Tårtkastarna vill inte snacka, de vill synas
Vi måste starta en dialåååg, säger Britta Lejon och lägger huvudet på sned. Jag ser henne i Aktuellts direktsändning. Bredvid henne Linus Brohult, miljöaktivist som tycker att det går an att kasta en och annan tårta, även när den träffar en demokratiskt vald finansminister. Han ser road ut.
Ingen annan är road.
Vi måste prata med varandra, säger de.
Vi vill starta en d-i-a-l-o-g.
Jag tror att det är åt detta Linus Brohult ler. Inte vill etablissemanget. Unga människor får inte komma till tals hur som helst. Har aldrig fått.
Dialog?
”Skrik inte, prata istället”, brukar jag säga till min femåring. Jag kan kosta på mig att lyssna, men styrkeförhållandena i våra förhandlingar är givna: jag bestämmer. Egentligen. Vad jag alltså (också) menar är: ”gör som jag”.
Håll käften.
Lyssna!
Följ reglerna, kom in i matchen, skärp till dig, uppträd som folk. Alltså som vuxet folk. Som mig och alla andra hyfsat anpassade samhällsmedborgare med lön, skattsedel och rösträtt.
– En demokratifråga, säger demokratiminister Britta Lejon i Aktuellt och tittar upp mot ovan, som för att söka stöd.
Själv skulle jag aldrig kasta en tårta förstås. Jag tyckte i all enkelhet synd om finansministern när han fick en tårta i ansiktet, för han blev så ledsen. Jag vill inte göra någon ledsen och tycker inte det är roligt att se människor förödmjukas. Empati är dock en egenskap som tar tid att utveckla. Vissa utvecklar den aldrig, utan förblir psykopater. Unga människor har i allmänhet inte en perfekt fungerande empati när de betraktar vuxenvärlden. De skiljer inte symbolen från människan.
De är helt enkelt unga.
Inte vill de samtala i samförstånd. De vill hävda sin särart. Tror jag. Eller hur tänker de? Fråga inte mig.
Hur skulle jag kunna veta?
Himla nyfiken blir jag på hur unga tårtkastare lever, vad de läser, vilka de träffar, hur de organiserar sig.
Sådant får man inte veta i Aktuellt.
De unga tårtkastarna är inte direkt lättintervjuade. Talar om ”offensivt icke-våld” och ”avskaffa systemet”. Gör sig inte i nyhetstexter på 1 800 tecken.
Vi har en växande inflation i bilder av makthavare med grädde i ansiktet. Snart är de borta ur tidningen. Ingen tar notis. Utom kanske Säpo. De ska utreda vänsterextremisterna, en kär gammal syssla.
Känns scenariot igen?
Vilka övertoner!
”Resultatet kan bli ett mer stängt samhälle”, säger statsminister Göran Persson. ”Er aktion gör er till fruktans apostlar” skriver Britta Lejon i Expressen.
Hon var sex år gammal när FNL-ungdomar kastade ägg på USA-ambassadören Jerome Hollands bil. Det var 1970, i Glanshammar utanför Örebro, innan Olof Palme gick med i demonstrationståg och förädlade Vietnamrörelsen från ”extremistisk” studentrörelse till rumsren folkrörelse.
Någon ledarskribent skrev att äggen lika gärna kunnat vara handgranater. Demonstranterna kallade handlingen symbolisk. ”Lägga ägg” var amerikansk stridisjargong för bombmattorna som lades över nordvietnameserna.
Sex personer dömdes för äggkastningen, varav en till fängelse i två månader. Stefan Lindgren hette han. Han vidhåller än idag att han stod 200 meter från äggröran i Glanshammar.
”Extremister” kallades hans jämnåriga vänsterkamrater, numera vänsterpartister, sossar, vänstersossar, advokater, författare, professorer. Fast kanske inte generaler.
Tiden går, människor tenderar att bli äldre.
Linus Brohult bodde tillsammans med jämnåriga Elisa Abascal-Reyes, medan han åtalades för sabotagen mot vägbygget Södra länken – och hon satt i riksdagens trafikutskott för miljöpartiet. Samma mål, olika medel. Hur lät deras diskussioner hemma i kollektivet?
Snacka om dialog.