Stylisterna fick mig att låta som Claes Elfsberg
N är jag kom till televisionen för drygt tjugo år sedan utsattes jag för ett bombardemang av förklaringar om hur annorlunda allt var med teve i förhållande till skriven journalistik. Självsäkerheten hos förståsigpåarna var betydande och därför tog det skam till sägandes mer än en vecka att inse att nästan allt de sagt var rent och skärt flum.
   Jag skulle alltså vara programledare och utsattes därför för stylister och liknande expertis. Vi gjorde ett provmanus där jag satt upprisslad i kavaj och såg ut som Sportspegeln och lät som Claes Elfsberg. Enbart minnet av detta är ägnat att framkalla kallsvett.
Således tackade jag för hjälpen, lämnade tillbaka alla stylade kläder och tog på mig mina egna vardagskläder. Enfärgade skjortor med uppkavlade ärmar. Om den saken har det förvisso skojats en hel del. Nu säger sig många kolleger dessutom veta att skjortorna var rutiga, vilket aldrig någonsin förekom och få om ens någon, journalist som arbetat på tv har hånats lika mycket för sitt utseende som jag.
  
Men det var det på sätt och vis värt. För tv skiljer sig nämligen inte alls från annan journalistik i de avseenden som skall vara väsentliga. Det är innehållet och inte formen som betyder något, det är det journalistiska engagemanget som tilltalar en publik, i tv som i text, och inte utseendet.
  
E n legion av flummare sade sig veta bättre. Liksom de alla var tvärsäkra på att juridik inte kan (kunde) presenteras i television annat än i den form av halvteater som kallas teverättegångar. Juridik vore nämligen för svårt och intellektuellt för tittarna, sa flummarna. Television riktade sig nämligen inte till tittarnas hjärna utan till deras hjärta, eller snarare mage. tv skall gå magvägen sade man.
  Allt detta var bevisligen skitprat och det gick alldeles utmärkt att göra reportage om juridiska frågor och få en publik tre gånger så stor som dagens samhällsprograms.
  Sedan dess har det runnit mycket vatten under bron och ingen av televisionens många flummare skulle i dag påstå att man inte kan skildra rättsfall i tv, eftersom det numera är en ganska ofta upprepad och populär genre.
  
I dag ser flummet annorlunda ut och det som SVT:s teoretiker tycks skjuta in sig särskilt på är tv-publikens felaktiga ålder. Man menar att det är för få unga och för många gamla som ser på tv. Publiken domineras av människor i åldern 40–60 år och det anser flummarna leda till att tv-publiken snart har dött ut. Alltså måste man med lock och pock få de ungdomar som har annat för sig än tv att släppa ifrån sig rullbrädorna, sluta partaja, gå på danshak med billiga stimulantia till billigt pris, tågluffa, ägna sig åt förälskelser och annat som ungdomar misstänks syssla med – för att de i stället ska börja glo på tv.
  Den här föreställningen om vår tids förlorade ungdom återfinns förvisso även inom andra medier. På den malligaste morgontidningen upptäckte man att de som läser kultursidan inte är ungdomar (någon som blir förvånad?) och för att åtgärda den saken har man då och då en helsida om rockartister på kulturen. Vilket får tidningens läsare att förvånat höja på ögonbrynen och vilket undgår ungdomarna i alla fall.
  Genom att tillämpa dessa nya teorier på SVT:s samhällsprogram lyckades man således halvera publiken, vilket inte förvånar mig det minsta.
  Den stora tv-publiken är nämligen i hela världen, oavsett politiskt system eller kultur, just i åldern 40–60 år. Vem som helst utom tänkarna på SVT förstår genast varför. Ungdomar har annat för sig och för övrigt är deras ungdom övergående. Snart sitter de där framför tv:n. Men just nu låter de inte lura sig.
  
T ill nutidens starkaste myskoflum vad gäller tv hör föreställningen om människors olika förmåga att utstråla. Ingen vet vad detta är, men saken tillmäts en oerhörd betydelse. Det är i vart fall något annat än journalistik som enligt denna teori ska sälja journalistiken. Det går inte och har aldrig gått eftersom det är ett klassiskt försök till bondfångeri. All journalistik av det personliga slaget löper risken att journalisten ställer sig i vägen för det som ska berättas, vilket publiken omedelbart genomskådar. Att således försöka införa detta kardinalfel med vett och vilja på SVT liknar sabotage.
  Det är inte helt lätt att diskutera dessa fenomen utan att exemplifiera med program och personer. Men då griper både denna och den andra kvällstidningen in och gör kändisbråk av saken.
Om någon undrar så har jag aldrig någonsin kallat Kattis Ahlström för bimbo, vilket ju vore befängt. Aftonbladet, som ivrigt medverkade att förvanska vad jag diskuterat i fackorganet Journalisten, har däremot kallat mej för bimbo vid några tillfällen. Det måste jag stå ut med. Straffet för mediakritik blir nämligen alltid hårt och kränkande.
Publicerad: 2001-05-14