|
|
|
| Måndag 20 april 1998 |
|
Dayal offrades för att hindra en flyktingvåg
Han vet inte exakt vad som hänt hans mamma och hans bror. I juni 1992 greps Dayal Ghosh tillsammans med sin bror för samröre med den förbjudna politiska rörelsen Sarbahara. Förhöret började med att polisen knöt fast elektroder på Dayals könsorgan. Tortyren varade en halv dag. Efteråt gick Dayal Ghosh under jorden. – Jag försökte få kontakt med min mamma, men hon var borta. Jag är säker på att hon är död i dag. Kanske min bror också, säger han. Dayal Ghosh sökte till slut upp en människosmugglare för att ta sig till Sverige. Orolig och deprimerad, men långtifrån knäckt drömde han om att få en trygg bas här när han klev av planet på Arlanda juldagen 1992. Han sökte omedelbart politisk asyl. Precis som 291 bangladeshier gjort före honom det året. Det var det som blev Dayal Ghoshs problem. För Sverige hade något annat för ögonen än att på riktigt testa hans asylskäl. Antalet asylsökande från Bangladesh hade ökat från nästan noll till omkring 300 per år. Det kunde finnas risk för en flyktingström. Kände inte till förändringen
Det skulle bli dyrt. – Så tänkte och agerade Sveriges invandrarmyndigheter vid denna tid. – Men världens mest humana flyktingland kan naturligtvis inte säga sådant i klarspråk, säger flyktingadvokaten Hans Bredberg. Under tiden Dayal Ghosh väntade bytte Sverige ansikte i asylfrågor. Misstron mot flyktingar sattes i system. – Enkelt kan man beskriva det så att bevisbördan flyttades över helt till flyktingen, säger Hans Bredberg. Invandrarverket och Utlänningsnämnden började nu systematisk leta svagheter i asylsökandenas historier. I Dayal Ghoshs fall skulle det slå igenom med full kraft. Om detta politiska spel bakom kulisserna visste ännu köpmannen Dayal Ghosh från Bangladesh ingenting. Men nu startade en process som skulle göra om Dayal Ghosh från hjälpsökande människa till en politisk signal som skulle skicka budskapet hela vägen till Bangladesh: Kom inte till Sverige, där beviljas ni inte asyl. Korruption och terror Det var bara ett problem: Dayal Ghosh hade starka asylskäl. Politiskt förföljd, torterad och ett dokumenterat hot om att arresteras för förbjuden politisk aktivitet. Invandrarverket agerade enligt den metod Sverige ofta använder i svåra asylfall: Tyst byråkrati. Efter ett drygt år hade verket presterat 17 raders utredning. ”Med Invandrarverkets kännedom om rättsläget i Bangladesh göres den bedömningen att Ghosh torde kunna frigöra sig från den grundlösa anklagelsen om samröre med Sarbahara-partiet.” Vi kan inte säkert veta vad för informationer Svenska invandrarverket har om rättsläget i Bangladesh. Men enligt resten av västvärlden är analysen av landets rättsväsende i grova drag så här: Korruptionen i Bangladesh är så långt driven att det är svårt att ens tänka sig landet som en stat i verklig mening. I stort sett ingenting fungerar efter demokratiska principer. Allt går att köpa sig fri från, eller muta sig till. Rättsväsendet är uteslutande en fråga om pengar. I klarspråk lyder alltså Invandrarverkets avvisningsbeslut så här: Dayal Ghosh kan åka hem och muta sig fri från falska anklagelser som alla andra i Bangladesh. Men han hade nu inte lämnat allt bakom sig, spenderat ett år i frustrerad väntan för att snällt åka hem. Han överklagade. Och nu blev det ännu tystare. Det tog över två år innan Dayal Ghosh skulle höra något från en svensk myndighet igen. Väntan började bryta ner honom. Vad som från början kanske varit ett hanterbart hot i hemlandet hade i mardrömmar och tankar växt till en säker död, om han skulle tvingas tillbaka. Efter tre år: Du ljuger!
Men motiveringen är inte riktigt densamma som Invandrarverkets. Vändningen i svensk asylpolitik har nu slagit igenom. Utlänningsnämnden har – utan att prata med Dayal Ghosh själv – med full kraft letat efter tveksamheter i hans historia. Efter tre års tyst utredande kommer de fram till att Dayal Ghosh ljuger. Dels menar de att han svarat olika på om han är ”sympatisör” eller ”medlem” i ett politiskt parti. Dels tycker de att han varit oklar i vissa tidsuppgifter och dels anser de det vara konstigt att han under förhören berättat mer och mer om misshandel. Samma skäl som Nasrin Dayal Ghosh var nu omgjord till en politisk signal. Själv upplevde han att han slungats in i en skuggvärld. Dayal Ghosh förstod ingenting. Han bröt ihop för första gången. Han drev runt i Stockholm på nätterna, sov i portuppgångar och på nattbussar. Mardrömmarna höll honom i ett järngrepp. Han läste samtidigt i svenska tidningar om sin landsmaninna, författarinnan Taslima Nasrin. Hon erbjöds skydd av Sverige 1994 för att hon hotas till livet av muslimska fundamentalister. Hon riskerar att arresteras om hon återvänder hem. Hennes situation är identisk med Dayal Ghoshs. Han hade till och med lämnat in artiklar av henne i sin asylansökan. – Så som hon skriver, precis så är det. Men jag har inte ord som hennes, säger Dayal Ghosh. I dag sitter Taslima Nasrin i ett gemytligt hus i Roslagen utanför Norrtälje och funderar på hur hon ska få hjälp att återvända till sitt vilda, älskade Bengali. Samtidigt ligger Dayal Ghosh som en människospillra på psyket på Huddinge sjukhus. Den 26 november förra året togs Dayal Ghosh in för psykiatrisk tvångsvård på Huddinge sjukhus. Försökte strypa sig Han hade då drivit omkring planlöst i Stockholm igen, hårt riden av mardrömmar och dödsångest, in över gränsen till sinnessjukdom. Två dagar senare hittade vårdarna honom i duschrummet. Slangen var hårt knuten kring halsen, men kranfästet hade lossnat av hans tyngd. Dagen före julafton skrevs han över på en öppen avdelning. Den 4 januari hittade personalen på Huddinge sjukhus honom efter att han försökt hänga sig i taklampans krok i ett rivet lakan. Dayal Ghosh flyttades tillbaka till den slutna avdelningen, med dygnet runt-bevakning. Där sitter han i dag. Hans kropp skakar kraftigt flera minuter i sträck. När han blir stilla mumlar han om och om igen: – Min Gud, ta mig nu. Hjälp mig dö. När Dayal Ghosh klarnar lite pratar vi en stund.  Vad skulle det betyda om du fick stanna i Sverige nu, Dayal?– Nej, nej, inte Sverige mer. Jag vill bara dö nu, det är det bästa för mig. Vi träffas flera gånger, Dayal är ibland bättre och alldeles klar. Men ångesten och dödslängtan är ständigt närvarande. Juridiska ombudet Per-Erik Nilsson besökte den 13 januari i år sin klient på avdelning 86, Huddinge sjukhus. Efteråt skrev han till Utlänningsnämnden: ”Det blev ett skrämmande och plågsamt möte. Skrämmande därför att min klient nu är ett fysiskt och psykiskt vrak. Plågsamt därför att den förvandling han undergått till stor, för att inte säga avgörande, del är följden av svenska myndigheters agerande.” ... men det är kört för smugglarna Den politiska signalen Dayal Ghosh har fungerat. I dag kommer i stort sett inga asylsökande från Bangladesh längre. Människosmugglarna vet att det är kört i Sverige. Men vem bär skulden om den hjälpsökande människan Dayal Ghosh nu lyckas med sin enda önskan – att ta sitt liv? Med vilken rätt har Sverige stämplat honom som lögnare? Det finns nu en liten möjlighet för Dayal Ghosh att få stanna i Sverige. Hans två självmordsförsök kan av Utlänningsnämnden anses som humanitära skäl. Det beror – enligt inofficiell praxis – på om självmordsförsöken kan anses ”tjänliga”. Även ett rep runt halsen, eller en uppskuren handled kan ju vara en lögn. ”Två tjänliga självmordsförsök”. I Dayal Ghoshs fall, och många, många fler flyktingfall, är det Sveriges syn på humanitära skäl 1998. FOTNOT: Den 20 mars 1998 beviljades Dayal Ghosh uppehållstillstånd i Sverige. Av humanitära skäl.
Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: |
Jag är säker på att mamma är död. Kanske min bror också