalad och i motsatt fall, torde det emellertid rent faktiskt förhålla sig så att det krävs ett mera avgörande nytt material för en ny rättegång mot den som har frikänts än för att ge möjlighet att i efterhand fria någon från en fällande dom.
Högsta domstolen behandlar nu de tidigare angivna tre frågor som skall övervägas närmare.

Ursäktsrekvisiter
Resningsreglerna bygger på uppfattningen att omständigheter och bevis om möjligt skall åberopas under den ordinarie processen (prop 1939:307 s 27). Av hänsyn till den tilltalade bör en strikt tillämpning av ursäktsrekvisitet ske i ett fall som det förevarande (jfr NJA 19G6 s 340 och l989 s 843).
Det framstår inte som ursäktligt att Riksåklagaren inte i hovrätten eller efter överklagande av hovrättens dom åberopade den nya bevisning som utgörs av berättelsen av vittnet A samt de vittnesuppgifter i övrigt som förelåg när hovrättens dom vann laga kraft. Dessa uppgifter avser ju sådana förhållanden som var aktuella i målet, vilket åklagarsidan varit medveten om. Den omständigheten, att Riksåklagaren bedömde att uppgiftema inte hade tillräckligt bevisvärde för en fällande dom i högre instans, medför inte annan ståndpunkt i frågan huruvida bevisen bör få åberopas i resningsärendet.
Det sagda gäller också den korrespondens mellan Christer Pettersson och Lars Tingström som var tillgänglig innan hovrättens dom vann laga kraft, till den del den inte förebringades i rättegångarna.
Det nu behandlade materialet skall alltså inte beaktas vidare i frågan om resning.

Ettårsfristen
I 58 kap 4 (paragraf) andra stycket rättegångsbalken anges som nämnts att ansökan om resning i brottmål till men för den tilltalade skall göras inom ett år från det att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas på.
Den av Riksåklagaren åberopade bevisning som framkommit efter det att hovrättens dom vann laga kraft har blivit känd för Riksåklagaren successivt vid många olika tillfällen fram till dess resningsansökningen gjordes den 5 december 1997. Frågan är då om de bevis som Riksåklagaren fått kännedom om före den 5 december 1996 får läggas till grund för prövningen av resningsansökningen.

Bestämmelserna i 58 kap 3 och 4 (paragraf)(paragraf) rättegångsbalken synes avfattade med utgångspunkt i att ett eller flera nya bevis (eller nya omständigheter) blivit kända vid ett tillfälle. Det kan därför vara tveksamt hur reglerna skall tillämpas i ett fall som det förevarande, där nytt bevismaterial framkommit fortlöpande och där varje enstaka nytt bevis, bedömt för sig, inte varit tillräckligt för att ge grund för resning utan där det är den samlade verkan av den nya bevisningen som anses vara tillräckligt betydelsefull.
Bestämmelsen i kapitlets 4 (paragraf) kan uppfattas som en ansökningsfrist av innebörd att, om sökanden haft kännedom om något förhållande som ansökan grundas på högst ett år innan ansökan gjordes, ansökan skall tas upp till prövning och att sökanden då är oförhindrad att åberopa allt material som han fått kännedom om efter det att domen vunnit laga kraft, alltså även mer än ett år före ansökningen. Bestämmelsen kan emellertid också uppfattas så att ansökningen kan tas upp all prövning endast i den mall den grundas på material som sökanden haft kännedom om högst ett år före ansökningen annat material skall då inte läggas till grund för prövningen i resningsärendet.

Av bestämmelsen framgår inte klart hur frågan skall bedömas. Den synes inte ha berörts i förarbetena till resningsbestämmelsema, i något rättsfall eller i doktrinen. Frågan bör därför avgöras med beaktande av resningsinstitutets ändamål och av vad som är bäst förenligt med regleringen i övrigt.
Om en resningssökande, som kan åberopa en omständighet eller ett bevis som han fått kännedom om under det senaste året, därmed också som grund för resning skulle få åberopa omständigheter och bevis som han fått kännedom om tidigare, skulle ettårsfristen få en begränsad betydelse. Det skulle också kunna leda till resultatet att ett material, som vid en viss tidpunkt var prekluderat och alltså skulle leda till att en resningsansökan skulle avisas, längre fram i tiden skulle kunna bli föremål för prövning i förening med annat - kanske förhållandevis obetydligt - material som blivit känt senare.

