KNARK – de ungas vardag
Fredrik Virtanen

Man blir inte hemlös av att testa ecstacy
Ja, artister tar droger.
  Ja, artister dricker alkohol.
  Kan vi ta ett steg framåt och skippa moralpaniken?
  
Vi hoppar över författare som Baudelaire, Coleridge och Rabelais och går in på 1900-talets musiker. Louis Armstrong, liksom de flesta jazzmusiker, tog heroin. Beatles, Bob Dylan, Rolling Stones, Oasis, Blur och Eminem har knarkat och druckit det mesta. Liksom alla andra.
  Det gör inte drogbruk rätt.
  Det gör inte drogbruk bra.
  Men för att år 2001 bli upprörd eller förvånad måste man vara mycket omedveten om både historia och samtid. De flesta svenskar under 40 år tillhör generationer som upptäckt att den skräckpropaganda som spridits inte stämmer. Man får inte haschpsykoser av att röka en gång.
Man blir inte hemlös tiggare efter att ha testat ecstacy. Det har alltfler märkt och därmed tappat tron på att det finns risker över huvud taget.
  
Det är ena sidan.

Sociala värderingar
  
Den andra sidan är hur det offentliga Sverige ser på droger. Polisen har valt att föra krig. Med ficklampor i ögonen – oerhörda integritetsintrång – har Ravekommissionen i Stockholm fungerat som en kulturpolis som slagit till där modern musik spelats – föredrädesvis musik från svart kultur som reggae och hiphop – och med Brå-kritiserat resultat eftersom de flesta som släpats till polisstationerna bara varit lagligt alkoholfulla.

”Man får inte hasch-psykoser av att röka en gång”

  Med alla droger kan det gå åt helvete av en rad kända anledningar, men det känns övermåtta banalt att göra en social värdering bara genom vad som är lagligt och olagligt. I Sverige super vi oss drängfulla och beter oss som idioter. På Jamaica röker folk marijuana och beter sig som idioter. Det är bara kulturskillnader.

Bara kulturskillnad
  
Det är också klasskillnader. Medelklassens vita barn i innerstaden får i stort sett knarka ostört – och de knarkar inte mindre än andra. Tydligen anser samhället att just de klarar av drogerna, men inte invandrare från till exempel muslimska länder där alkohol är förbjudet.
När två manliga artister röker hasch på musiklubbar är de knappast sämre förebilder än rockgruppen Teddybears Sthlm är när de uppträder drängfulla på Grammisgalan i TV 4.
  
Att demonisera just narkotikaanvändare av den enda anledningen att de bryter en lag, som i många länder är diskuterad och i vissa avskaffad – men i Sverige inte ens kan diskuteras utan att moralpanik uppstår – gör att kampen mot det verkliga problemet försvåras. Det verkliga problemet är missbruk. Inte de som helgröker på en klubb i stället för helgsuper på ett diskotek.
   Fredrik Virtanen



Publicerad: MÅNDAG 7 MAJ 2001