|
|
|
| Söndag 26 april 1998 |
|
Här är ett NEJ aldrig ett NEJ
Medier fick myndigheterna att tänka om - och Sousan fick stanna i Sverige 
I sex dagar har Aftonbladet granskat den svenska flykting- hanteringen.
I dag granskar vi medias roll.
Den har blivit helt central för enskilda människoöden när svenska myndigheter avgör asyl-ärenden.
I otaliga fall är det enda som i sak hänt mellan avslag och uppehållstillstånd detta: En rad tidningsartiklar och tv-inslag. Så här lyder den gyllene regeln för den som vill ha asyl i Sverige: Ett nej är aldrig ett nej. Regel nummer två: Se till att bli omskriven i media. Några få lyckas. Tusentals misslyckas. Utlänningsnämnden skriver alltid i sina avslag orden: ”Detta beslut får inte överklagas.” De orden betyder i verkligheten ingenting. Sousan Moskouchi från Iran fick sitt avslag från Utlänningsnämnden med de vanliga orden den 13 november 1997. Hon skulle ut. Ingen möjlighet till överklagan fanns. Formellt sett. Vi beslutade oss för att följa hennes fall från insidan, oavsett vart det nu tog vägen. Och oavsett att Sousan formellt sett var ett avslutat fall för Sverige. Vi började med att skriva en nyhetsartikel om hennes fall. Den publicerades den 21 november i fjol. I artikeln berättade Sousan om hur hon blivit svårt torterad som politisk fånge 1983. I fängelset blev hon piskad på ryggen och i underlivet med elkablar. Hon släpptes ur fängelset sedan tortyren i kombination med en nervskada gjort henne rullstolsbunden. Större delen av de följande tolv åren satt hon på ett betonggolv i sina åldrade föräldrars hus i en bergsby i Kurdistan.
Hon berättar hur hon till slut lyckades muta sig ut ur Iran och resa till sin syster som sedan många år hade uppehållstillstånd i Sverige. Efter nyhetsartikeln uppmärksammades Sousan i ett par inslag i Sveriges Televisions nyhetssändningar. Den 22 december 1997 skriver Expressen en helsida om henne. Under denna tid har Sousan tagits om hand av motståndsrörelsen mot svensk flyktingpolitik. Det är ett väldefinierat, halvhemligt nätverk av läkare, advokater och människor med ett stort patos för mänskliga rättigheter. Sousan lever under jorden, utsmugglad från Sollentuna sjukhem till en av motståndsrörelsens lägenheter i en Stockholmsförort. Ett nytt läkarintyg, tidningsartiklarna och tv-inslagen har alla ett gemensamt: Det är inga nyheter för Utlänningsnämnden. De innehåller inte en enda ny sakuppgift. De har redan tagit ställning till dokument som styrker tortyrskador och fängelsevistelser och konstaterat: ”Humanitära skäl saknas” för att Sousan ska få stanna i Sverige. Den 3 februari i år ändrar Utlänningsnämnden sitt beslut. Sousan får uppehållstillstånd i Sverige. Av humanitära skäl. Känsliga för uppmärksamhet Under arbetet med serien har vi i sex fall stått stand-by för att följa med avvisningen ut ur Sverige hela vägen hem. Samtliga fall utom ett har ställts in i sista minuten. I samtliga fall utom det som verkställdes vet vi att myndigheterna på olika vägar nåtts av information om att vi följer just detta fall. Det kan vara en slump. Inget annat går i vart fall att bevisa. Men klart är att flyktingmyndigheterna är extremt känsliga för uppmärksamhet i media. I polisens och transporttjänstens rapporter förekommer ofta noteringar om media som hot för verkställigheten. Ett exempel är en rapport av polisinspektör Urban Krook från den 1 februari 1996. Det rör en avvisning av en familj till Libanon. Efter att han tillsammans med sina kollegor hämtat familjen klockan 06.30 på morgonen skriver han: ”Redan innan vi kom fram till förvaret hade det bestämts att vi inte skulle flyga till Stockholm som tidigare var planerat. Detta på grund av det intresse som massmedia visat för ärendet och vi ville undvika att hamna framför kamerorna bärande skrikande föräldrar och barn uppför en flygplanstrappa.” Misstänkte att media var på väg En liknande notering skriver polismannen Peter Nydahl den 11 september 1996 efter en mellanlandning i Amsterdam under deporteringen av syskonen Hanna till Syrien. Han har just fått två telefonsamtal från två olika tv-reportrar: ”I detta läge fattade jag misstanke om att de båda medierna var på väg till Schiphol för att rapportera. Jag meddelade därför polisen mina misstankar för att de eventuellt skulle kunna göra något förberedande åt saken. Jag förstod att det kunde bli förvecklingar om media kom med sina kameror.”  Läs tidigare artiklar i Aftonbladets granskning av svensk flyktinghantering
|
