|
|
|
| Tisdag 28 april 1998 |
|
’Hanteringen är ovärdig’
Serien har satt fokus på hur vi hanterar de människor som kommer till vårt land och söker hjälp. Vi valde medvetet att inte blanda in den vanliga frågan när enskilda flyktingar omskrivs i media: Stanna i Sverige eller inte? Inte för att den frågan är oviktig, men vi ville fästa blicken på något annat denna gång. Och efter totalt tio timmar i telefon med hundratals läsare, och efter att hittills ha läst snart 100 faxbrev, 200 elektroniska brev och ett 40-tal vanliga brev kan vi konstatera: Budskapet gick fram. En rejäl offentlig diskussion utan skygglappar om Sveriges flyktinghantering behövs. Reaktionerna har spänt över rena rasistutrop från folk som säger att de ”tappar aptiten med så mycket negrer i tidningen” till folk som med gråten i halsen undrar vad som tagit åt Sverige när vi behandlar en flicka som Reine från Afrika så illa. Det finns också ett bekymmersamt drag i många sansade, men kritiska reaktioner: De är alla livrädda för att bli kallade rasister. Ett typexempel är ett fem sidor långt brev från en polis som inte vill tala om mer än att hon heter Anna. Jag kan inte bedöma sanningshalten i alla hennes påståenden, men inget i hennes brev andas rasism. Hon arbetar själv med avvisningar av asylsökande och skriver: ”Varje felaktigt permanent uppehållstillstånd kostar svenska skattebetalare minst tre miljoner kronor.” Sedan tar hon upp en rad intressanta och konkreta problem med kostnader för flyktingmottagning och komplicerade lögner från asylsökande hon stött på. Hon skulle vilja ha den sidan mer belyst i media. Är alla lika rädda? Om det Anna skriver i sitt brev är sant undrar jag varför ingen från de olika flyktingmyndigheterna protesterat högljutt och försett media med faktauppgifter. Är alla lika rädda för att bli kallade rasister? Åke från Norrland ringde. Han var också för skraj för att säga mer om sig själv än så. Men han sa några ord som han tyckte Sveriges politiker skulle ta sig en funderare på: ”Jag måste ju säga att det är för jävligt det ni skrivit om. Så behandlar man inte folk. Men jag tänker så här: lördagsstängt på Systemet och total tystnad om kostnader och problem med flyktingar i Sverige. Är det så konstigt att vi sitter och blir rasister över groggar med hembränt? De som bestämmer är ju för fan livrädda för att prata med folket om vad folket tycker.” Mer än enstaka fall Makthavare har också hört av sig, såväl politiker som högt uppsatta tjänstemän på Invandrarverket och polisen. De tycker att vi håller orimlig fokus på undantagen när majoriteten, 55–60 procent, av alla avvisningar går utan eskort och utan problem. Det är i sig ett riktigt påpekande, men inget som vi försökt dölja. Förhållandet angavs i reportagetexten. Men tro mig, den som letar efter människor som farit illa i flyktingbyråkratin behöver inte leta länge. Detta handlar om mer än enstaka fall. Och kanske är den stora orimligheten i svensk flyktingpolitik den officiella svenska hållningen: Vi hjälper alla som kommer hit som verkligen behöver hjälp. Vi har en byråkratisk apparat som kan reda ut exakt vilken människa som behöver hjälp och inte. Artikelserien har velat belysa konsekvenserna och problemen med denna hållning jämfört med verkligheten. I de enskilda fallen kan konsekvenserna bli oerhörda. Och vi påstår att denna hantering väl kan vara vår nästa skamfläck, sett i historiens backspegel. Diskussionen går de närmaste dagarna vidare på Aftonbladets debattsidor. Följ den. På redaktionell plats sätter vi punkt här. Tillfälligt.  Läs tidigare artiklar i Aftonbladets granskning av svensk flyktinghantering
Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: |
AVVISAD.
Benson Ochoko förs till Nairobi, Kenya, med eskort av två svenska tjänstemän. Mannen till höger bär kuvertet som innehåller alla uppgifter om Benson Ochoko – hemligstämplade för alla utom svenska och kenyanska myndigheter.