Att material som varit känt i mer än ett år inte får åberopas synes bäst förenligt med ett skäl för fristen soln anförts i förarbetena, nämligen att en part som inte sökt resning inom ettårsfristen, trots att han fått kännedom om ett förhållande som kan berättiga till resning, borde få anses ha godtagit domen (prop 1939:307 s 33). Det kan också erinras om att enligt 58 kap 3 (paragraf) andra stycket rättegångsbalken en part i princip förlorar möjligheten att i ett resningsärende åberopa en omständighet eller ett bevis som kunnat åberopas vid överklagande av domen, även om det stått klart att omständigheten eller beviset inte skulle ha räckt till för ändring av domen. Det kan då synas konsekvent att material som blivit känt efter det att domen vunnit laga kraft prekluderas efter ett år, trots att materialet inte ensamt kunnat föranleda resning.

Riksåklagaren har emellertid gått längre än det alternativ som diskuterats här och hävdat att fristen inte böljar löpa förrän materialet sammantaget nått den styrka som sannolikhetsrekvisitet förutsätter, alltså först när förutsättningar för bifall till ansökningen föreligger. En sådan tolkning medför att resningsinstansen först måste ta ställning till om det åberopade nya materialet är sådant att det numera föreligger sannlolika skäl att den tilltalade skulle ha fällts till ansvar, dvs att det skulle ha befunnits ställt utom rimligt tvivel att han begått den åtalade gärningen. Om detta krav anses uppfyllt skulle domstolen sedan räkna fristen från den tidpunkt vid vilken åklagaren fått kännedom - varmed avses absolut visshet (jfr Cars a a, s 233) - om det material som medför att sannolikhetsrekvisitet är uppfyllt. Varken resningsbestämmelsernas ordalydelse eller förarbetena till dem ger emellertid stöd för att den formella frågan om en tidsfrist och den materiella frågan om förutsättningarna för resning skulle kopplas samman på det sättet.
På grund av det anförda får det anses föreligga övervägande skäl för att ettårsfristen skall räknas särskilt för valje åberopad ny omständighet och valje åberopat nytt bevis. Att denna ståndpunkt medför vissa praktiska problem, t ex ifall då ett vittne vid skilda tillfällen lämnar olika uppgifter angående en händelse, utgör inte något avgörande skäl för att välja en annan lösning.
Med den tillämpning av fristbestämmelsen som alltså skall gälla, kan de uppgifter som lämnats av vittnena NN, dennes hustru och XX samt M, N, P, Q, S och 1 jämte de uppgifter som lämnats av Sigge Cedergren efter hovrättens dom och det läkarutlåtande beträffande Cedergren som åberopats som skiftlig bevisning inte beaktas till stöd för resningsansökningen.

Sannolikhetsrekvisitet
Inledningsvis bör vissa mera allmänna omständigheter beröras.
Mordet på Olof Palme, den polisutredning av detta som har bedrivits och de rättegångar som hållits i målet har varit utomordentligt uppmärksammade i massmedierna och den allmälnna debatten. Många uppgifter om fallet har fått vid spridning. En mycket stor penningbelöning har utfästs till den som kan lämna avgörande uppgifter för mordets uppklarande.
Redan dessa förhållanden gör att uppgifter som framkommit efter målets avslutande måste bedömas med stor försiktighet. Också den tid på mer än tolv år som gått medför att bevisvärdet av nya uppgifter kan vara vanskligt att avgöra.
En annan omständighet som bör nämnas är att det är väl känt att det vid sidan av det händelseförlopp vid mordet som Riksåklagaren påstår i resningsärendet

Fortsättning........