Lördag 25 april 1998
 
AFTONBLADET GRANSKAR FLYKTINGHANTERINGEN

Barnens tröst: en svensk läsebok

HÖGLÄSNING UR SVENSKA BOKEN. Storasyster Makfire, 18, har läst boken ”Välkommen hem” åtskilliga gånger tillsammans med Arsim. Den får henne att minnas tiden i Sverige.
FORTSÄTTNING FRÅN FÖREGÅENDE SIDA

De skulle avvisas. Bussen gick från Umeå.
  Familjen Hetemi åkte ut i de bussar som under 1993 och 1994 kom att symbolisera den stora omsvängningen i Sveriges flyktingpolitik.
  Detta var den största deporteringen av människor ur Sverige någonsin.
  Den ansågs nödvändig, för trycket mot svenska gränser var de här åren extremt.

Sedan kom de - bosnierna
  Mellan 1992 och 1994 kom den stora flyktingvågen från Bosnien. Cirka 150 000 människor sökte dessa år asyl.
  Det motsvarar två mellanstora svenska städer och medförde gigantiska kostnader. Några måste nu ut, resonerade svenska myndigheter.
  Fast offentligt resonerade man inte riktigt så då. Sverige var - och är fortfarande - landet med en flyktingpolitik där det är absolut tabu att diskutera pengar.
  Alltså kom svenska utredare fram till att albanerna från Kosovo inte riskerade något om de återvände. Dem kunde vi skicka tillbaka med gott samvete.
  Det var en vansklig slutsats.
  Sant var att bosnierna flydde ur brinnande krig och i Kosovo hade inga öppna strider brutit ut.
  Men terrorn och förtrycket var i Kosovo i allt väsentligt detsamma som när de kom.
  Naiviteten i rapporterna från de svenska myndighetspersoner som eskorterade en del av flyktingbussarna är slående:
  ”Det är som om de inte vill ta emot sina egna medborgare.”
  Så skriver en svensk polisman i en verkställighetspromemoria från oktober 1993.
  En något märklig notering på gränsen till ett land i brinnande inbördeskrig mellan etniska grupper.
  En svensk diplomat i Belgrad sade i ett inofficiellt sammanhang inför besluten om att återsända albaner till Kosovo:
-Tja, tortyr och tortyr i Kosovo. Jag menar, några knytnävsslag, är det tortyr?
  Sahit Hetemi säger:
  - Så talar en människa i behov av att döva sitt samvete, inte en människa som försöker sätta sig in i det serbiska förtrycket i Kosovo.

Den tunga hemresan
  Efter en lång bussresa genom Bulgarien var familjen Hetemi åter vid gränsen till Serbien.
  - Serbiska polisen tog mitt pass. Jag skulle få tillbaka det vid ett ”informationssamtal”, berättar Sahit.
  - Vi klarade oss genom ett tiotal polisspärrar ner till Kosovo. När svensk polis klivit av såg jag hur en serbisk polisman slog ner någon med en gevärskolv i bussen bakom. Men vi klarade oss oskadda.

Nexhat blödde och blödde och rörde sig inte.
  De kom tillbaka till sitt utkylda, tomma hus bredvid andra nu tomma hus där på leråkern i den nästan helt övergivna byn som heter Velikoreke.
  Makfire visar stolt sitt minne från Sverige. En läsebok på svenska som heter ”Välkommen hem”.
  - Jag har läst den säkert 200 gånger. Sedan vi kom hem till Kosovo har jag inte kunnat gå i skolan. Vi har inte råd att låta flickorna i familjen gå, säger Makfire.
  Vi sitter hopkurade kring en för klen kamin, det är så kallt att det ryker ur munnen i vardagsrummet.
  - Men det är ingen fara, vi är alltid alla i köket när vi inte har besök, där är det varmt, säger Makfire.
  Vi har kommit fram till den tragiska dagen i familjens historia som skulle bevisa att de hade rätt och Sverige fel om vem som kan drabbas av terror och inte i Kosovo.
  Den 27 april 1996, dagen då terrorn hann ikapp flyktingfamiljen Hetemi.
  Nioårige Arsim och Fatmir, 14, var som vanligt ute och lekte med sin kusin Nexhat Hetemi, 13, utanför familjens tomt.
  Pojkarna hade funnit varandra igen efter Arsim och Fatmirs tid i Sverige.
  Arsim berättar:
  - En bil med en gubbe i körde förbi flera gånger. En gång stannade han och kastade ut en grej som såg ut som en boll.
  Nexhat plockade upp den.
  Fatmir och Arsim slogs omkull av tryckvågen, det räddade deras liv.
  Sprängladdningen var fylld av ett frätande gift, sannolikt någon syra.
  Nexhat fick allt i ansiktet.
  - Han blödde och blödde och rörde sig inte, säger Arsim.
  Arsim och Fatmir sprang hem, också de blödande från ansiktet.
  - Pojkarna luktade fruktansvärt av giftet. Vi fick tag i en bil och körde till sjukhuset med öppna dörrar. Lukten var så stickande att det inte gått annars.

Barnen led av nervgiftet
  Arsim och Fatmir klarade synen med några millimetrars marginal. 13-årige Nexhat hade inte samma tur, han dog där på åkern.
Vem kastade bomben mot barnen?
  - Det kommer aldrig att bevisas, det finns självklart ingen polisutredning. Men jag vet att polisregimen i någon mening är inblandad, säger Sahit.
  Han ser bomben mot sina barn som en logisk fortsättning på de trakasserier albanska barn utsattes för i skolorna i Kosovo 1990.
  Skolorna hade då segregerats. De serbiska barnen gick i skolan på förmiddagen, de albanska på eftermiddagen.
  Under varje dag i en veckas tid kastade någon in giftampuller genom fönstren.
  Det var ett lindrigt nervgift med samma starka stank som den i bomben mot barnen Hetemi.
  Skolorna fick utrymmas gång på gång.
  Tusentals elever klagade över skakningar i armar och ben, rinnande näsa och svår huvudvärk efter att ha kommit i kontakt med nervgiftet.
  Den serbiska versionen av händelsen var att barnen spelade och överreagerade på något som de jämförde med pojkstreck.
  Den albanska versionen var att detta var systematisk terror, alltför organiserad för att inte ha kopplingar till de serbiska polisstyrkorna.
  Sahit är en sansad, lugnt argumenterande person. Han försöker att inte brusa upp. Men det återhållna raseriet gör att hans händer skakar när han säger:
- Jag har försökt låta bli, men jag kan inte hjälpa det. Jag anklagar Sverige för att mina barn skadades och mitt brorsbarn dödades.

Folk flydde vid gränsen
  - Det var terror jag sa kunde hända, det var terror Sverige var så säkert på att min familj inte riskerade, det var terror som tog Nexhats liv.
  På det undangömda kontoret för centret för försvar av mänskliga rättigheter i Pristina hittar vi de fruktansvärda bilderna på Nexhat.
  De ligger noga dokumenterade bland andra vidriga bilder på tortyroffer, misshandelsoffer och dödsskjutningar.
  Ismet Bërdynaj jobbar med att dokumentera serbernas brott mot de mänskliga rättigheterna.
Klicka här - läs fortsättningen -Vi är Kosovos frihetsarmé. det är tid för hämnd


Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: